– Han är känd både för och frikopplat från sina partipolitiska roller. Fler har en åsikt om honom, än om de flesta andra politiker som inte är partiledare.

Den positionen har den 38-årige Stavangerbon skaffat sig bland annat genom att medverka på för politiker ovanliga ställen. Som dokusåpan ”Farmen kjendis”, som han deltog i 2020. Eller kontroversiella poddar och Youtube-sammanhang.

– Jag är nog den vänsterpolitiker som är med mest i de alternativa högermedierna, säger han på telefon, mitt uppe i slutspurten av valrörelsen.

– För mig har det varit en medveten strategi att försöka komma in i det som kallas manosfären. Vänstern har svårt att nå fram till män. Jag ser det som min uppgift att åtminstone försöka prata med gruppen jag själv tillhör.

Försöket har bland annat lett till en inbjudan till ”Guttas” studio, ett influerargäng som kritiserats för grabbighet och sexism, och till ”Wolfgang Wee Uncut”, Norges största men också mest skandalomsusade podcast. Wolfgang Wee har beskyllts för rysk propaganda, och för att okritiskt sprida uppgiften att cellgifter inte fungerar mot cancer. En karaktäristisk avsnittsrubrik hos Norges Joe Rogan låter: ”Varför finns det så få snygga feminister?” På båda plattformarna dominerar värderingar som är starkt kopplade till norsk höger i allmänhet och de nyliberala populisterna Fremskrittspartiet i synnerhet.

– Som politiker kan man ju inte bara strunta i att vara på platser man inte gillar, säger Mímir Kristjánsson, om varför han ställer upp när ytterhögern kallar.

Född 1986, från Stavanger. Ledare för Rød ungdom 2006-2008. Sedan 2019 lokalpolitiker i Stavanger och sedan 2021 ledamot i Stortinget. Arbetade dessförinnan som journalist, bland annat på Klassekampen. Debuterade som författare 2011 med boken De superrike. Romanen Pabbi från 2024, om den egna familjens historia av alkoholmissbruk, nominerades till flera litterära priser. Driver även podcasten ”Mimir och Marsdal”.

– Jag tycker det är otroligt dumt att deplattformera sig själv. Så alla som vill ta emot mig och höra vad jag har att säga, tycker jag det är rätt att säga ja till. Därmed inte sagt att jag tycker att vi i vänstern borde göra samma sak, och bjuda in högern till våra plattformar.

Hur kommer det sig att svenska vänsterpolitiker aldrig syns i ytterhögerns medier?

– Det är väl för att ni svenskar är mer woke? Det är i alla fall den norska fördomen om er.

Han skrattar och fortsätter.

– Men nej, ska man vara allvarlig så går det inte riktigt att jämföra Sverige och Norge. Sverigedemokraterna är mycket mer radikala än Fremskrittspartiet. Jag uppfattar inte till exempel Wolfgang Wee som rasistisk. Möjligen är en del avsnitt antifeministiska. Men om väldigt, väldigt många unga män röstar höger i Norge så måste jag försöka få dem att sluta med det. Ett sätt kan vara att gå in i miljöerna där de rör sig och se om det går att förstå vad de håller på med där.

Mímir Kristjánsson har sin yrkesbakgrund på den norska vänsterns tyngsta institution: tidningen Klassekampen som ägs av Rødt. Där jobbade han som journalist, innan han 2019 tackade ja till att bli Rødts ordförandekandidat i kommunstyret i Stavanger. Skriver gör han dock fortfarande i allra högsta grad. Han har gett ut fler än tio böcker, både romaner och facklitteratur. Den senaste, Gjør Norge greit igjen, kom så sent som i slutet av juli. Där tar Mímir Kristjánsson ett brett grepp om de viktigaste norska samhällsfrågorna just nu, och försöker återta nostalgin kring svunna tider från ytterhögern.

– När högerpopulister drömmer sig tillbaka till något slags guldålder på 1950-talet, är det till en tid då till och med USA var mer socialdemokratiskt, säger han.

– Så det jag försöker göra är att koppla upp mig mot den norska socialdemokratins historia. Påminna läsaren om att både socialdemokratin och arbetarrörelsen var mycket mer radikal än vad nyliberalerna vill att vi ska minnas. Vi måste ta vara på det arvet och bygga vidare därifrån.

I boken tecknas bilden av Norges resa från socialdemokrati till nyliberal stat. Med oljerikdomarna har landet de senaste decennierna stadigt legat i topp på listorna över världens mest välmående ekonomier. Därför ligger sig också partipolitikens stridsfrågor till stor del där, i finanserna.

Inför valet angriper vänstern förvaltningen av statens oljefond, världens största statligt ägda investeringsfond med innehav bland annat i israeliska bolag. Till höger pratar alla om förmögenhetsskatten. Argumentet att norska entreprenörer måste flytta till Schweiz på grund av skattetrycket, och därmed tar arbetstillfällen och framgång med sig, har fått brett fäste hos väljarna.

Det är fascinerande att följa debatten utifrån. Alla dessa unga män på sociala medier som rasar mot en skatt de knappast, om de inte ska ärva pappas laxodling, lär drabbas av själva. I Gjør Norge greit igjen jämför Mímir Kristjánsson fenomenet med det klassiska John Steinbeck-citatet om varför socialismen inte slog rot i USA: den amerikanska arbetarklassen har aldrig sett på sig själva som arbetare, utan bara som tillfälligt förödmjukade miljonärer.

Unga män tror allihop att de ska bli kryptomiljardärer. Men realiteten är att så som samhället ser ut i dag är många av dem fucked, både på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.

– På de rika låter det som att de aldrig betalat mer skatt i Norge än vad de gör i dag, säger Mímir Kristjánsson.

– Men om man ser bakåt över decennierna, så betalade rika mycket mer skatt förr. Tappar man kontakten med den större bilden är det lätt att få dagens Norge att framstå som en fruktansvärd Sovjetstat. Men jag menar att vi var ett mycket mer socialt jämlikt samhälle när den demokratiska kontrollen över ekonomin var större.

Hur har förmögenhetsskatten och miljardärernas välmående blivit så heta frågor i valrörelsen?

– De rika har ju investerat enormt med pengar i opinionsbildning. De borgerliga partierna slår rekord i bidrag. Høyre har fått 100 miljoner kronor bara i år. Sedan har också nyliberalismen manifesterat sig i Norge som en stor minnesförlust. Vår bostadsmarknad, energiförsörjningen, många av de största företagen, allt växte fram under en tid med hög statlig kontroll av ekonomin. Men i dag får man ju knappt säga ”blandekonomi”.

Förslag som norskt utträde ur EES-avtalet, återförstatligande av välfärden och höjda skatter för rika leder i bland till att Rødt i allmänhet, och Mímir Kristjánsson i synnerhet, själva får ta emot anklagelser om populism. Ali Esbati, som under valrörelsen arbetar som rådgivare åt det konkurrerande vänsterpartiet Sosialistisk venstreparti, menar att medan fansen ser Kristjánsson som en produktiv och folklig sanningssägare, kan andra tolka hans stil som hänsynslös:

– Vissa uppfattar honom som populistisk i ordets sämre betydelse, med bristande respekt eller förståelse för sådant som är viktigt för progressiva strömningar. Men jag tror att hans politiska roll som parlamentariker bidrar till att dämpa det.

Själv blir Mímir Kristjánsson inte det minsta av störd av populistanklagelser. Snarare tvärtom.

– Jag kallar mig populist, säger han.

– Populismen har ett radikalt och progressivt arv. Den norska arbetarrörelsen började som arbetarpopulister. Jag menar att populism betyder att man vill att folket ska få mer makt i staten. Och det är vänsterpolitik. Elon Musk och Donald Trump är bara pseudopopulister.

Kritiken till trots når Rødts politik stadigt fram till fler norska väljare. I de sista opinionsmätningarna inför valet ligger de kring 6 procent. Allra starkast stöd ser de ut att få i Oslo, där en mätning i somras visade hela 9,8 procent. Håller trenden i sig, kommer Arbeiderpartiets statsminister Jonas Gahr Støre att bli beroende av deras mandat för att kunna sitta kvar – och partiledaren Marie Sneve Martinussen har lovat att partiets krav på ”systemförändringar” inte ska kunna kringgås av socialdemokraterna.

Finns det lärdomar för den svenska vänstern att hämta från uppstickarpartiet i Norge? För Mímir Kristjánsson är det enkelt:

– Det finns bara ett framgångsrecept för vänstern, och det är att prata om de ekonomiska frågorna, menar han.

– Annat är viktigt också. Men ska man kunna göra något bra, för minoriteter exempelvis, så måste man vinna valet först. Det tror inte jag att vänstern kan göra någonstans i världen utan att fokusera på sådant som bostad, välfärd och arbete.

Medan Rødt mobiliserar till vänster, stormar högerpopulisterna Fremskrittspartiet också framåt i opinionen. Särskilt unga män tilltalas av deras löften om slopad förmögenhetsskatt. För Mímir Kristjánsson är det avgörande att vänstern inte ger upp om deras röster. I själva verket, menar han, är de ofta mer socialistiska än vad de själva tror:

– Når man väl fram, så håller de med om flera av våra förslag, säger han.

– De tror allihop att de ska bli kryptomiljardärer. Men realiteten är att så som samhället ser ut i dag är många av dem fucked, både på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Det måste vi i vänstern få dem att förstå.