Stödet för Hamas är fortsatt starkt bland palestinierna. Bakom ligger decennier av misslyckade försök att uppnå fred i Palestina. Men islamistorganisationens ideologi är motsägelsefull – ända ned till synen på Israel.
–Jag har köpt en tavla för 70 dollar. Motivet är Abu Obeida.
Jag videopratar med en vän i Jordanien. Vi kan kalla henne Sara. Hon har precis berättat att det numera hänger en tavla på ledaren för Qassambrigaderna – Hamas väpnade gren – i hennes lägenhet i Amman.
– Okej… säger jag.
Som alltid är det svårt att prata om Hamas. Vem är jag att läxa upp en palestinier vars befolkning enligt allt fler bedömare i Israel, Palestina och väst, utsätts för ett folkmord?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Sara kommer från en kristen familj i Haifa, den största staden i norra Israel, och är alltså israelisk medborgare. Haifa var en av de viktigaste palestinska städerna innan katastrofen Nakba, där sionistiska miliser 1948 fördrev majoriteten av den palestinska befolkningen.
Sara har gått hela sin skolgång och universitet i Israel, och hennes hebreiska är till och med bättre än hennes arabiska och engelska. ”Jag saknar mina hebreiska böcker”, sade hon en gång i förbifarten.
Oavsett politisk färg så har Israel aldrig erkänt en palestinsk stat, och aldrig upphört att bygga bosättningar på Västbanken.
Hon flyttade från Haifa till Amman på grund av ett sexuellt trauma hon utsatts för i hemstaden. Där arbetar hon som psykolog och specialiserar sig på att vårda kvinnor som utsätts för sexuellt våld och utnyttjande.
I dag är hon livrädd för att Hizbollah ska bomba Haifa, som den libanesiska terrorstämplade gruppen så ofta hotat om.
– Jag kan inte sova, inte andas, säger hon.
Sara är queer. Hon har färgat hår, piercingar och tatueringar. Hon lever med flera hundar och katter som hon hittat på gatan – den ena saknar öron, den andra lider av allvarliga trauman och en tredje har en hudsjukdom som gör att den stinker. Var och varannan dag hamnar Sara i bråk när hon konfronterar patriarkala yttringar inom de jordanska och palestinska samhällena.
Det är den här personen som plötsligt berättar att hon köpt en tavla på Abu Obeida och hängt upp den i sitt vardagsrum. Jag börjar försiktigt.
– Jag skulle aldrig neka palestinier rätten till väpnat motstånd mot Israel, särskilt inte nu, säger jag. Men med tanke på din politik och ditt liv… Hamas är ju en reaktionär islamistisk rörelse?
– Jag vet, säger hon. Men det är ingen annan som gör motstånd. Jag får ont i huvudet av den här diskussionen.
Det får jag också.
Hamas växte fram i Gaza som en del av det muslimska brödraskapet i Egypten, en slags islamistisk välgörenhetsorganisation som numera är terrorstämplad och nästintill tillintetgjord av Egypten. Då, på 60- och 70-talen hade muslimska brödraskapet en kvietistisk inställning, som innebär att de inte sökte påverka politiken direkt utan i stället föra samhället i islamistisk riktning och därigenom skapa förändring. Andlig revolution först, sedan politisk.
Det var denna hållning som Hamas bröt med på 80-talet. I stället intog gruppen en hårdare attityd gentemot staten Israel och dess ockupation av Västbanken och Gazaremsan. År 1988 publicerade Hamas sitt första politiska program, ett religiöst laddat dokument som bland annat anklagar judar för att ha legat bakom allt från franska revolutionen till de två världskrigen.
Sedan kom Osloprocessen. De sekulära palestinska krafterna inom PLO lade ned sina vapen och gick med på en palestinsk stat på 22 procent av Palestinas yta innan 1948, det vill säga på Västbanken och Gazaremsan. Hamas ställde sig instinktivt i opposition. Nu inleddes självmordsbombningarna som skakade Israel på 90-talet. Här ska sägas att även om Hamas stod för majoriteten av attackerna så var det flera andra palestinska politiska rörelser som utförde liknande våldsdåd. Det inkluderar de svenska socialdemokraternas systerparti Fatah, den dominerande kraften inom PLO. Bombningarna ansågs vara ett svar på Israels brutala och förnedrande ockupation.
Trots flera års förhandling och undertecknande av diverse avtal i USA och Egypten blev det ingen palestinsk stat. I stället etablerades den palestinska myndigheten, som en glorifierad underleverantör av israelisk ockupation. Missnöjet, förödmjukelsen och känslan av svek ledde till att palestinierna i valet 2005 röstade fram Hamas, som sedan tog makten i Gaza.
Vad som sedan händer är avgörande. För här fanns faktiskt en öppning. Hamasexperten Tareq Baconi beskriver i sin bok Hamas contained: A history of Palestinian resistance (2018) hur Hamas vid upprepade tillfällen gav uttryck för en vilja till kompromiss. Bland annat år 2007 när man undertecknade ett avtal med Fatah i Saudiarabien där man gick med på att arbeta för en palestinsk stat enligt 1967 års gränser – den internationellt erkända gränsen.
Men USA och Israel vägrade samarbeta och förhandla med Hamas – i stället ville USA se regimbyte i Gaza och började ge vapen till Fatah. Detta ledde till ett blodigt inbördeskrig som resulterade i en splittring av den palestinska politiken. Fatah tog över på Västbanken och Hamas i Gaza. Så har det sett ut sedan dess.
Hamas förvandlade Gaza till ett samhälle mobiliserat för motstånd mot staten Israel. För även om Israel drog sig ur Gaza år 2005 omringade man fortfarande den lilla landytan och inrättade en blockad. Isoleringen orsakade en kollaps för ekonomin i Gaza och en humanitär katastrof med knappa tillgångar till rent dricksvatten – långt innan den nuvarande katastrofen. Hamas byggde tunnlar och köpte vapen, men konstruerade inga skyddsrum dit Gazaborna kunde ta sin tillflykt under de många kommande krigen med Israel. Många Hamasledare skaffade ett lyxliv i bland annat Qatar, medan befolkningen i Gaza hade svårt att få i sig nog med protein för dagen. Hamas förbjöd alkohol och pressade samhället till att inta en mer konservativ, muslimsk inriktning – trots att flera tusen Gazabor är kristna.
Här ska tilläggas att Benjamin Netanyahu, som just nu leder ett existentiellt krig mot Hamas, enligt bland andra före detta chefen för underrättelsetjänsten Mossad, indirekt stöttade Hamas för att splittra den palestinska politiken. Genom att låta Hamas ta emot stort ekonomiskt stöd från Qatar och sätta press på det PLO-ledda styret på Västbanken bedrev Netanyahu en politik som ämnade stärka Hamas för att försvaga den palestinska politiska enheten.
Så kom krigen med Israel. 2008, 2012, 2014, 2019, 2021 och 2023. Det senaste året har över 40 000 palestinier dödats, varav uppemot 20 000 barn. Internationella domstolen i Haag har inte kunnat utesluta att Israel utför ett folkmord i Gaza, någonting som domstolen just nu utreder. Detta efter att Hamas den 7 oktober själva begick ett dåd som dödade över 1 100 människor varav de flesta var civila.
Mellan dessa krig, år 2017, släppte Hamas ett nytt politiskt program. I detta dokument fanns inte längre några antisemitiska konspirationsteorier och den religiösa retoriken tonades ned. I programmet befäste rörelsen de politiska kompromisserna man öppnade för i Saudiarabien år 2007. Hamas gick nu med på en palestinsk stat enligt 1967 års gränser. Samtidigt erkände man inte ”den sionistiska enheten”. Det är en motsägelse som kan vara svår att förstå. Enligt Tareq Baconi handlar det om å ena sidan strategi, å andra sidan ideologi.
Om man går med på att en palestinsk stat ska etableras enligt 1967 års gränser (22 procent av det förisraeliska Palestina) så accepterar man i praktiken att en annan stat ska få existera i övriga 78 procent av landet mellan floden och havet. Men när man i samma andetag inte erkänner staten Israel handlar det, enligt Hamas, om att inte göra våld på palestinsk historieskrivning. Hamas menar att ett erkännande av staten Israel i dess nuvarande form legitimerar den sionistiska ideologin som genom bosättarkolonialism fördrev och förstörde den palestinska nationen år 1948.
Samtidigt drar Hamas i programmet en praktisk lärdom från Osloprocessen och PLO:s erkännande av staten Israel innan förhandlingarna inleddes. Hamas anser att PLO spelade ut alla sina kort för tidigt och saknade förhandlingsutrymme när israelerna till slut vägrade gå med på en palestinsk stat.
Här någonstans ligger kruxet i Hamas världsbild. Hamas har sett på när PLO och numera den palestinska myndigheten försökt förhandla med israeliska socialdemokrater i form av Yitzhak Rabin. Det gick som bekant åt helvete. Sedan med israeliska moderater i form av Ariel Sharon och Benjamin Netanyahus regeringar på 90-talet. Det gick också åt helvete. Och i dag domineras israelisk politik av ultranationalism och bosättarfascism. Nu är vi i helvetet.
För Hamas är alla israeler lika goda kålsupare – det är ingen skillnad på fredspristagaren Rabin och Israels terrorhyllande säkerhetsminister Itamar Ben Gvir, i alla fall inte utifrån palestiniernas perspektiv. Det är så man rättfärdigar de brutala massakrerna på israeliska kibbutzer i närheten av Gaza, varav många befolkades av medlemmar i den lilla israeliska fredsrörelsen
När jag frågade Hamas talesperson Bassem Naim, i en intervju för Sveriges Radio i höstas, varför man dödade civila svarade han:
– Israeler som har gjort militärtjänstgöring är inte civila, de är en del av slagfältet.
I Israel är det lag på att nästan alla judiska medborgare gör militärtjänstgöring.
Tillbaka till Sara i Amman, hon som hängt en tavla på Abu Obaida i sitt vardagsrum. Med tanke på hennes religion, könsidentitet, queeridentitet, politiska uppfattning, alkohol- och drogvanor och tankar om sex utanför äktenskapet borde hon vara diametralt mot Hamas.
Men i konfrontationen med Israel hejar hon på dem. Och det är för att Sara och Hamas i grunden gör samma grundläggande analys av staten Israel: oavsett politisk färg så har Israel aldrig erkänt en palestinsk stat, och aldrig upphört att bygga bosättningar på Västbanken. 800 000 israeler, eller 11 procent av landets judiska befolkning, bor nu på illegala bosättningar.
Men det är förstås inte bara Sara och Hamas som gör den analysen, och det finns många andra politiska krafter inom Palestina som drar samma slutsatser av de senaste 76 åren av israelisk ockupation. Men Fatah och PLO har tappat i stort sett allt förtroende på grund av den palestinska myndighetens samarbete med Israel och deras inhemska korruption. Det finns många alla andra väpnade grupper som Islamiska jihad, socialistiska PFLP, marxist-leninistiska DFLP, Lejonkulan i Nablus, Jeninbrigaderna och många fler.
Det finns även helt annorlunda rörelser som Mostafa Barghoutis Palestinska nationella initiativet som tror på demokrati och icke-våld. Men i mörka tider är det mörka krafter som växer sig starka.
– Min terapeut i Haifa är judinna från Tyskland. Hon gjorde aliyah [utvandrade till Israel] när hon var 21 år gammal. Fatta att invandra till det här landet som vuxen, berättar Sara, och fortsätter:
– Hon kallar sig i alla fall vänster och hjälper mig med mina trauman. Ofta skriker jag på henne och kallar henne för kolonisatör. Det skulle vara ett roligt tv-program.
Jag instämmer.
