Han har spelat saxofon på demonstrationer, seglat med Ship to Gaza och vägrat lyda order i den israeliska armén. Nu har 75-årige Dror Feiler förvandlat ett gammalt benhus till ett skränande allkonstverk om frihetslängtan, hopp och kampen som går vidare trots allt.
Benhuset, en låg, gulputsad byggnad i ena änden av Katarina kyrkogård i Stockholm, är precis vad det låter som: en plats för de dödas ben. Bakgrundshistorien är inte mindre gotisk. Huset byggdes för att dumpa de dödas ben under pesthärjningarna i Stockholm på 1700-talet.
Sedan några år fungerar det som konsthall och i dag hittar jag konstnären och aktivisten Dror Feiler på en stol utanför. Solen har tittat fram efter regnet, men vi hinner inte hälsa. Just när jag närmar mig börjar kyrkklockorna slå två och klangen dränker varje försök att prata. När den klingar av och jag drar in andan för att säga något övergår ljudet i ett ännu mer öronbedövande buller.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det kommer inifrån huset och är en del av Dror Feilers utställning Das Gebrochene, das Geknackte, das Hinkende (Det brutna, det knäckta, det haltande). Inne i det dunkla rummet befinner jag mig i ett slags kuriosakabinett av skränande mackapärer: synthesizers som styrs av metallföremålens placering och rörelser, ihopkopplade med en ljudförstärkare där det ligger ett hammaren-och-skäran-emblem, en metallkula, några mynt och en speldosa. När Dror flyttar runt prylarna på synthesizerns platta utlöser det svajande, distade ljud som får det att ila i hela skallen. I en annan del av rummet står ett självspelande piano ur vilket det kommer en underlig melodi.
I kortändan av lokalen lägger jag märke till något som ser ut som ett spökkrucifix, som vakar över de bullrande, klinkande och hamrande manickerna.
– Det är min sovsäck från min tjänstgöring i IDF 1969, skriker Dror Feiler i mitt öra för att göra sig hörd genom bullret. Min mamma har broderat in mitt namn i den.
Jag säger att vi måste gå ut och sätta oss. Härinne går det inte att genomföra en intervju. På vägen ut hälsar Dror på besökarna. Just den här eftermiddagen är det mest lite äldre damer. De ser glada ut och berömmer utställningen.
Vad menar du med ”det brutna, de knäckta, de haltande”?
– Vi människor är som de här maskinerna och vi lever i en sönderhackad, bruten och haltande värld där inget och ingen är perfekt. Jag är inspirerad av Samuel Becketts citat: ”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”
Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre.
Det hade kunnat vara Drors egen devis. Från den dagen han som 20-årig israel drogs in i armén har han bråkat med och retat överheten på sitt lågintensiva, ettriga vis. Det har varit hans vapen under de många resorna med Ship to Gaza, alla saxofon-”konserter” under demonstrationer och det flitiga debatterandet i snart sagt alla tillgängliga kanaler de senaste tre åren.
75 år gammal håller han igång.
Är utställningen en hyllning till det ickeperfekta?
– Det kan man säga, en hyllning till den som fortsätter trots att den haltar och är knäckt.
Det låter mörkt, med tanke på att Dror tänker mycket på krig och förtryck. Samtidigt går det inte att undgå lekfullheten och barnsligheten i de sammankopplade manickerna, som har en hel del gemensamt med 60-talets nydadaism: robotar som tecknar ”konst” och bassänger med lera som bubblar och skvätter.
Alla former av frihet hänger samman och är lika farliga.
– I min konst är det ljudet som är huvudpersonen, men jag vill koppla det till ett objekt. Så man ser varifrån ljudet kommer. Det ska vara fysiskt!
I en video släpar Dror en rullvagn med ett stenblock med orden ”No monument is innocent” inhuggna. Inspelningen är gjord i Berlin, där han nyligen tillbringat ett år på stipendium med betalt boende och månadslön. Ett av Tysklands finaste konstnärsstipendier.
Han understryker att han gillar saker. Jag tror honom.
– Hemma har jag 500 klockor.
Är du som Mulle Meck?
– Vem är det? Jaha, en barnboksfigur. Nej, jag är dålig på att mecka. Men det gör att mina verk överraskar mig.
Sovsäcken där inne, var har den varit?
– Lite varstans, Gaza, Suezkanalen. 1970 blev jag skickad till Gaza, då var jag 19 år: för ung för att ha körkort men med licence to kill. Men visst, det är logiskt att skicka unga till krig, man tror att man är odödlig. Men jag vägrade att tjänstgöra eftersom jag fick en olaglig order.
Instruktionen var att om det kom skott, exempelvis en handgranat, från en folkmassa skulle det skjutas skarpt mot den.
Dror vägrade och hamnade i arresten ett par dygn. Numera ger vapenvägran betydligt hårdare straff – fängelse och sedan tillbaka till armén, där tjänstgöringstiden nollställs.
– För mig är sovsäcken en bärare av minne och motstånd.
Bara att den inte skramlar lika mycket som de andra verken i utställningen.
– Ja, men de andra föremålen bär på minnen också. Det självspelande pianot bär minnen av en annan tid. Alla saker jag äger är som en sorts dagbok. Minnena gör oss till vilka vi är.
Dror Feiler känns lätt igen i det offentliga rummet och fastnar ofta på pressfotografernas och gatufilmarnas kameror. Långt grått hår, hatt, läderrock och saxofonen i ett fast grepp. På nära håll lägger jag märke till hans smycken. På ett finger sitter en klackring med en davidsstjärna.
– Det är så sorgligt att sionisterna och Israel stulit en judisk symbol och gjort den till sin. De palestinska barnen förknippar symbolen med bombplanen.
Hänger din utställning ihop med din övriga politiska aktivism?
– Alla former av frihet hänger samman och är lika farliga. Musikens frihet banar väg för känslornas frihet som i sin tur leder till tankens frihet och vidare till handlingens frihet – och handlingens frihet är statens fiende nummer ett. ”Låt oss därför bevara operans form som den är, om vi vill bevara monarkin”, sade d’Alembert på 1700-talet.
Upplysningsmannen d’Alembert var matematiker och musikteoretiker under den franske kungen Ludvig. Även om han inte hann bevittna den franska revolutionen förebådade han den med sina radikala tankar om konstens frihet.
– Han menade att om man reformerar operan, så kan det i fortsättningen få tanken att reformera världen. Sedan blev det revolution och Mozart skrev den antiauktoritära Trollflöjten.
Han tar proggen som exempel på det motsatta förhållandet.
– Den har radikala budskap men enkla, folkliga melodier. De förändrade ingenting och i dag känns låtarna bara museala. Man måste utmana sig själv och sin publik.
Hur utmanar du dig?
– Genom att ge mig in i konsten och saker som jag inte vet hur de ska sluta. I Berlin lärde jag mig att hugga i sten. Stenen är motstånd men samtidigt passiv.
Har du inte blivit döv av att jobba med så jobbiga ljud?
– Nej, min fru säger att min hörsel blivit sämre men det tycker inte jag. Min mamma kunde fortfarande höra syrsorna vid 95.
Gunilla, också hon konstnär, och Dror har varit gifta i 51 år. Tillsammans har de sonen Tigran, även han ett känt ansikte för alla som tittar på tv-nyheterna, där han bevakar Sydamerika.
Dror vill inte gå in mer på familjen, men kommer in på sin egen uppväxt i den israeliska vänstern.
– Min pappa kom till Palestina 1938 från Tyskland. Han var ju socialist, vilket räddade hans liv eftersom han fattade att det var dags att sticka tidigt. Då gick han med i PKP, det palestinska kommunistpartiet. Hela sitt liv var han kommunist.
Pappas kontor, där han jobbade inom partiet, hade alla obligatoriska vänstersouvenirer: Karl Marx-byst och röd plysch.
Som tolvåring fann Dror Marx Kapitalet i bokhyllorna. Förra året, 63 år senare, satte han upp verket på Teater Tribunalen. I november blir det nypremiär.
Plötsligt lägger jag märke till suset från trädkronorna på kyrkogården. Nu hörs de igen. Som om maskinerna inne i utställningen har lugnat ned sig.
Vi behöver hålla den progressiva, socialistiska judiska traditionen levande och omsätta den i handling.
Att komma som vuxen till ett nytt land gör något med det nya språket. Det kan sitta grammatiskt nästan perfekt, men brytningen skvallrar om en historia. Den hebreiska intonationen sitter i.
– Många tycker nog att jag är väldigt osvensk till mitt sätt, men jag ska tala om för dig exakt när jag insåg att jag var svensk. Det var på Ship to Gaza 2010, när officeren beordrade mig att överlämna alla mina ägodelar. ”Visst, men kan jag få ett kvitto?” Så klart åkte jag på stryk, haha. Men det var då jag insåg att jag hade vant mig vid svensk ordning och reda.
Skulle du känna dig hemma i Israel igen?
– Absolut. Jag läser fortfarande alla tidningar varje dag och lyssnar på radio från klockan sex på morgonen. Diskussioner och samtal. De skriker på varandra. Det israeliska samhället är väldigt auktoritärt och ideologiskt. Vi sjöng ”Hatikva” (Israels nationalsång) varje dag i skolan – alla arabiska barn fick också göra det, i varje by. De måste ha känt sig schizofrena. Många av dem trivs trots allt ganska bra för det var på många sätt ett slags demokratiskt samhälle – men med förhinder.
Sedan den 7 oktober har Dror Feiler profilerat sig starkt i Palestinafrågan och nyligen fick han ta emot Leninpriset, en hedersbetygelse han välkomnade, med reservationen att Lenin för honom ”inte är någon ikon”.
Vad tycker du om den svensk-judiska vänstern då?
– Det är mycket glädjande att en svensk-judisk vänster finns. Vi behöver hålla den progressiva, socialistiska judiska traditionen levande och omsätta den i handling som judar och vänstermänniskor i dagens samhälle. Den radikala judiska rösten har en lång historia – från profeter som Amos, via Marx, Rosa Luxemburg och många andra, fram till vår egen tid. Att föra den vidare kräver uthållighet. Det är ett maratonlopp, inte ett hundrameterslopp.
