Hört talas om Gösta Rylander? Han omnämns i Carsten Palmaers lysande ”Liten ordlista för nusvenskar” såsom ”svensk psykiatriprofessor som vann världsrykte då han vid en läkarkongress i New York 1947 rapporterade att han lyckats omvända en kommunist med hjälp av lobotomi”.
I söndags begicks den första – och troligen enda – partiledardebatten inför EMU-omröstningen.
Göran Persson och Alf Svensson menade att EMU är ett måste för att rädda de svenska pensionerna i framtiden. För några år sedan byggde samma partier ”världens bästa pensionssystem” vilket rasat ihop innan det knappt börjat gälla.
Lars Leijonborg bedyrade EMU:s betydelse som fredsprojekt, och att det inte kommer att bygga på överstatligheten.
Samme Leijonborg efterlyser i andra sammanhang ett svenskt inträde i Nato, säger ja till federalismen, och inte minst som hårdast propagerade för USA:s folkrättsvidriga angrepp mot Irak.
I dessa fall förutsätter argumentationen en i princip total avsaknad av minne hos medborgarna, och den närvarande journalisteliten ställde inte en enda följdfråga som kunde tyda på att de skulle ha läst sina egna tidningar för ett halvår sedan. Det är självklart. Men varför höll nejsidan tyst?
Medan nejsidan pekade på Tysklands ekonomiska problem och konstaterade att EMU:s ”en storlek passar alla”- politik säkert fungerar för vissa, men inte för andra länder, viftade ja-sidan med båtbiljetter och tog fram Finland som det rätta exemplet att jämföra Sverige med.
Och denna vecka råkar SVT och flera större tidningar innehålla program och artiklar som handlar om just Finland.
Sådana märkliga sammanträffanden är självklara och sker förstås under oberoende upplysningsflagg. Den medialiserade medborgaren får reagera först när någon leg. statsvetare, om något år, publicerar en rapport om de ojämlika ekonomiska förhållandena och nyhetsbevakningen under valkampanjen.
Kända biverkningar av lobotomi är minnesförlust, apati, inkontinens och viktökning. Tills vänstern plockar fram en mediepolitik värd namnet, torde Gösta Rylander le i sin himmel.