Det finns en märklig detalj som gör livet alltmer enformigt ju äldre man blir. Det sammanhänger med att den mosaik av drömmar som byggs upp under puberteten lossnar från väggen och avslöjar grå betong.
Vid tjugo års ålder tror alla att livet kan bli vad som helst. Drömmar staplas på varandra och först minst fem år senare kan man se hur drömmarna i hemlighet bekämpat varandra med yxor. ”Helst av allt vill jag bli författare. Men jag tänker aldrig skriva bara för brödfödan”, säger den nyutexaminerade ynglingen.
Det antagonistiska förhållandet mellan önskning a och b uppträder så snart ett första manus är inskickat. Och resten av historien är historien om drömmarnas kamp, som måste sluta med den ena drömmens seger över den andra, eller bådas undergång.

Beteendet uppmuntras i vår kultur. I tidningarna får dessa ogenerade utopister stort utrymme. Medan ingen skulle tro på någon som ringde in och påstod sig veta att egentligen är jorden både platt och klotformad, läggs ogenerat allt fler sinsemellan antagonistiska drömmar i pressarkiven.
”Jag vill ha en stor lägenhet centralt så att mina vänner aldrig behöver besöka ett kafé. De skall kunna dricka espresso och studera mina fresker. Och jag tänker livnära mig på att formge snyggt propagandamaterial till solidaritetsrörelser”. Vid trettio års ålder är dessa bedrägerier antingen genomskådade genom hårda erfarenheter eller, om inte av en själv, så väl av ens mentalskötare.

Och ju mer tiden går, desto mer vänjer vi oss vid att skilja på dröm och verklighet. Drömmen bara sminkas till verklighet under berusning, det är tricket. Då går vi ut lyckligt omtumlade på gatan i snön och inbillar oss att vi alltid varit lyckliga. Vi hojtar ”AIK! AIK!” Att vi då och då förmår oss att bortse från bekymmer och bedra oss att tro att vi en gång för alla är lyckliga, är det som idag förmår uppväga den naturliga driften till självutplåning.
Men när vi sedan betalar räkningar den 25:e tror vi hela livet gått ut på att betala räkningar.
Och när vi släpar på överfulla plastpåsar med tidningsurklipp och Lennart Hylands samlade produktion på VHS-kassetter för att hinna med tåget – alltid dessa påsar! Våra tänder gnisslar och vi önskar att alla omkring oss blev överkörda. Det är i den lindriga fasen.
I den allvarligare fasen vill vi helst själva bli överkörda. Ett snabbt slut tar oss ur vanan att begå misstag. Det är en avgiftningsplan mot begäret till vår nästas hustru. Vi handlar ur en insikt som tränger sig på ju längre livet fortgår. Vi vet nu att det inte är människorna det är synd om, det är deras husdjur, barn och grannar.