Utrikes 19 april, 2018

”Missilerna var inte avsedda att hjälpa oss”

Efter ännu en kemvapenattack anföll USA, Storbritannien och Frankrike förra veckan strategiska mål i Syrien. En röst som sällan kommer till tals i debatten om kriget är den syriska vänstern. Flamman talade om det geopolitiska spelet med Karim al-Hindi som arbetat med att dokumentera krigsbrott i Syrien.

Hur började ditt engagemang i oppositionen?
– Jag anslöt mig till revolutionen när den började. Jag började protestera den 25 mars 2011, alltså en vecka efter att demonstrationerna hade börjat. För det var då den kom till mitt område (Goutha). Jag var en del av revolutionen men jag sysslade mest med att dokumentera brott mot mänskliga rättigheter.

Vilken sida av oppositionen tillhör du?
– Jag hör till vänstern, jag kommer från en kommunistisk familj. Min far var medlem i det palestinska kommunistpartiet. Men det finns två sorts vänster i Syrien. Vi har den nya vänstern som är marxistisk men hatar Stalin och är mer frihetlig. Sedan har vi den kommunistiska vänstern av den gamla skolan som älskar Stalin. Dem kan vi glömma för de stödjer regeringen. Vi i vänstern som är emot regeringen tänkte inte alls på vilket stöd vi skulle få internationellt i början. Sedan sade vi att vi ville ha en flygförbudszon så att regeringen inte skulle kunna använda sitt flygvapen, för vi visste att regeringen höll på att falla och att deras soldater deserterade. Så om de hade upprättat flygförbudszonen hade vi kunnat störta den. Men ingen lyssnade på oss.
– När oppositionen tog stora områden uppstod två problem. Hur ska revolutionen se ut? Vi i vänstern ville ha liberala fri- och rättigheter för alla. Den muslimska sidan höll inte med så det uppstod en konflikt. Kurderna gick med i revolutionen men de var också emot oss för de har sin egen modell (konfederation). Stora delar av vänstern flydde dessutom Syrien efter att revolutionen började så majoriteten av oppositionen är nu islamister. Assads mål var dessutom att bli av med vänstern tidigt för vänstern hade sagt att de inte tänker strida utan bara protestera fredligt. Han insåg att det är farligare än att kriga, han vill ha någon att strida mot så att han har en orsak att attackera.
– Det som hände i Goutha (kemvapenattacken) var inte första första gången. Det var den andra. Första gången dog 1 400 människor. Obama skulle ha intervenerat då men han ville inte. Och nu har vi Trump. Han intervenerade två gånger men det gav inget, det var bara för att visa Ryssland att han kan göra något. Så behöver vi de här attackerna? Vi bryr oss inte för de var inte avsedda att hjälpa oss, de var för USA:s egen skull. Assad fortsätter att attackera Homs i medan vi pratar.

Vad skulle hjälpa?
– Ett stort luftangrepp. Och då menar jag att ingen av flygplatserna borde fungera efteråt. Förutom den ryska för vi vill inte ha ett internationellt krig i vårt land. Det skulle tvinga dem att använda den ryska flygplatsen för fortsatta flygangrepp vilket skulle innebära att Ryssland skulle få skulden för de civila dödsoffren. Jag trodde att USA och Europa var smarta nog att tänka så. Men i slutändan förstörde de lagerlokaler som inte används längre. Det är uppenbart att det bara var för att göra en politisk poäng.

 

utr
Karim al-Hindi bor nu i Bryssel efter att ha tillbringat
tre år i Turkiet. Foto: Jonas Elvander.

Ur den västerländska vänsterns perspektiv är ett amerikanskt angrepp mot Syrien det värsta som skulle kunna hända, speciellt med den nya regeringen. Hur ser du på de argumenten?
– Jag förstår det. Men bara vita människor skulle säga det. Vita européer har nått en nivå av dubbelmoral som är ofattbar. De vill inte intervenera någonstans i någon fråga bara så att de kan rädda sina egna skinn. De bryr sig inte alls om andra länder. EU mutar andra länder för att de inte ska släppa igenom migranter.

Så vad borde den internationella vänsterns position vara?
– De borde tänka. De här konspirationsteorierna om att Vita Hjälmarna (syriska räddningsarbetare) är fejk, att det är en brittisk spionorganisation eller vad de nu tror… Fan, jag har vänner som var där, hur kan man säga sådan skit? Det räcker med att titta på lokala syriska tv-kanaler som är på plats för att se att kemvapenattacken inte var fejkad. Men ingen gör det så klart.

Problemet är ju att ingen oberoende utredning har gjorts än eftersom Ryssland blockerade det i säkerhetsrådet.
– De har skickat en grupp utredare men de får inte komma in i Douma (där den senaste attacken ägde rum. I onsdags släppte Ryssland enligt uppgift in inspektörerna). Men även om de kommer in, hur ska de hitta bevisen nu en vecka senare? Tror de att Ryssland är så dumma att de låter bevisen vara kvar? Kemiska attacker har inte hänt bara en gång, och de fortsätter att ske. Och varje gång folk hävdar att det är en lögn låter man fler civila dö.

I västerländsk media framstår det ibland som att Goutha kryllar av jihadister. Vilka kontrollerar området?
– Det är bullshit. Det finns max kanske 200 personer från al-Qaida där. Islamiska Armén kontrollerar Douma. De är konservativa men inte radikala som al-Qaida. Sedan finns Ahrar al-Sham och al-Rahman-legionen. De är islamister men inte konservativa, de är moderna Damaskusbor som röker, kanske till och med cannabis. Al-Rahman-legionen samarbetade med al-Qaida men bara ur ett perspektiv: för att de var syrier vilket betyder att det går att förhandla med dem. Men Islamiska Armén förkastade det för de deltog i fredsförhandlingarna i Kazakstan. Ryssland krävde där att de utrotar alla andra grupper i Goutha så Islamiska Armén attackerade al-Qaida varpå Al-Rahman försvarade dem. Det var en lång konflikt. Till slut bestämde regimen att de måste göra slut på problemen i Goutha för förhandlingarna i Kazakstan hade nått en punkt där alla bara skrek på varandra.
– Så de här fyra grupperna var där. Låt oss säga att de var totalt 20 000 eller 40 000. Plus 400 000 civila. Vill man verkligen stå på regeringens sida när de attackerar dem? Om bara en civil riskerar att dö bör man inte attackera. Alla är dessutom syrier, det finns inga utlänningar i Goutha.

Det räcker med att titta på lokala syriska tv-kanaler som är på plats för att se att kemvapenattacken inte var fejkad. Men ingen gör det så klart

Jag tror inte att någon i vänstern försvarar regeringens attacker mot civila. Men folk vill inte heller försvara ett internationellt angrepp. Det gick ju inte så bra i Libyen.
– Jag stödjer varken Ryssland, Assad eller USA. Men jag är emot dem som dödar sitt eget folk. Låt oss säga Assad inte dödar någon och är oskyldig. Bör en regering som är oskyldig men inte kan skydda sitt folk sitta kvar? Nej, lämna makten och låt FN eller någon ta över.

Du har suttit i fängelse i Syrien. Vill du prata om det?
– Det är okej. Jag greps för att jag anklagades för att vara korrespondent för al-Jazeera i Goutha. Det var jag så klart inte men jag hade varit med i tv flera gånger. Jag var dum nog att använda min normala mobiltelefon. Men i början tänkte vi inte på sådant, vi ville bara skicka information till omvärlden. I fängelset såg jag en massa former av tortyr som du inte kan föreställa dig. De utsätter dig för elchocker på olika ställen, ibland sätter de folk i vattentunnor och leder elkablar ner i vattnet. I 98 procent av fallen dör du av det. De har också den ”romerska stolen”, där de binder dig vid en stol och sedan böjer de den bakåt så att du bryter ryggen. En annan form är ”kycklingen” där de binder händerna vid fötterna och hänger dig runt en stålbjälke. Sedan rör de på dig så att du skaver av köttet från armhålorna och sidorna. Jag utsattes inte för det här, men mina vänner gjorde det. Jag utsattes för vanlig tortyr. De slår en på benen och överallt med stora saker. Jag hade tur som inte bröt något men vanligtvis bryter de fingrar, tår och andra ben.
– Jag hade en vän i armén som hjälpte mig. Han gömde bevisen jag hade men han sade att om jag talade skulle han inte kunna hjälpa mig. Så jag gav ingen information. Grejen är att så fort du ger bort lite information så torterar de dig ännu mer. Om jag hade talat hade kanske tusen personer gripits på grund av mig. Så jag försökte hålla tyst. Det var svårt men jag lyckades. På grund av min vän överlevde jag. Jag hade dokument på min dator om regeringens brott som kunde ha fått Assad åtalad i Haag.
– Det var väldigt svårt men det var en upplevelse som gjorde mig mer tålmodig och gav mig mer styrka. När jag kom ut ville jag kämpa ännu mer för min sak. Men det står klart att Assad vill göra sig av med alla fredliga motståndare. Det var en massa krigare i fängelset men dem dödar  de inte. De torterar dem så att de nästan dör och när de precis är på väg att dö släpper de ut dem. De killarna är djur när de kommer ut. De vill bara döda. De ansluter sig direkt till FSA. Jag kände en kille som också var vänster. När han kom ut från fängelset var han helt förändrad. Inte hjärntvättad men han ville bara döda. Vi i vänstern är oftast ateister så vi tror inte på något. Men de flesta i fängelse är islamister och de har inga problem med att dö för gud när de kommer ut. Den här killen förändrades, men jag respekterar hans val. Han dog nyligen. Han sprängde sig själv faktiskt.

Vilken grupp tillhörde han?
– Muslimska brödraskapet. Men det finns så många och det uppstår hela tiden nya. 35 personer kan ha sin egen grupp. Det är som en sallad. Det fanns till och med en grupp som bara existerade i en dag. Den grundades på morgonen och på kvällen lade man ner den. Det är kaos.

Vad tror du kommer hända nu?
– Jag vet inte. Problemet är att alla vill ha ett finger med i fredsförhandlingarna. Och om du inte kontrollerar mark i Syrien sitter du inte vid bordet. Förut var kurderna utanför förhandlingarna. USA ville få med dem så de lät dem ta Raqqa och andra ställen. Efter det sade Ryssland och USA att nu måste kurderna vara med. Då ville Turkiet också ha en del av kakan så de gick in i Syrien. Frankrike var inte heller vid bordet så Macron sade att de måste göra något. Nu kontrollerar de några små zoner i Syrien. Storbritannien ville inte intervenera men efter giftattacken mot spionen (i Salisbury) ändrade de sig. De har dock den svagaste handen. Saudiarabien stödde Islamiska Armén men de försvann. Iran har trupper i landet sedan länge. Det är en stor fara för USA och Israel. Iranska soldater står en timme från Israels gräns, därför bombar Israel dem nu.
– Det är ett kallt krig och allt sker inuti de olika säkerhetstjänsterna. Men en intervention från väst skulle tvinga Assad till förhandlingsbordet. Han håller bara på och sinkar för han vet att han kommer att förlora i förhandlingarna. Till och med Ryssland accepterade i Genève (där de FN-ledda fredssamtalen förs) att han ska lämna makten och lämna över till en samlingsregering. De är beredda att låta honom komma till Moskva.
– Jag hoppas faktiskt att Assad attackerar med kemiska vapen igen. För det kommer att göra det omöjligt för omvärlden att inte göra något. Om inget händer snart kommer vi att ha syrier som dödar varandra i Europa. Jag vet inte vad som skulle hända om jag hamnar framför någon som stödjer Assad. Det går inte att prata med dem. Vi i oppositionen kan kritisera våra företrädare men Assad-anhängare ser honom som Che Guevara.

Ser du inte en risk för att det eskalerar till ett storkrig mellan stormakterna?
– Den här konflikten kan hålla på i tjugo år till. Men jag tror inte att någon kommer låta ett krig pågå så länge intill Israels gräns. Jag kan påminna om kriget i Libanon på 1980-talet. I slutändan sade de ”kom igen, vi måste få ett slut på det här nu”. Och så gjorde man det. Israel vill ha kaos omkring sig men det måste vara organiserat så att de kan förutse vad som kommer att hända. Så var det i Libanon. Men i Syrien är det mycket mer komplicerat. Det är ett spel mellan USA och Ryssland. Men jag är beredd att släppa kraven på revolution om vi bara får till stånd en lösning. Det enda vi vill är att leva i frihet. I dag hamnar du i fängelse om du säger att en minister är dålig.

Så det var som de andra rörelserna från arabiska våren?
– I Syriens fall är det till och med mindre kontroversiellt än till exempel i Egypten. Det enda vi krävde från början var att regeringen upphäver undantagstillståndet. Vi sade inte ens att Assad måste bort. Men regeringen sade nej för de visste att om de upphäver undantagstillståndet kommer han att falla av sig själv. Så länge det är kvar kan en soldat gripa dig utan anledning på gatan och sedan vet ingen var du är i flera månader.

 

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Inrikes 20 november, 2025

De kriminella småbröderna har en sak gemensamt

De unga killar som dras in i gängvåldet har i de flesta fall omfattande skolfrånvaro. Foto: Oscar Olsson/TT.

Nästan åtta av tio barn som dras in i gängvåldet har omfattande skolfrånvaro. Det är den starkaste indikatorn på vilka som riskerar att bli nästa ”lillebror”. Vill vi stoppa gängen måste vi börja i klassrummet.

En 14-årig pojke bor på ett HVB-hem när han får kontakt med en äldre gängkriminell på Instagram. ”Du kommer bli nära mig, jag kallar dig redan för min lillebror”, skriver den äldre killen till 14-åringen.

”Walla seriöst tack, du vet inte hur mycket det betyder för mig. Du fick mig att gråta nu din bög”, svarar pojken. Kort därpå får han hjälp att rymma från HVB-hemmet, klättrar upp på en balkong och skjuter ihjäl en man genom fönsterrutan.

Konversationen ingår i Acta Publicas nysläppta rapport om omhändertagna barn som utför våldsdåd åt gäng.

14-åringen är ett av de 1 320 barn som misstänkts för inblandning i mordfall de senaste tre åren.
För att bryta utvecklingen behöver vi förstå barnen. Varför hamnar de i kriminalitet? Kanske kan Brottsförebyggande rådet hjälpa oss. De har studerat barn under 15 år som utreddes för brott under 2023 och var involverade i kriminella nätverk.

De kriminella barnen skilde sig från sina jämnåriga på flera områden: de bodde oftare i hyresrätter, och i utsatta områden. De hade oftare två utrikesfödda föräldrar. De hade oftare NPF-diagnoser.
Men en siffra sticker ut: nästan åtta av tio hade omfattande skolfrånvaro. Det är nästan 20 gånger vanligare än bland deras jämnåriga.

Vill man kväsa kriminaliteten måste man därför börja i klassrummet.

Skolgången är alltså den starkaste indikatorn på om ett barn kommer att bli kriminellt. Vill man kväsa kriminaliteten måste man därför börja i klassrummet.

Den som halkar efter redan i grundskolan får sällan chansen att komma i kapp. Och utan en gymnasieexamen är du rätt körd i Sverige. Därför har vi inte råd att låta fler barn falla ur skolan.
Den upplevelsen bär 24-åriga Filip på sin egen kropp. Han har varit kriminell och missbrukat droger sedan han var tonåring. Vi träffas på hans gamla innergård i Östersund.

– Jag vill bort från den här skiten. Bort från Östersund. Annars kommer jag dö eller sitta halva mitt liv, säger Filip.

I en period sålde han mest knark i hela staden, säger han.

– Läkare. Advokater. Folk som jobbar inom journalistik, som du själv. Jag har sålt till allt och alla.

Filip blev tvångsplacerad innan han skulle börja gymnasiet och har ingen examen. Han är vältalig, snabbtänkt och socialt kompetent. Men det räcker inte för att få ett vitt jobb.

– Säg att jag har sålt till chefen på en restaurang. Han kommer inte att anställa mig om jag kommer dit, fastän han känner mig. Han vill bara ha sitt knark.

Filip tar ett bloss på sin cigarett.

– Det är så lätt att komma tillbaka till kriminaliteten, för det är det enda jag har kunnat.

Det är det enda han har kunnat.

Skolan ska främja ”utveckling och lärande”. Tända en ”livslång lust att lära”. Det står i Skolverkets läroplan. För många som Filip släcker skolan snarare något. Den skapar en livslång känsla av misslyckande.

Då kan man lika gärna sälja knark. Man duger ju ändå inte något till.

Läs mer

Att investera i skolan är inte snällism. Det är det enda realistiska sättet att få ett slut på gängbarnen. Barnsoldaterna. Nyrekryterna. Jag vill aldrig mer läsa de orden.

I varje svenskt klassrum sitter minst en unge som börjat glida bort. De ungarna behöver en skola som ser dem. Tar dem i handen. Håller fast.

När någon annan skriver ”lillebror” på Instagram är det redan för sent.

Filip heter egentligen något annat. Citaten är lätt språkligt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 20 november, 2025

”Vi har inte råd med miljardärer”

Vid Socialdemokraternas kongress i Göteborg i maj 2025 placerade sig aktivister från Ta tillbaka framtiden utanför Svenska mässan för att agitera för förmögenhetsskatt. Foto: Jacob Lundberg.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

De senaste veckorna har vi i Ta tillbaka framtiden gästat både Miljöpartiets kongress och Vänsterpartiets diskussionsforum Vänsterdagarna för att driva vårt krav om en förmögenhetskatt för klimatet och välfärden.

Vi är övertygade om att skatt på extrem rikedom är avgörande för Sveriges klimatpolitik. Denna fråga, menar vi, måste också stå i centrum för oppositionens valrörelse.

Naturvetenskapen är enig. Klimatkrisen är ett existentiellt hot där många människor – framför allt i det globala syd – redan i dag dör av torka, värme och översvämningar. I år har vi sett ett Pakistan där dödliga översvämningar blivit en ny verklighet, och brinnande skogar i ett allt varmare Europa. Om inte vi i det globala nord förändrar våra ekonomier i grunden kommer klimatkatastrofer att eskalera och förändra våra samhällen på avgörande och oåterkalleliga sätt. Därför måste Sverige snabbt ställa om till fossilfrihet.

Samtidigt har olika samhällsklasser i Sverige vitt skilda ansvar för klimatkrisen, och väldigt olika förutsättningar att ställa om. Dagens Sverige är ett av världens mest ekonomiskt ojämlika länder, där en person från den rikaste procenten släpper ut elva gånger mer än en person från befolkningens fattigare hälft.

En stark och tydlig förmögenhetsskatt är därför en förutsättning för ett hållbart och rättvist Sverige. Enligt Oxfam hade en sådan skatt på svenska mångmiljonärer genererat cirka 158 miljarder till statskassan. Det är pengar som behövs för storskaliga klimatreformer och starkare välfärd i stället för lyxyachter och privatflyg.

Att avstå från detta kraftfulla verktyg blir oseriöst för den som påstår sig vilja genomföra verklig förändring. Vi har helt enkelt inte råd med miljardärer.

På Miljöpartiets kongress och Vänsterdagarnas mingel möttes våra krav med glada miner och positiva hejarop från både gröna och röda partimedlemmar. Samtidigt stötte vi även på ett visst motstånd, framför allt från partitopparna. Vi fick höra att förmögenhetsskatt går för långt, att Socialdemokraterna aldrig kommer att tillåta detta, och att miljardärhögern kan massmobilisera för att vinna striden och valet.

Trots dessa farhågor röstade ett modigt miljöparti på kongressen igenom en motion för att verka för progressiv förmögenhetsskatt inför valet. Fastän Vänsterpartiet redan driver skatt på kapitalvinst och dyra fastigheter, så måste deras krav tydligare riktas mot förmögenhet som sådan. Båda partier måste därför enas om och driva denna fråga i valrörelsen.

Det är sant att förmögenhetsskatt utmanar djupa intressen och kommer att möta hårt och välorganiserat motstånd. Därför måste en rödgrön front enas både utanför och inom partipolitiken. Det är bara om opposition och folkrörelse driver frågan tillsammans som en stark förmögenhetsskatt kan bli verklighet. Då kan socialdemokratins trendkänsliga maskineri sättas i gång, och deras tunga skuta vridas åt vänster.

Läs mer

Med andra ord måste vi tydligare visa upp kapitalet som den vampyr det är. Konfliktlinjen mellan de extremt rika och alla oss andra måste kilas fast, i stället för att låta debatten dela oss efter härkomst. Med en förmögenhetsskatt kan vänstern styra samhället mot en framtid där de rika betalar för kollektiva projekt som förbättrar livet för vanligt folk och samtidigt sänker utsläppen.

Bara genom att placera förmögenhetsskatten i debattens centrum kan en enad vänster vinna frågan. Bara så kan en storskalig och rättvis klimatreform bli verklighet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 november, 2025

Hon tiktokar om den trasiga vården

När sjuksköterskan Sarah scrollade igenom Hemnet insåg hon något brutalt: hon lär aldrig kunna köpa ett hem i staden hon vårdar. Och hon är långt ifrån ensam. En ny rapport visar hur en hel yrkeskår håller på att petas ur bostadsmarknaden.

Tvåbarnsmamman Sarah Reivinger, 34, har jobbat som sjuksköterska i snart två år. Hon bor i en hyresrätt i Göteborg tillsammans med sin sambo som är lärare.

– Jag kommer aldrig att bo i en bostad jag själv äger. Då hade jag behövt flytta och bo någon annanstans. Byta jobb och byta barnens skola, säger hon till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 20 november, 2025

Palestinas andra landslag finns i Chile

Stämningen är hög på läktaren för det chilenska fotbollslaget Palestino. Foto: Line Bankel.

I landet med den största palestinska befolkningen utanför Mellanöstern finns fotbollslaget Palestino. ”Det handlar om någonting större, bortom fotbollen”, säger supportern Camila Díaz.

Snart ska området framför mig fyllas med dundrande trummor, stekos av nötkött och jubel från åskådarklacken. Svartklädd säkerhetspersonal i hjälmar förbereder arenan för folkstormen, de ser ut som en insatsstyrka, men stämningen är lugn och välkomnande.

Shawarmastånden vittnar om hemmaklubbens ursprung – och över läktarplats vajar den palestinska flaggan bredvid den chilenska.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 november, 2025

Feiler, Greider och Tännsjö har fel: Europas upprustning är enda garanten för fred

På treårsdagen av Rysslands invasionskrig i Ukraina hålls en partipolitiskt oberoende demonstration, ”Sverige står upp för Ukraina”, på Sergels torg i Stockholm, i februari i år. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

DN Debatt den 16 november vänder sig Dror Feiler, Göran Greider och Torbjörn Tännsjö i texten ”Kriget och freden – och allt vi glömde däremellan”, mot ökningen av de svenska försvarsanslagen.

De menar att det är en illusion att ett stärkt försvar ökar tryggheten eftersom ”samma resonemang förs på motsatt håll. Varje sida betraktar den andra med växande misstro. Ju mer vi rustar, desto mindre blir tryggheten.”

Då borde väl också gälla att en total avrustning av det svenska försvaret skulle öka tryggheten? Underförstått tycks artikelförfattarna mena att upprustningen i Europa är ett meningslöst nollsummespel där ingen egentligen vill ha krig. 

Om samma resonemang gäller för Rysslands krig mot Ukraina framgår inte. 

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen.

Vidare skriver de: ”Militarismen har nu svept med sig samtliga partier i Sverige. Den är inte bara en politik, utan en ideologi – och den utgör i sig ett hot mot demokratin.” Om samtliga partier nu hotar den svenska demokratin, då är det tydligen bara de som tycker som artikelförfattarna som verkligen står upp för demokratin. Och försvaret av demokratin verkar då handla om att blidka Ryssland genom att rusta ned det svenska försvaret.

De som argumenterar på det här sättet brukar noga undvika att göra jämförelsen med andra världskriget. Och kanske verkar det inte särskilt trovärdigt att hävda att nazisternas Tyskland hade låtit bli att försöka underkuva Europa om bara övriga länder hade rustat ned?

Men om man fortfarande anser att det var rätt att bjuda militärt motstånd mot Tyskland, varför är det så svårt att inse att Europa idag faktiskt hotas av ett Ryssland under en högerextrem diktator som på allt fler punkter påminner om Hitler? 

Jämfört med EU är Ryssland visserligen en ekonomisk dvärg. Ingen tror nog heller att Ryssland skulle försöka sig på att starta ett krig mot hela Europa samtidigt. Men skulle Ukraina besegras, kan mycket väl de baltiska staterna stå på tur. Kommer hela Nato då att sätta in alla resurser för att försvara lilla Litauen? Man kan tvivla på det, med tanke på hur senfärdiga Europa varit när det gällt att ge Ukraina det stöd som behövs för att slå tillbaka mot Ryssland.

Det är märkligt att artikelförfattarna samtidigt som de motsätter sig den konventionella upprustningen av Europa, avvisar en tilltro till ”terrorbalansen som garant för evig fred”. Har det gått dem förbi att det är just insikten om att Europa inte längre kan gömma sig under USA:s kärnvapenparaply som fått de europeiska regeringarna att förstå att man faktiskt måste stärka det konventionella försvaret? Donald Trumps politik borde ha fått oss att en gång för alla inse att USA inte är någon pålitlig partner när det gäller Europas överlevnad.

Detta förstår Ryssland mycket väl. På rysk TV uppmanar Putins propagandister på bästa sändningstid till kärnvapenattacker, inte bara mot Ukraina, utan mot de europeiska storstäderna som ett sätt att avgöra kriget. Även om man kan betrakta sådana utspel som ett sätt att skrämma upp Europa till att upphöra med stödet till Ukraina, så borde det vara dags att alla inser att det inte är genom eftergiftspolitik i Chamberlains anda som Ryssland kommer att hejdas.

Läs mer

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen. Om detta har artikelförfattarna ingenting att säga. Till dem vill jag svara: kom igen när Ukraina segrat så kan vi på nytt ta diskussionen om vad som är en rimlig nivå för det svenska försvaret.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 19 november, 2025

Naket med Gunnar Ardelius: ”Sjuttiotalisterna gjorde upproret till dogm”

Flamman träffar Gunnar Ardelius, författare och generalsekreterare för Sveriges museer, för ett hudnära samtal om manlighet. Foto: Paulina Sokolow.

Med hud tunn som fjärilsvingar har han skrivit självutlämnande om manlighet i förändring, alkoholism och övergivenhetskänslor. Som chef för en branschorganisation tillhör han de mer originella. Flamman går och badar med Gunnar Ardelius.

Gunnar Ardelius väntar på mig på en marmorbänk iklädd badbyxor. Själv har jag tagit skydd under den tunna badrocken som delas ut vid entrén. Runt halsen har jag redaktionens tunga kamera och jag går med försiktiga steg i de lånade flipflopsen för att inte fulramla.

Situationen är lite stel. Någonstans inser jag att han vet att jag är en av de som stört mig på hans texter där han blottat sin inre manlighetskamp på bekostnad av sin familj. Texter som har fått ordentligt med utrymme och bidragit till att ge luft åt idéer som jag och andra generation X-kvinnor trodde låg arkiverade på någon dammig plats.

Men nu står vi här, inbäddade i het ånga och i våra badkläder på Centralbadet. Meningen var att vi skulle snacka i en annorlunda miljö, lite mjukare och en plats där vi båda kunna känna oss lediga. Ändå känner jag mig inte avslappnad – men det är för sent att ångra sig, och att vi nu står här halvnakna är helt min idé. Om han är sur avslöjar han det inte, tvärtom ler han änglalikt mot mig.

Gunnar Ardelius, författare och sedan sommaren 2022 generalsekreterare för branschorganisationen Sveriges museer, vill börja med att doppa sig i isbassängen. Utan en min stiger han ned i det fyragradiga vattnet.

För att lätta upp stämningen inleder jag med att ursäkta mina eventuella hårda ord som jag twittrat, eller något jag sagt till en vän som kan ha nått hans öra. Han viftar avfärdande med handen. Den han skrev om, menar han, var en sorts skrattspegel.

Deadlines. I augusti kraschade Ardelius efter att ha tagit på sig för mycket jobb. Foto: Paulina Sokolow.

– Det är inte så farligt med åsikter. Man kan skilja på sak och person. Allt blir mycket roligare om man ger sig in i någonting helt och hållet. I skrivandet kan man ha en persona som går att kontrollera och då kan man lättare ställa saker på sin spets.

Underförstått syftar han på texten i Dagens Nyheter med rubriken "Därför ville jag fly från min familj" där han skildrar sorgen efter sin nyligen avlidna pappa, som under hans barndom varit en typisk frånvarande far. Han lämnade sin fru med deras nyfödda barn – för att ägna dygnets bästa timmar åt att träna inför Vasaloppet, i bästa Harald Blåtand-anda.

Vi plumsar i bubbelpoolen. Värmen och surret från aggregaten suggererar omedelbart fram en mer intim atmosfär. Allt känns genast mysigare och med värmen kommer en behaglig sömnighet. Jag känner välviljan börja cirkulera i kroppen. Jag ser att han rör munnen men jag hör ingenting.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 19 november, 2025

Ebba Busch har fattat – socialdemokratin är en pissoar

Marcel Duchamp skapade en konstnärlig revolution under mellankrigstiden när han ställde ut en pissoar. Hans readymades utmanade den högkultur som dadaisterna menade hade dött i skyttegravarna tillsammans med en hel ung generation.

Efter Duchamp krävde konsten varken skicklighet eller ambition. Bara en signatur.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 18 november, 2025

Storstäderna kan vara vänsterns nyckel till makten

Revolt. I det danska lokalvalet har de socialistiska partierna möjlighet att nå majoritet, efter en valrörelse med bostadsfrågan i centrum. Foto: Johan Nilsson/TT.

Det är inte bara genom New York som det sveper en vänstervåg – efter lokalvalet i dag kan Köpenhamn få sin första socialistiska borgmästare. Bakom framgångarna finns ett brett missnöje med stigande kostnader – och även i Sverige kan storstäderna bli en central väg mot makten för vänstern.

Den 1 september skapade en bostadsannons skandal i en dansk bostadsgrupp på Facebook. En etta i Østerbro i Köpenhamn, med tillgång till vardagsrum och kök, hyrdes ut för motsvarande 13 400 kronor. Storlek: nio kvadratmeter.

När 62-åriga läraren Michael Lykke såg annonsen frågade han om det var ett skämt, och fick svar av den unga hyresvärden: ”Nej, det är inte ett skämt? Det är helt enkelt superdyrt att bo på en av de trevligaste och äldsta gatorna i Østerbro.”

Hon har rätt – situationen lockar inte direkt till skratt. Sedan 2012 har priset på en lägenhet på 50 kvadratmeter i staden tredubblats till över motsvarande 4,6 miljoner kronor.

Till slut får hon frågan om lägre invandring och ger sig. Det fanns visst något viktigare.

Det är alltså knappast förvånande att bostadspolitik är den viktigaste lokalfrågan för unga väljare. Eller att när Köpenhamn går till val i dag, den 18 november, ser socialismen ut att gå mot ännu en storstadssuccé.

Ja, socialism – inte socialdemokrati. I de senaste enkätundersökningarna har Enhedslisten och Socialistisk folkeparti tillsammans samlat ihop 46 procent av rösterna. Tillsammans med det gröna småpartiet Alternativet på 3 procent har de alltså chansen till egen majoritet. Socialdemokratiet, som traditionellt har bosatt sig i stadshuset, har i samtidigt pyst ihop till 11 procent.

En viktig anledning är att Socialdemokratiet har hamnat i konflikt med storstadsväljarna genom sitt konservativa kulturkrigande. Sitt mest parodiska uttryck tog detta i dagarna när partiledaren Mette Frederiksen förklarade för influeraren Frede Dyrnesli varför åldersgränser på Tiktok är viktigare än, i ordning: höjda sjuksköterskelöner, billigare kollektivtrafik och lägre matpriser. Till slut får hon frågan om lägre invandring och ger sig. Det fanns visst något viktigare.

I stället har vänsterpartierna tagit Köpenhamnsbornas ekonomiska oro på allvar. Enhetslistan har lovat att bygga 41 000 billiga bostäder till 2040, och Socialistisk Folkeparti vill lägga motsvarande 15 miljarder på att köpa upp privata fastigheter att hyra ut. Tillsammans har de tre partierna också gått till storms mot Airbnb i ett förslag som skulle minska antalet tillåtna uthyrningsdagar från 70 till 35, och att uthyrningstjänsterna tvingas rapportera alla uthyrningar.

Känns strategin igen?

För bara några veckor sedan valdes Zohran Mamdani till borgmästare i New York på löften om stoppade hyreshöjningar och 200 000 prisvärda bostäder på tio år. Detta var knappast någon underklassrevolt. Hans pappa är en känd Columbiaprofessor och hans mamma en prisbelönt filmregissör, och hans socialistiska kärnväljare och dörrknackare var precis som han själv unga progressiva från medelklassen, som insett att de står på tur att pressas ut ur stadskärnan.

Det här har även Köpenhamns vänster förstått. Bostadsfrågan är perfekt för socialister – den är materiell, men binder även samman arbetarväljare med den pressade medelklassen, och möjliggör därför en löntagarmajoritet som kan vinna val. En sådan allians är betydligt mer strategiskt än att likt akademiker som Johan Alfonsson och Payam Moula gnälla på städernas hajkande, rosédrickande progressiva i arbetarnas namn.

En central väg mot politisk makt för socialister går via storstäderna.

Här finns också en läxa för de socialdemokrater som länge blickat lystet mot den tidigare danska framgångssagan. De ”gettolagar” som infördes 2018 för att riva problemtyngda lägenhetskomplex har nämligen lett till höjda priser i områden som Mjølnerparken, som snart därefter även trängde ut ungdomar som letar efter en första bostad. Även i Sverige har städernas unga sett igenom högerns motstånd mot ”blandning”, det vill säga att bygga billiga hyresrätter som det förutsätts att bara invandrare flyttar in i, men som även de är intresserade av.

Det här är inte unikt för Norden. I EU har bostadspriserna stigit med 53 procent mellan 2010 och 2024. Enligt Europeiska investeringsbanken är en av de främsta orsakerna till krisen det begränsade utbudet. I mars 2025 skakade unionen fram 10 miljarder euro över två år för investeringar i billiga bostäder, och EU:s första bostadskommissionär Dan Jørgensen har precis påbörjat en ”plan för prisvärda bostäder”. Frågan är kritisk på hela kontinenten, men därmed också en möjlighet för vänstern.

Socialismen har nämligen blivit ett urbant fenomen. I kommunalvalen 2022 fick Vänsterpartiet 13,6 procent i Malmö, 15,4 i Stockholm och 15,8 i Göteborg. Omvänt är man i princip utplånade i glesbygden, varför man bland annat har lanserat ett ambitiöst Norrlandsprogram på 30 miljarder kronor.

Det är toppen så. Men samtidigt måste man äga dessa segrar. Vänstern behöver inte skämmas för sina storstadsväljare utan hylla dem. En central väg mot politisk makt för socialister går via storstäderna, och via en materiellt inriktad politik som fångar breda lager mot kapitalet. Men som samtidigt låter bli att stöta bort dem med konservativt poserande.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 november, 2025

Hur kan vi må så dåligt när vi har det så bra?

Med utgångspunkt i sociologen Roland Paulsens texter ifrågasätter Ada Berger den moderna oron. Foto: Felix Swensson.

Ada Bergers ”Orosdanser” på Kulturhusets Stadsteaterscen gestaltar ett tillstånd av kronisk ängslan. Ett symptom på ett samhälle där hela ansvaret för din framtid är ditt.

Du har fått ett välbetalt jobb, träffat din drömman och hittat den perfekta lägenheten. Ändå är det något som saknas, ändå ansätts du av den här… oron. Tänk om han tycker att du är tråkig, hittar någon annan, lämnar dig? Tänk om du har cancer, blir utbränd, inte kan älska ditt barn? Ju mer du tänker på det, desto farligare ter sig världen. Och de egna tankarna. Tänk om själva rädslan leder dig i fördärvet? ”Jag måste sluta tänka så här.”

Men det går såklart inte.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 november, 2025

”Jag är trött på självspäkande sexualitet”

Foto: Paulina Sokolow.

Författaren Sinziana Ravini vill ompröva gränserna för den franska erotiska traditionen, i spåren av landets metoo-uppvaknande. Huvudrollen spelar hon själv. Flamman möter henne i hotellbaren och beställer en drink.

I Sinziana Ravinis debutroman Diagonalt begär (Modernista, 2025) utmanar en ung kvinna, en försmådd och uttråkad konsthistoriker, sig själv genom att ge sig ut på ett erotiskt äventyr. Miljön är parisisk kulturelit, exklusiva adresser och möten med en lång rad vackra och excentriska män och kvinnor. Hjältinnan har helt klar drag av författaren själv, ska det visa sig.

La diagonale du désir, som den heter i original, kom ut i Frankrike för några år sedan fick då ett positivt mottagande: ”modigt” och ”elegant”, ansåg Le Monde. Nu finns boken på svenska och Sinziana Ravini, som i Sverige syns som chefredaktör för konsttidskriften Paletten och är återkommande skribent i Aftonbladet, är på tillfälligt besök i Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)