Ett direktmeddelande på Instagram dyker plötsligt upp bland de övriga mobilnotiserna om stundande världskrig, nya pandemier och trapphussprängningar. ”Kan inte du skriva något kul till oss? Kanske något om att du är arbetslös! Det är ju hett!” skriver en vän som jobbar som redaktör på Flamman.
Jag har inte ens avslöjat att jag är arbetslös för vännerna på min Instagram, men varför inte basunera ut det i en tidning?
Arbetslöshet är ju ingenting att skämmas för. Det är rentav kul. Jag har till exempel en jätterolig anekdot jag dragit för alla jag träffat på sistone, om mitt uppföljningssamtal med Arbetsförmedlingen. När man skrivs in som arbetssökande har man nämligen först ett ”planeringssamtal” (”hur fan tänkte du lösa din situation?”), som sedan följs åt några månader senare med ett uppföljningssamtal (”varför i helvete har du inte hittat ett jobb än?”).
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Handläggaren – som jag fick tala med efter bara två timmars telefonkö – konstaterade glatt att jag verkar sköta mig: jag söker jobb inom det jag är utbildad för, och jag gör det i hela landet. Jag har till och med varit på intervjuer. En riktigt duktig inskriven!
”Har du några frågor innan vi avslutar?” tindrade hon. Eftersom jag genomlidit en 249 personer lång telefonkö för att ens ha detta två minuter långa – men obligatoriska! – samtal, tänkte jag att jag nog borde passa på att ställa en fråga eller två.
Jag har inte ens avslöjat att jag är arbetslös för vännerna på min Instagram, men varför inte basunera ut det i en tidning?
Jag borde ha förstått att en handläggare inte är samma sak som en yrkesvägledare, även om de jobbar på Arbetsförmedlingen. Ändå bad jag om tips på hur jag kan formulera mig för att kunna söka lite andra typer av jobb än de jag utbildat mig till.
”Men varför ska du söka jobb du inte kan få?” utbrast handläggaren bestört. ”Det är ju jättedumt!”. Hon tog min mållöshet som en anledning att fortsätta. ”Det står ju här att du är samhällsplanerare. Då ska du ju söka jobb som samhällsplanerare.”
Hade jag hunnit, eller ens kunnat, svara hade jag sagt att det ju är just jobb som innebär att planera framtida kvarter och rita detaljplaner jag redan sökt, men utan att få dem heller.
I stället fortsatte handläggaren: ”Konkurrensen för din yrkesgrupp är låg just nu enligt oss. Det finns (och här uppfattas tangenter som knappar i bakgrunden)… 8 lediga jobb i hela landet just nu! Men det är ju inte alls lågt…?” konstaterade handläggaren förbryllat för sig själv. ”Någonting annat du undrar?” avslutade hon.
En rolig anekdot, visst? Lite dråplig! Den funkar i alla fall okej när man inte har så mycket annat att rapportera i mötet med nära och kära.
Jag har ju inga kollegor att skvallra om och dessutom verkar man inte direkt vara hett villebråd på dejtingapparna som arbetslös: inte ens roliga dejthistorier får man dra. Nej, allt intresse från dem man app-matchat med går upp i rök när man svarar ”jag är mellan jobb” eller ”jag är arbetssökande” på frågan om vad man jobbar med. Kanske skulle svaret ”jag är fritidsforskare” fungera bra på vissa, men jag är rädd att de som tycker att det är ett kul skämt inte riktigt är min typ…
Det ska också tilläggas att jag bor i huvudstaden, och här betyder inget jobb inga utsikter. Det betyder hemlöshet. Det betyder inga mellanrätter, inget naturvin. I förlängningen inte heller någon gemensam unge klädd i beiga naturmaterial, inget fritidshus, ingen båt eller någon resa till Amalfi. Stockholmare gör rätt i att fly fältet.
Det är förstås möjligt att jag projicerar mina egna skamliga tankar här. Men att arbetslöshet är ”hett” har nog ändå Flammans redaktör alltså fått om bakfoten… Eller så syftar han på att arbetslösheten stiger i hela landet, och ”i byggbranschen skenar den hejdlöst” (Flamman, 18 februari).
Sade jag att jag är i byggbranschen? Jösses, vad man är het.
