Varje morgon den första maj samlas människor i Stockholm för en manifestation till minnet av de spanienfrivilliga som slogs mot fascismen. Monumentet man samlas vid heter La Mano och skapades av Liss Eriksson.
Sommaren 1974 föreslog Vänsterpartiet kommunisterna VPK i Stockholms kommunfullmäktige att ett offentligt monument skulle uppföras till minne av de svenskar som kämpat för den spanska demokratin under inbördeskriget 1936–1939. Initiativet hade tagits av Spanienveteranen och Vpk:aren Sixten Rogeby. De Spanienfrivilligas kamratförening skulle stå för kostnaderna. Motionen bifölls samma höst.
Folke Olsson, som genom åren samarbetat med de Spanienfrivilliga, berättar:
– De tonade ned betydelsen av sin insats, de såg den som en självklarhet inför fascismens frammarsch. Men minnet av de stupade kamraterna hölls levande. Att resa ett monument för att hedra deras insatser var en djupt känd angelägenhet.
Stadens parkförvaltning föreslog olika platser, men kamratföreningen ville att verket skulle placeras på arbetarnas stadsdel Södermalm, nära grönska och vatten. Närheten till havet minde om att många av de Spanienfrivilliga var sjömän. Föreningen hade också önskemål om att i anslutning till monumentet placera en karta över de orter där svenskar stred, och att följande rader, skrivna av Sixten Rogeby, skulle vara synliga: ”Av 500 svenskar som år 1936–38 kämpade för Spaniens demokrati stupade var tredje. De gav sitt yttersta vid Madrid, Jarama, Guadalajara, Brunete, Teruel, Aragon, Ebro. Vandrare, stanna – minns dem med stolthet.”
Man enades till sist om parkanläggningen på Katarinavägen på söder. I ett upprop vädjade föreningen till organisationer och enskilda om ekonomiskt stöd. En rad kulturpersonligheter, fackföreningsfolk och Socialdemokraternas ledare Olof Palme stod som undertecknare. Målet var ett konstverk som förevigade ”minnet av de som gav sina liv i försvaret av demokratin”.
Insamlingen blev framgångsrik. Efter att den avslutats föreslog Socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson att Stockholms stad skulle stå för kostnaderna. De insamlade pengarna, 180 000 kronor, skulle i stället skänkas till den spanska motståndsrörelsen. Förslaget vann gillande och medlen delades lika mellan de främsta förkämparna för Spaniens demokrati, det kommunistiska partiet, som då var illegalt i Spanien, och socialdemokratin. Diktatorn Franco dog samma år och två år senare, 1977, skedde det första fria valet i Spanien sedan trettiotalet.
Kamratföreningen utlyste en pristävlan. Bildhuggaren och konstnären Liss Eriksson kallade sitt vinnande förslag La Man; Handen. Temat hade följt honom under flera år, en tidigare variant hade refuserats av LO-skolan Åkers Runö.
Skulpturen är 4,5 meter hög och huggen i röd granit från Vånga i Skåne. La Mano består av en höger- och en vänsterhand som har vuxit ihop, den har fem fingrar men två av dem tycks vara tummar.
Man kan förstå att Liss Eriksson tyckte att motivet, handen som sträcker sig mot öppna skyar, var spännande och mångbottnat. Det för betraktarens tankar till hjälplöshet, solidaritet, vrede, men också till liv och död. Någon recensent tolkade det som bilden av en våldtäkt, en annan som fem soldater i gryningen, en tredje som en symbol för det tudelade spanska folket. Liss Eriksson avstod från förklaringar, verkets titel var den enda ledtråden han gav. Bildhuggaren utsågs till hedersledamot i Svenska Spanienfrivilligas kamratförening. Han skrev senare att det var den ”finaste erkänsla” han någonsin fått.
La Mano invigdes högtidligt i juni 1977, under fanborgar och i närvaro av representanter för Spanienveteraner från 14 länder. Tal hölls av Bengt Segerson, kommissarie för Georg Branting-kompaniet i Spanien. LO:s ordförande Gunnar Nilsson, landshövding Hjalmar Mehr och en rad musiker deltog. Det spanska kommunistpartiets ordförande Dolores Ibarurri, ”La Pasionaria” – som myntade slagordet ”No pasarán” – hälsade och tackade hjärtligt de hjältemodiga svenska frivilliga och de som bidragit till att resa monumentet.
Folke Olsson, dåvarande ordförande i VPK Storstockholms kulturutskott, var med och arrangerade invigningen i samarbete med kamratföreningen och Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening.
– Det fanns olika meningar om invigningen, men det utmynnade i en mäktig manifestation till minne av alla offer i kampen mot fascismen.
När Spanienfrivilligas kamratförening upplöstes 1994 tog LO-distriktet i Stockholms län över ansvaret för första maj-manifestationerna vid La Mano.
Minnesmärket blev en gemensam sak för hela arbetarrörelsen. Men Sixten Rogeby gick bort 1976 och fick aldrig se monumentet över sin och andras insatser i kampen mot fascismen.
