De finklädda kvinnorna befinner sig på fest på klubben Transvestia, Sveriges första klubb för transpersoner, långt innan ordet används. Mellan dessa två scener, barnet och kvinnan, ryms ett liv av förtryck, skam, träget föreningsarbete och en lång rad modiga människor. Tillsammans bildar de historien om den envisaste av dem alla: Eva-Lisa själv.

Om hennes liv har konstnären Sam Hultin skrivit en roman, ett resultat av en vänskap och ett mångårigt uppsökande av spåren av det queera Stockholm. En stad fylld av hemligheter.

Platsen Sam Hultin har valt för vårt möte är udda: Nederländernas ambassad på Södermalm i Stockholm. Vi blir insläppta av en tjänsteperson till ett enkelt möblerat rum. Men det var här det hände. Transvestias första fest, för ganska exakt 60 år sedan. Här ska också bokreleasen äga rum om några dagar.

– Hon kände någon som kände någon som jobbade här och, tja, det var väl andra tider.

I dag hade man nog inte kunnat få nycklar till en ambassad och slå till med en transfest.

Eva-Lisa Bengtson (1932–2018) startade Transvestia 1964, efter att ha annonserat i porrtidningen Piff, som var den enda som tog in sådana annonser. Från vanliga dagstidningar var de portade.

–”Boulevardbladen”, som Eva-Lisa kallade de här tidningarna, accepterade alla som var ”annorlunda” och ”avvikare”, som bdsm-utövare, folk med olika fetischer och homosexuella.

Brevvännerna bestämde sig för att starta en klubb med nätverk över hela Norden. Under det tidiga 60-talets prydliga yta bubblade det av sexuell nyfikenhet. Snart skulle normerna krackelera, men inte riktigt än.

Samma år som Transvestia bildades kom psykiatern Lars Ullerstam ut med den kontroversiella boken De erotiska minoriteterna. Tillsammans med liberala debattörer och journalister inleddes en sexualdebatt som skulle utvecklas till en rad spretiga krav: fri abort och mer sexpositiv sexualundervisning i skolan – men också lagliga bordeller.

Men tillbaka till romanen om Eva-Lisa. Historien inleds med Sams första möte med henne under en lesbisk allsångskväll för omkring tio år sedan. Den då 84-åriga aktivisten visar sig bära på en extraordinär Stockholmshistoria, där transpersoner erövrat rum för gemenskap och aktivism i staden under det föregående halvseklet. Precis den typ av historie- och arkivforskning som länge varit central i Sams konst, som byggt på stadsvandringar.

Jag har själv följt med på Lesbisk vandring i Tensta, ett av hens tidigare konstprojekt där personer anonymt lämnat sina vackra, vemodiga och passionerade vittnesmål om att komma ut, som Sam återberättat i jagform under gemensam promenad. Plötsligt får kvarteren nya lager och betydelser.

– Det är en tacksam form för att aktivera queer historia. Vår historieskrivning har blivit osynliggjord och mycket av den är försvunnen. Dels har queera personer själva städat undan spåren av sina liv, eller så har deras välmenande släktingar gjort det. Även arkiven har internaliserat en homofob glömska. Att synas i det offentliga rummet är ett slags motstånd.

– Ibland tänker jag på stadsvandringar som ett Pridetåg, fast lågmält. Det känns mäktigt att legitimera den här historien och att ta på sig rollen som stadsguide och bli en auktoritet.

Dessutom, understryker Sam, är en stadsvandring säkrare än en prideparad. En nördig guide provocerar inte, menar hen.

Du är konstnär. Varför bestämde du dig för att skriva en roman?

– Romanprojektet handlar om att lära känna Eva-Lisa och samtidigt skildra hur vårt samhälles syn på sexualitet och könsidentitet förändras under hennes liv. Folkbildning är en centralt i mitt konstnärskap.

En förebild är Per Anders Fogelströms klassiska serie Mina drömmars stad (1960–68), där författaren porträtterar Stockholm genom en nyanländ arbetares liv och perspektiv.

Romanen är skriven ur Eva-Lisas perspektiv och utöver många samtal har Sam haft tillgång till hennes rika arkiv.

Det var farligt att komma ut, man kunde förlora sitt jobb, vänner, familj. Allt.

– Alla platser och händelser finns antecknade i mötesprotokoll. Hon sparade allt som hade med queerhistoria att göra.

Men det var inte enkelt att hitta utrymme för dokumentationen. Eva-Lisa levde dubbelliv. På dagarna hade hon ett skrivbordsjobb på SJ, hemma fanns hennes fru, i boken kallad Kerstin – en på ytan normativ livsstil.

– Hon kom ut för sin fru, men blev inte accepterad. Jag vill inte vara för hård mot Eva-Lisas fru, det var en annan tid och att leva i sådana här arrangemang var inte ovanligt. Det var farligt att komma ut, man kunde förlora sitt jobb, vänner, familj. Allt.

På fritiden träffade Eva-Lisa likasinnade, med vilka hon också organiserade sig. Aktivismen upprätthölls med rigorös administrativ disciplin. Under hela sitt liv sparade hon alla portokvitton, artiklar, medlemskort, mötesanteckningar.

– Föreningsnörd skulle man kunna kalla henne. Men det var nog också en del av att leva folkhem som inte finns kvar i dag. Sverige byggdes på föreningsliv, fackföreningar, kvinno-, idrotts- och nykterhetsrörelser.

I boken tecknas Eva-Lisa fram som en människa som alltid fanns där och utförde gemenskapers golvgöra: bre mackor, städa, låsa upp och ta anteckningar. Men utan att vara den som tog mest plats.

– Många jag intervjuat berättar att oavsett tid och plats, på Transvestia, Benjamin, Lesbisk front, Golden Ladies och RFSL, var det hon som stod i dörren och sade hej när de kom första gången. ”Här kan du hänga av dig, där är toan.”

De yngsta hon mötte är i dag i 30-årsåldern.

Men i mitten av 1990-talet blev Eva-Lisa exkluderad ur delar av de lesbiska och feministiska kretsarna. 1996 slängdes hon ut från Kvinnohuset, den träffpunkt som hon var med att grunda på Norrmalm 1979. Många av de äldre aktivisterna som startat Kvinnohuset tillsammans med Eva-Lisa hade bytts ut mot yngre, som inte förstod vad hon gjorde där.

– Före 60-talet fanns ingen transaktivism utan de ingick i homorörelsen som ”fjollor”, ”transor”, ”mankvinnor” och ”truckisar”. Gayaktivismen var fortfarande så liten att man inte hade råd att stänga någon ute. I Sverige var det först runt 1990 som den första vågen av transfobi kom. Det är intressant att det skedde i takt med det tidiga 90-talets ekonomiska kris, ökade homofobi och rasism, påpekar Sam Hultin, och fortsätter:

– Är man tio personer måste man hålla ihop, men växer rörelsen så blir det grupperingar. Historien om rättvisekamper är fylld av exempel på folk som inte krokar arm med sådana som är mer sårbara, som den tidiga strejkrörelsens ovilja att samarbeta med kvinnor. Som vit feminism eller straighta feministers ovilja att samarbeta med lesbiska på 70-talet, för att de var livrädda för att folk skulle tro att de själva var homosexuella.

Ett hårt slag mot transpersoner i USA kom redan 1979, då den första vågens feminism nådde sin zenit: publiceringen av boken The Transsexual empire som fick stor spridning i feministiska och lesbiska kretsar och senare utanför den. I Sverige spreds den framför allt under 90-talet. Retoriken känns, nästan femtio år senare, igen. Transkvinnor påstås rakt ut vara våldtäktsmän som vill infiltrera kvinnorum.

– I dag sprids liknande tankar av etablerade debattörer. Det är exakt samma retorik som flammade upp i samband med den nya translagen i Storbritannien 2016, och som spreds till Norge och Sverige strax därefter via Kajsa Ekis Ekmans artiklar i Aftonbladet.

Eva Lisas enträgna aktivism gav livsmening åt generationer. Vem har tagit över stafettpinnen?

– Eva-Lisa är en symbol för alla som organiserar sig. Visst behövs karismatiska människor som står högt upp på barrikaden, men lika viktiga är de som gör det vardagliga arbetet. De är betydligt färre i dag. Vi är sämst på att stå ut med varandra i grupp. Har du varit med på en runda någon gång?

Romanen heter Eva-Lisas monument. Ska det också bli ett monument?

– Vi får se om det blir något fysiskt. Jag tänker mig nog snarare ett slags pågående minnesarbete för att inte bara minnas Eva-Lisa utan även andra queera liv. Jag har också bestämt mig för att använda en del av större stipendier jag fått till att dela ut ett annat årligt stipendium till Eva-Lisas minne.