Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

– Jag måste få ta det från början.

Han hoppade av gymnasiet, jobbade tio år i hemtjänsten, men en person i hans närhet tyckte att hans nyfikna och sökande personlighet skulle passa i konstens värld. Efter förberedande skolor kom han in på Kungliga Konstakademien i Stockholm och år två, 2019, fick han tillgång till ateljé i byggnaden. Det slog honom då att det var exakt hundra år sedan utställningen Svenska folktyper på samma plats, öppnat på initiativ av bland andra Herman Lundborg. I de strama salarna visades byster och hundratals fotografier som inför en hänförd publik i sann folkbildningsanda redogjorde för sambandet mellan fysiska drag och inre egenskaper, mellan ”raser” och förstås samhällsklasser. Initiativet var del av det lobbyarbete som några år senare ledde till riksdagsbeslutet om inrättandet av Rasbiologiska institutet (1922–1958).

– Vad är för institution jag hamnat på? Var det bara en slump att folktypsutställningen gjordes just där?

Svaren han fick internt var svävande och själv hade han ingen erfarenhet av att gräva i arkiv. Parallellt med de här funderingarna ägnade han sig åt släktforskning. Det som intresserade honom särskilt var människor han inte kan följa upp till slutet. De som försvann spårlöst och utan dödsdatum.

– Då upptäckte jag något som hette Allmänna norra försörjningsinrättningen, en kombination av fattigvård och fängelse. Eftersom det var olagligt att vara arbetslös så blev det uppsamlingsplatsen. Där dog de som flugor av umbäranden och undernäring. Någon begravning var det inte tal om.

Det visar sig att kropparna från de här institutionerna förs direkt till Karolinska Institutet som studiematerial, varifrån vissa distribueras vidare – bland annat till Konstakademien. Nu möts plötsligt hans två projekt: de försvunna och de som visades upp.

Men vad var sambandet? En gammal ritning över byggnaden i en bok han plockar fram ur skolans arkiv ger den första ledtråden.

– Likhiss, stod det. Man tog kropparna från gatan, vilket tyder på att det var ganska vanligt. I ett annat rum skedde dissektion, troligen i form av en föreläsning och verkstad vid staffli. Sedan sparade man olika delar – en lunga, ett kranium, muskler – för senare bruk.

Hur kan det finnas en skalle i Konstakademiens källare som hade så tydliga kopplingar till Rasbiologiska institutet?

Han bad att få tillgång till arkiven för att se vad som fanns kvar av de teckningar som var resultat av de anatomiska studierna. Övningsskisser efter alla modellstudier och uppenbarligen också närstudier i anatomi av obegravda kroppar. Här stod storheter ur den svenska konsthistorien som Carl Larsson, Anders Zorn och Nils Dardel.

En av arkivarierna uppmuntrade honom att fortsätta sökandet i källaren. På en dörr där nere hade någon tecknat en dödskalle. Han plockar upp något ur en kartong, en bröstkorg med ryggrad inlindat i silkespapper.

– Jag blev så paff och började känna mig påverkad, min puls gick upp och jag började ställa dumma frågor. Det blev inte bättre när arkivarien berättar att de för inte länge sedan hittat sopsäckar fyllda med ben som de visat för en arkeolog som bekräftade att det var mänskliga kvarlevor. Nu låg de i alla fall i champagnelåder inlindade i silkespapper.

Vid ett tillfälle plockar de upp ett kranium med en stämpel som Simon Ferner känner igen. Det bär signumet av en av Sveriges främsta rasforskare Gustaf Retzius. Ett annat, itusågat kranium är märkt ”Kungl. Konstakademien”. En annan chockartad upplevelse var upptäckten av ett barnskelett, täckt av gips.

– Där svartnade något för mig. Min första tanke när jag kom ut var att det här stället måste rivas.

Hur kan det finnas en skalle i Konstakademiens källare som hade så tydliga kopplingar till Rasbiologiska institutet? Svaret är att det är anatomins starka ställning i konsten som gör att läkarvetenskapen och konstvärlden delar samma intressen. Retzius var professor på Karolinska och utställningen gjorde i samarbete med Carl Curman, professor i medicin och hedersledamot av Konstakademien, samt Carl Magnus Fürst som verkade både som lärare på konstutbildningen och i medicin. Utställningen blev en publiksuccé och låg delvis till grund för bildandet 1922 av Statens institut för rasbiologi i Uppsala under Herman Lundborgs ledning.

– Det är ett samarbete hela vägen, och hela den svenska rasbiologins stamträd passerar revy i mina efterforskningar. Det fanns en tung anledning till att utställningen var där. Då blir det intressant inte bara utifrån utställningen 1919, utan till konsten och de konstnärer som mer än några andra bidragit till föreställningar om hur svenskarna ser ut. Många har en idé av vad Sverige är har fått sin bild via Carl Larsson, Zorn, det rågblonda. Det var det här de marinerades i.

Hur var det att som konststudent konfronteras med de här öppna såren och försöka att göra konst av det?

– Det enda sättet för mig att klara av det psykiskt var att hitta ett sätt att göra de här resterna till människor igen. Hur fan skulle jag göra det? Hur skulle jag veta vilka de varit?

Han fick en idé. Om de nu hamnat i försörjningsinrättning så hade de säkert varit i kontakt med polisen. I månader satt han på Riksarkivet och skrev ned vartenda namn och jämförde med polisens brottsregister. Det tog ett tag, men plötsligt kommer namnen: Emma Nilsson, Anna Andersson, Per Andersson, Maria Olsson, Viktor Karlström – och Johan Qvist. Han hittade bilder.

– Helt plötsligt ser jag dem, deras blickar. De var grovarbetare, prostituerade. Mer information finns inte.

Så vad gjorde du med bilderna?

– Jag samlade dem, satte upp dem och umgicks med dem och insåg då varför det känns så viktigt för mig. Det går tillbaka till min arbetarbakgrund. Alla var gruvarbetare och det är också allt jag vet. Så det här var min berättelse också.

Och att det blev fanor?

– Det är något mäktigt över dem och att de ska vaja i Konsthögskolans lokaler. Det blir det sista jag gör på Mejan. Någon behöver föra deras talan. Alternativet är glömska. Det är en del av arbetarrörelsens historia.

En av dem är Johan Qvist, han med den trasiga jackan. Han var tunnbindare, född i Kolbäck i Västmanland 1853 och död i Stockholm 1925. Där var också Emma Nilsson, Anna Andersson, Per Andersson, Maria Olsson och Viktor Karlström. Kommer de äntligen att få begravas?

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.