Föreläsningssalarna var olidligt varma, tunnelbanan likaså. Jag åkte in från de jämförelsevis svala trädgårdsförorterna i vilka universitetets stora campusområde bredde ut sig, mot stadens centrum. Nästan exakt i Berlins geografiska mitt låg ett stort utomhusbad med tre bassänger och en kiosk som sålde kaffe, glass och pommes frites. Jag löste inträde och lade mig rakt på den stenbelagda ytan bredvid den djupaste poolen. Där föll jag i sömn till ljudet av stimmet i bassängområdet.
I Tyskland är läsåret uppdelat i vinter- och sommarterminer. Sommarterminen börjar i april och fortsätter långt in i juli, vilket är lätt att beklaga när man sitter i de kvava seminarierummen. Under mina fem år på universitetet i Berlin var det framför allt en sommar som var ovanligt varm. Schemat var dock ganska luftigt, en dag i veckan hade jag bara en föreläsning mellan klockan åtta och tio och därefter var dagen slut.
Jag åkte dit nästan varje dag efter att dagens föreläsning var slut och jag började simma fram och tillbaka i poolen. I barndomens simskola kom jag aldrig längre än till guldfisken för jag förstod aldrig hur man skulle bära sig åt för att flyta. Därefter hade jag i högstadiet motvilligt bevisat min vattenvana genom en 200 meter lång simtur under gymnastiklärarens överseende, men nu simmade jag längre sträckor. Jag brukade sluta vid 1000 meter och gick därefter upp och stekte i den gassande solen. I kiosken köpte jag ett par simglasögon och kom underfund med hur man kunde simma lite snabbare genom att dyka ned med huvudet under vattenytan mellan andetagen. Jag livnärde mig på falafel och cigaretter, men sakta uppstod antydan till ett par bröstmuskler på min långa, spinkiga kropp. Jag blev brunare och brunare. På nätterna jobbade jag på en närliggande bar och ibland slutade vi först vid sju eller åtta på morgonen. Det hände flera gånger att vi åkte direkt till poolen. Vi köpte öl i kiosken och badade i underkläderna. Det blev min favoritplats på jorden.
Jag skaffade ett dyrt säsongskort, för det gick inte en dag utan att jag ville gå till poolen. Jag kunde inte se mig mätt på den cyanblå färgen och jag berusades av klorlukten. Den påminde mig om bilfärderna när jag var liten och om hur jag brukade be mamma att torka rutorna med extra mycket spolarvätska. Det luktade rent och giftigt på samma gång. Filmen Swimming Pool från 2003 av François Ozon fångar denna förening mellan skönhet och fara. Ludivine Sagnier ligger avslappnad vid poolkanten i sin randiga bikini, men över hennes brunbrända kropp faller den hotfulla skuggan från en intillstående betraktare.
I min swimmingpool beundrade jag de vackra, utsträckta kropparna som tog spjärn mot kaklet inför nästa längd. Atletiskt byggda människor i åtsittande speedos och baddräkter behärskade den smidiga undervattenvoltens snabba vändning och jag försökte härma dem med begränsad framgång. Jag guppade fram i mitt tekniskt oputsade bröstsim och såg avundsjukt på de muskulösa armarna som i ett välbalanserat crawltag genomskar vattenytan. Ett till tag. Och ännu ett.
Under min doktorandtid tillbringade jag ett halvår vid universitetet i Berkeley utanför San Francisco. Det kändes som att jag hade hittat ett kryphål i regelverket, för som så kallad ”visiting student researcher” behövde jag inte betala den höga terminsavgiften. Jag kunde visserligen inte ta några poäng, men jag fick sitta med på kurserna och jag fick tillgång till ett överflöd av resurser. På campusområdet fanns fyra pooler och jag gick till dem flera dagar i veckan. Min favorit låg uppe på taket till en låg byggnad som fortfarande bar namnet ”gymnasium”. I det antika Greklands gymnasium utövades idrotten utan några kläder, därav ordet från grekiskans gymnos eller ”naken”, men jag hade köpt ett nytt par svarta badbyxor i den närliggande sportaffären. Poolen var 42,5 meter lång och omgärdades av låga pelare och andra arkitektoniska element i beaux-arts-stil. Jag simmade till ljudet av träningen på de angränsande tennisbanorna och i skuggan av campusområdets ljusa klocktorn, rosafärgat av den mjuka kvällssolen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Swimmingpoolen är höggradigt närvarande i Kaliforniens moderna kulturhistoria. David Hockney målade tavlan ”A Bigger Splash” 1967 när han undervisade just vid Berkeley och Slim Aarons fotografi ”Christmas Swim” från 1954 visar hur den eleganta hustrun paddlar omkring bland julgranskulorna i trädgårdens utomhuspool med Hollywoodskylten i bakgrunden. I Bret Easton Ellis autofiktiva mördarhistoria Skärvorna från 2023 försöker den bortskämda huvudpersonen mota bort sina paranoida tankar genom hårda träningspass i familjens simbassäng. Han tränar sig till en vacker kropp, men under ytan ligger osäkerheten, drogberoendet och den hemlighållna sexualiteten.
Den svenska simbassängen är ett kollektivt friskvårdsprojekt på dekis.
Swimmingpoolens atlet är falsk, fåfäng och konstlad. En känd scen i filmen Rocky IV jämför den amerikanska hjältens träningsschema med hur den sovjetiske motståndaren Ivan Drago förbereder sig. Medan Rocky pulsar omkring i djup snö med trästockar på axlarna tränar Ivan Drago i ett fönsterlöst gym, med ett team av läkare som analyserar hans träningsdata och förser honom med intermuskulära injektioner. Hade det förekommit vattenträning i filmen hade Rocky förlagt den i en fjällbäck, medan Ivan Drago naturligtvis hade simmat längd efter längd i en underjordisk swimmingpool.
”Poolen kan vara en oas, en teater, en spegel eller en grav”, så beskriver en kort osignerad artikel i tidningen The Economist poolens tvetydighet. I fiktionen representerar den ofta framgång och rikedom, men också ensamhet och död. Min pappa var svårt sjuk under det år jag var i Kalifornien, och han dog senare den sommaren i malignt melanom. Det första elakartade födelsemärket hade de hittat uppe på hjässan två år tidigare. Jag tänkte på min pappa hela tiden, men inte när jag simmade fram och tillbaka under Kaliforniens sol, med skalpen hjälpligt täckt av mitt korta, blonda hår. Då tänkte jag bara på nästa längd. Jag har aldrig, varken förr eller senare, smort in huvudet med solkräm, är det något som människor gör?
När jag flyttade till Stockholm var det till en början förenat med en sorg över att swimmingpoolens dagar tycktes vara räknade. Den svenska simbassängen i de kommunala badhusen fångar inte in den solindränkta utomhuspoolens renhet. I stället för skarpa skuggor och bjärta kontrastfärger får man i badhuset en typ av pastelltonad muggighet med fuktskador, barnskrik och fotsvamp. Omklädningsrummen är alltid för trånga och när man kommer ut i den råa novemberkylan spänner huden över ansiktet. I Julie Otsukas roman Simmarna från 2022 förenas en grupp av stadens ensamma badhusgäster i en gemensam oro över sprickan i bassängens botten. En obetydlighet som vänder upp och ned på den invanda och ordlösa koreografi som den lilla gruppen behärskar till fullo. Men ur gruppen träder till slut individer. Alice är en äldre kvinna på väg in i demensen, men hon visar att för simmandet behöver man inte komma ihåg allt. Erik Lindman Mata skriver i sin recension i Expressen: ”De få tillfällena av möjlig vila kan vi kanske bara få när vi tar några simtag i vattnet. Och just då behöver man nog inte ens minnas.”
Den svenska simbassängen är ett kollektivt friskvårdsprojekt på dekis. Lite som Fiskartorpet i Norra Djurgården, vars backhoppningstorn numera tjänar som kontorslokaler för Fjällräven och andra friluftsmärken, har utomhusbaden tvingats till omgestaltning. När jag till slut hittade Eriksdalsbadets utomhusbassäng gladdes jag över de element jag saknat i badhuset. De ockraröda murarna harmonierar väl med bassängernas färg, men också med den elefantgrå Skanstullsbron och den bakomliggande Folksamskrapan. Läktaren vid områdets största pool är målad skarpt blå och rymmer flera tusen åskådare, men hopptornet har tagits bort och över den lilla runda bassängen har man byggt ett trädäck som ser ut som en gammal dansbana som ingen längre använder.
Parallellt med nedrustningen av offentliga utomhuspooler betonas dess betydelse som viktiga vattenhål i städernas allt hetare asfaltsöknar. I tidskriften Jacobin beskriver Miles Kampf-Lassin den offentliga poolens historia i USA som en välbehövlig men underfinansierad del av den amerikanska stadens infrastruktur. Behovet är inte lika akut i nordliga Sverige, och inte heller i Stockholm med sitt rena sjövatten, men den offentliga poolen erbjuder något mer än svalka. I år när jag påbörjade min sommarledighet var jag först osäker på hur jag skulle få semesterkänslan att infinna sig, trots att jag stannade kvar i Stockholm. Lösningen fanns naturligtvis i poolen. Längd efter längd simmade jag genom duggregnet i det klara, ljumma vattnet.
