Utrikes 19 april, 2018

”Missilerna var inte avsedda att hjälpa oss”

Efter ännu en kemvapenattack anföll USA, Storbritannien och Frankrike förra veckan strategiska mål i Syrien. En röst som sällan kommer till tals i debatten om kriget är den syriska vänstern. Flamman talade om det geopolitiska spelet med Karim al-Hindi som arbetat med att dokumentera krigsbrott i Syrien.

Hur började ditt engagemang i oppositionen?
– Jag anslöt mig till revolutionen när den började. Jag började protestera den 25 mars 2011, alltså en vecka efter att demonstrationerna hade börjat. För det var då den kom till mitt område (Goutha). Jag var en del av revolutionen men jag sysslade mest med att dokumentera brott mot mänskliga rättigheter.

Vilken sida av oppositionen tillhör du?
– Jag hör till vänstern, jag kommer från en kommunistisk familj. Min far var medlem i det palestinska kommunistpartiet. Men det finns två sorts vänster i Syrien. Vi har den nya vänstern som är marxistisk men hatar Stalin och är mer frihetlig. Sedan har vi den kommunistiska vänstern av den gamla skolan som älskar Stalin. Dem kan vi glömma för de stödjer regeringen. Vi i vänstern som är emot regeringen tänkte inte alls på vilket stöd vi skulle få internationellt i början. Sedan sade vi att vi ville ha en flygförbudszon så att regeringen inte skulle kunna använda sitt flygvapen, för vi visste att regeringen höll på att falla och att deras soldater deserterade. Så om de hade upprättat flygförbudszonen hade vi kunnat störta den. Men ingen lyssnade på oss.
– När oppositionen tog stora områden uppstod två problem. Hur ska revolutionen se ut? Vi i vänstern ville ha liberala fri- och rättigheter för alla. Den muslimska sidan höll inte med så det uppstod en konflikt. Kurderna gick med i revolutionen men de var också emot oss för de har sin egen modell (konfederation). Stora delar av vänstern flydde dessutom Syrien efter att revolutionen började så majoriteten av oppositionen är nu islamister. Assads mål var dessutom att bli av med vänstern tidigt för vänstern hade sagt att de inte tänker strida utan bara protestera fredligt. Han insåg att det är farligare än att kriga, han vill ha någon att strida mot så att han har en orsak att attackera.
– Det som hände i Goutha (kemvapenattacken) var inte första första gången. Det var den andra. Första gången dog 1 400 människor. Obama skulle ha intervenerat då men han ville inte. Och nu har vi Trump. Han intervenerade två gånger men det gav inget, det var bara för att visa Ryssland att han kan göra något. Så behöver vi de här attackerna? Vi bryr oss inte för de var inte avsedda att hjälpa oss, de var för USA:s egen skull. Assad fortsätter att attackera Homs i medan vi pratar.

Vad skulle hjälpa?
– Ett stort luftangrepp. Och då menar jag att ingen av flygplatserna borde fungera efteråt. Förutom den ryska för vi vill inte ha ett internationellt krig i vårt land. Det skulle tvinga dem att använda den ryska flygplatsen för fortsatta flygangrepp vilket skulle innebära att Ryssland skulle få skulden för de civila dödsoffren. Jag trodde att USA och Europa var smarta nog att tänka så. Men i slutändan förstörde de lagerlokaler som inte används längre. Det är uppenbart att det bara var för att göra en politisk poäng.

 

utr
Karim al-Hindi bor nu i Bryssel efter att ha tillbringat
tre år i Turkiet. Foto: Jonas Elvander.

Ur den västerländska vänsterns perspektiv är ett amerikanskt angrepp mot Syrien det värsta som skulle kunna hända, speciellt med den nya regeringen. Hur ser du på de argumenten?
– Jag förstår det. Men bara vita människor skulle säga det. Vita européer har nått en nivå av dubbelmoral som är ofattbar. De vill inte intervenera någonstans i någon fråga bara så att de kan rädda sina egna skinn. De bryr sig inte alls om andra länder. EU mutar andra länder för att de inte ska släppa igenom migranter.

Så vad borde den internationella vänsterns position vara?
– De borde tänka. De här konspirationsteorierna om att Vita Hjälmarna (syriska räddningsarbetare) är fejk, att det är en brittisk spionorganisation eller vad de nu tror… Fan, jag har vänner som var där, hur kan man säga sådan skit? Det räcker med att titta på lokala syriska tv-kanaler som är på plats för att se att kemvapenattacken inte var fejkad. Men ingen gör det så klart.

Problemet är ju att ingen oberoende utredning har gjorts än eftersom Ryssland blockerade det i säkerhetsrådet.
– De har skickat en grupp utredare men de får inte komma in i Douma (där den senaste attacken ägde rum. I onsdags släppte Ryssland enligt uppgift in inspektörerna). Men även om de kommer in, hur ska de hitta bevisen nu en vecka senare? Tror de att Ryssland är så dumma att de låter bevisen vara kvar? Kemiska attacker har inte hänt bara en gång, och de fortsätter att ske. Och varje gång folk hävdar att det är en lögn låter man fler civila dö.

I västerländsk media framstår det ibland som att Goutha kryllar av jihadister. Vilka kontrollerar området?
– Det är bullshit. Det finns max kanske 200 personer från al-Qaida där. Islamiska Armén kontrollerar Douma. De är konservativa men inte radikala som al-Qaida. Sedan finns Ahrar al-Sham och al-Rahman-legionen. De är islamister men inte konservativa, de är moderna Damaskusbor som röker, kanske till och med cannabis. Al-Rahman-legionen samarbetade med al-Qaida men bara ur ett perspektiv: för att de var syrier vilket betyder att det går att förhandla med dem. Men Islamiska Armén förkastade det för de deltog i fredsförhandlingarna i Kazakstan. Ryssland krävde där att de utrotar alla andra grupper i Goutha så Islamiska Armén attackerade al-Qaida varpå Al-Rahman försvarade dem. Det var en lång konflikt. Till slut bestämde regimen att de måste göra slut på problemen i Goutha för förhandlingarna i Kazakstan hade nått en punkt där alla bara skrek på varandra.
– Så de här fyra grupperna var där. Låt oss säga att de var totalt 20 000 eller 40 000. Plus 400 000 civila. Vill man verkligen stå på regeringens sida när de attackerar dem? Om bara en civil riskerar att dö bör man inte attackera. Alla är dessutom syrier, det finns inga utlänningar i Goutha.

Det räcker med att titta på lokala syriska tv-kanaler som är på plats för att se att kemvapenattacken inte var fejkad. Men ingen gör det så klart

Jag tror inte att någon i vänstern försvarar regeringens attacker mot civila. Men folk vill inte heller försvara ett internationellt angrepp. Det gick ju inte så bra i Libyen.
– Jag stödjer varken Ryssland, Assad eller USA. Men jag är emot dem som dödar sitt eget folk. Låt oss säga Assad inte dödar någon och är oskyldig. Bör en regering som är oskyldig men inte kan skydda sitt folk sitta kvar? Nej, lämna makten och låt FN eller någon ta över.

Du har suttit i fängelse i Syrien. Vill du prata om det?
– Det är okej. Jag greps för att jag anklagades för att vara korrespondent för al-Jazeera i Goutha. Det var jag så klart inte men jag hade varit med i tv flera gånger. Jag var dum nog att använda min normala mobiltelefon. Men i början tänkte vi inte på sådant, vi ville bara skicka information till omvärlden. I fängelset såg jag en massa former av tortyr som du inte kan föreställa dig. De utsätter dig för elchocker på olika ställen, ibland sätter de folk i vattentunnor och leder elkablar ner i vattnet. I 98 procent av fallen dör du av det. De har också den ”romerska stolen”, där de binder dig vid en stol och sedan böjer de den bakåt så att du bryter ryggen. En annan form är ”kycklingen” där de binder händerna vid fötterna och hänger dig runt en stålbjälke. Sedan rör de på dig så att du skaver av köttet från armhålorna och sidorna. Jag utsattes inte för det här, men mina vänner gjorde det. Jag utsattes för vanlig tortyr. De slår en på benen och överallt med stora saker. Jag hade tur som inte bröt något men vanligtvis bryter de fingrar, tår och andra ben.
– Jag hade en vän i armén som hjälpte mig. Han gömde bevisen jag hade men han sade att om jag talade skulle han inte kunna hjälpa mig. Så jag gav ingen information. Grejen är att så fort du ger bort lite information så torterar de dig ännu mer. Om jag hade talat hade kanske tusen personer gripits på grund av mig. Så jag försökte hålla tyst. Det var svårt men jag lyckades. På grund av min vän överlevde jag. Jag hade dokument på min dator om regeringens brott som kunde ha fått Assad åtalad i Haag.
– Det var väldigt svårt men det var en upplevelse som gjorde mig mer tålmodig och gav mig mer styrka. När jag kom ut ville jag kämpa ännu mer för min sak. Men det står klart att Assad vill göra sig av med alla fredliga motståndare. Det var en massa krigare i fängelset men dem dödar  de inte. De torterar dem så att de nästan dör och när de precis är på väg att dö släpper de ut dem. De killarna är djur när de kommer ut. De vill bara döda. De ansluter sig direkt till FSA. Jag kände en kille som också var vänster. När han kom ut från fängelset var han helt förändrad. Inte hjärntvättad men han ville bara döda. Vi i vänstern är oftast ateister så vi tror inte på något. Men de flesta i fängelse är islamister och de har inga problem med att dö för gud när de kommer ut. Den här killen förändrades, men jag respekterar hans val. Han dog nyligen. Han sprängde sig själv faktiskt.

Vilken grupp tillhörde han?
– Muslimska brödraskapet. Men det finns så många och det uppstår hela tiden nya. 35 personer kan ha sin egen grupp. Det är som en sallad. Det fanns till och med en grupp som bara existerade i en dag. Den grundades på morgonen och på kvällen lade man ner den. Det är kaos.

Vad tror du kommer hända nu?
– Jag vet inte. Problemet är att alla vill ha ett finger med i fredsförhandlingarna. Och om du inte kontrollerar mark i Syrien sitter du inte vid bordet. Förut var kurderna utanför förhandlingarna. USA ville få med dem så de lät dem ta Raqqa och andra ställen. Efter det sade Ryssland och USA att nu måste kurderna vara med. Då ville Turkiet också ha en del av kakan så de gick in i Syrien. Frankrike var inte heller vid bordet så Macron sade att de måste göra något. Nu kontrollerar de några små zoner i Syrien. Storbritannien ville inte intervenera men efter giftattacken mot spionen (i Salisbury) ändrade de sig. De har dock den svagaste handen. Saudiarabien stödde Islamiska Armén men de försvann. Iran har trupper i landet sedan länge. Det är en stor fara för USA och Israel. Iranska soldater står en timme från Israels gräns, därför bombar Israel dem nu.
– Det är ett kallt krig och allt sker inuti de olika säkerhetstjänsterna. Men en intervention från väst skulle tvinga Assad till förhandlingsbordet. Han håller bara på och sinkar för han vet att han kommer att förlora i förhandlingarna. Till och med Ryssland accepterade i Genève (där de FN-ledda fredssamtalen förs) att han ska lämna makten och lämna över till en samlingsregering. De är beredda att låta honom komma till Moskva.
– Jag hoppas faktiskt att Assad attackerar med kemiska vapen igen. För det kommer att göra det omöjligt för omvärlden att inte göra något. Om inget händer snart kommer vi att ha syrier som dödar varandra i Europa. Jag vet inte vad som skulle hända om jag hamnar framför någon som stödjer Assad. Det går inte att prata med dem. Vi i oppositionen kan kritisera våra företrädare men Assad-anhängare ser honom som Che Guevara.

Ser du inte en risk för att det eskalerar till ett storkrig mellan stormakterna?
– Den här konflikten kan hålla på i tjugo år till. Men jag tror inte att någon kommer låta ett krig pågå så länge intill Israels gräns. Jag kan påminna om kriget i Libanon på 1980-talet. I slutändan sade de ”kom igen, vi måste få ett slut på det här nu”. Och så gjorde man det. Israel vill ha kaos omkring sig men det måste vara organiserat så att de kan förutse vad som kommer att hända. Så var det i Libanon. Men i Syrien är det mycket mer komplicerat. Det är ett spel mellan USA och Ryssland. Men jag är beredd att släppa kraven på revolution om vi bara får till stånd en lösning. Det enda vi vill är att leva i frihet. I dag hamnar du i fängelse om du säger att en minister är dålig.

Så det var som de andra rörelserna från arabiska våren?
– I Syriens fall är det till och med mindre kontroversiellt än till exempel i Egypten. Det enda vi krävde från början var att regeringen upphäver undantagstillståndet. Vi sade inte ens att Assad måste bort. Men regeringen sade nej för de visste att om de upphäver undantagstillståndet kommer han att falla av sig själv. Så länge det är kvar kan en soldat gripa dig utan anledning på gatan och sedan vet ingen var du är i flera månader.

 

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 mars, 2026

Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras

Den nya kulten av medelålderskvinnan kommer med ett högt pris. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.

Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.

Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 mars, 2026

Daniel Bernmar: ”Vi ska inte rycka i sossarnas vänstra arm”

Som kommunalråd i Göteborgs rödgröna styre har Daniel Bernmar varit med och byggt ut idrotts- och simhallarna. Här inspekterar han fotbollsplanen i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

Han blåste liv i en sömnig partiförening och tog Vänsterpartiet till rekordsiffror i Göteborg. Nu hoppas Daniel Bernmar ta tåget till huvudstaden under fyra år framöver. Flamman följer med på dörrknackning i Biskopsgården – och pratar om läderskor, arbetstid och vetenskaplig socialism.

Jarmo, 75, bor högt upp i ett av Biskopsgårdens höghus, och har jobbat i en av Göteborgs stora industrier. Sedan några år är han pensionerad, men är missnöjd med hur det blev.

– Här har man arbetat hederligt, varit på jobbet klockan sju varje morgon. Och detta är vad man får?

Det är lördagsmorgon och han står obrydd i farstun i t-shirt och långa bomullskalsonger. I bakgrunden flimrar det blå ljuset från en tv-apparat, på väggen hägrar ett broderat naturlandskap.

Mitt emot honom står Daniel Bernmar, vänsterpartistiskt kommunalråd i Göteborg, och nickar instämmande. Det tidigare bruna håret är silvergrått och välkammat, han bär en svart sportjacka och ljusbruna läderskor som mörknat av slasket utanför.

Jarmo berättar att han inte litar på politikerna, att han känner sig otrygg när han ser knarkförsäljning nere på torget. Han vill se fler kriminella utvisas, men tycker samtidigt att utvisningarna av barn är ”helt åt helvete”. Han nämner 8-åriga Gabriella, som bara några dagar tidigare utvisades till El Salvador.

Jarmo har åsikter om det mesta – livemusiken i Brunnsparken om somrarna? Den måste bort! – och snart är det dags att runda av. Huset har tio våningar till som ska kammas av, och resten av gänget har redan hunnit ned till femman.

– Tack för att du delade med dig, säger Daniel till Jarmo.

Mannen skjuter in:

– En sista sak. Man får aldrig sluta kämpa.

Kämpa för vad? Det utvecklar han inte. Men hans gråblå ögon etsar sig fast i mig.


Det är slutet på februari, och jag har tagit rygg på åtta vänsterpartister som samlats på Vårväderstorget för att knacka dörr. Målet, är Daniel Bernmar noga med att framhålla under sitt inledande tal, är inte att övertyga invånarna i Biskopsgården om att rösta på Vänsterpartiet, utan att lyssna på vad de har att säga.

Jarmo är långt ifrån unik. Många av dem som öppnar dörren har utländsk bakgrund, flera har jobbat på Volvo och nästan alla har en låg lön eller pension. Vissa är fåordiga, andra frispråkiga. Men de färdigserverade åsiktspaketen som dominerar både partipolitiken och sociala medier känns avlägsna.

– Trygghet och plånboksfrågor är vanliga ämnen när jag är ute. Folk har det tufft att få vardagen att gå ihop och känner oro kring samhällsutvecklingen. Man är orolig för sin vård och sina barns skola, summerar Daniel Bernmar.

Redo. Medlemmarna lyssnar på Daniel Bernmars tal på Vårvärderstorget i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

– Men många berättar också om att de trivs i sina områden. Vi göteborgare är hemkära, vi älskar våra stadsdelar.

Han har själv beskrivit sig som en ”typisk göteborgare” som ”flyttat två postnummer runt Östra sjukhuset”. Och nog har släkten lämnat ett avtryck på staden. Morfadern Anders ”Rövarn” Bernmar var klubbdirektör för IFK Göteborg, och tog laget till två segrar i Uefacupen.

Ändå har uttalet av hans efternamn – en förfaders sammanslagning av namnen Bernt och Martin – fortfarande inte riktigt satt sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 04 mars, 2026

Det här är Storbritanniens nya ytterhögerparti

Rupert Lowe reser sig under ett anförande i det brittiska parlamentet våren 2025. Foto: Wikimedia.

Ett etnonationalistiskt parti som öppet flörtar med extremhögern och har storskalig återvandring högst upp på den politiska agendan. Så beskrivs det nya brittiska partiet Restore Britain, som enligt partiledaren Robert Lowe redan nått 95 000 medlemmar – och som kan backas av miljardären Elon Musk i nästa val.

I veckan fick Storbritannien ett nytt ytterhögerparti: Restore Britain.

– Miljoner måste ut, sade Rupert Lowe i sitt första tal som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 03 mars, 2026

Joel Halldorf: De högerkristna vill se ett heligt krig mot Iran

Fullmånen lyser över Sankt Sarkiskatedralen i Tehran, Iran. Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

Donald Trumps attack mot Iran verkar bryta med allt Magarörelsen har sagt sig stå för. Men i kulisserna finns en radikal världsbild som ser kriget som en del av Guds plan – och som har större politiskt inflytande än på länge.

President Donald Trump har attackerat Iran, och som många konstaterat är det ett beslut som är svårt att få ihop med Magarörelsens nationalism.

Sedan 2016 har Trump beskrivit Bush-administrationens aggressiva utrikespolitik som ett varnande exempel. Amerikanska liv och amerikanska pengar ska inte offras i ett krig långt borta – det har varit en hörnsten i Maga.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 mars, 2026

Venezuelas vänster navigerar efter en ny karta

En kvinna vilar intill de tält som satts upp av anhöriga till politiska fångar, medan de väntar på besked utanför fängelset El Rodeo I i Guatire i delstaten Miranda i Venezuela, den 25 februari 2026. Foto: Pedro Mattey/AFP.

Efter Donald Trumps intervention i Venezuela strax efter nyår surrar Caracas ännu av rykten. Flamman möter en före detta guvernör, en besviken Chávez-anhängare och två vänsterradikala aktivister, som alla har olika syn på framtiden.

Snart två månader efter USA:s överraskande kidnappning av president Nicolás Maduro befinner sig Venezuela i ett märkligt läge. 

Den nya, på pappret tillförordnade presidenten Delcy Rodriguez kommer från Maduros parti PSUV, och håller svavelosande tal om antiimperialism. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 mars, 2026

Klämda mellan mullor och missiler

En kvinna stiger ur en taxi på en gata nära en affisch med Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei i Teheran den 2 mars 2026. Foto: AFP.

Donald Trump pratar om demokrati medan bomberna faller, vänstern talar om folkrätt medan diktaturen massmördar oppositionella. Det iranska folket har inte råd att vänta på någon av dem.

Från den nattblå himlen störtar en gestalt ned med ett gyllene svärd i handen, medan flammande projektiler regnar ned över landskapet.

Målningen lades ut på X av Irans högste ledare Ali Khamenei den 28 november, ungefär samtidigt som de första rapporterna om hans död började cirkulera. Plötsligt framstod den shiamuslimska martyren som sitt eget spöke, tidsinställt av en man som förstod att hans tid var utmätt.

”Khamenei, en av historiens ondaste människor, är död”, jublade Donald Trump på Truth Social. ”Det här är den enskilt största chansen för det iranska folket att ta tillbaka sitt land.”

Orden påminner om hans löfte i januari om ”fred, frihet och rättvisa för det fantastiska folket i Venezuela”. Två månader senare är landet fortfarande samma enpartistat, men formellt styrd av vicepresidenten och tidigare oljeministern Delcy Rodríguez. Utan demokrati – men med amerikanska handelsavtal.

Samtidigt förstår jag dem i dessa länder som jublar, för att de föredrar en tioprocentig chans att vinna i kaoset som uppstår i ett maktvakuum, framför några årtionden till av blodigt förtryck.

Som jag påpekade då handlade det inte ens på ytan om folkets frihet, utan om att tvinga uppkäftiga motståndare till underkastelse. Så är fallet även i Iran.

Folkrätten är lyckligtvis tydlig på den punkten. FN-stadgans artikel 2:4 förbjuder användning av våld mellan stater, med två undantag: självförsvar och mandat från säkerhetsrådet. Så när Romina Pourmokhtari i SVT Agenda hänvisar till ”skyldigheten att skydda” (R2P), omvärldens plikt att ingripa för att skydda en civilbefolkning från sin egen stat, missar hon att principen kräver internationell förankring och i praktiken konsensus i säkerhetsrådet. Den ger inte USA rätten att agera världspolis, eller världspirat för den delen. 

Och som Ali Esbati påpekar i inslaget har Donald Trump och Benjamin Netanyahu varken några goda intentioner eller utgör några konstruktiva krafter i regionen, vilket de 165 flickorna som dödades när en skola i staden Minab bombades vittnar om.

Problemet är bara att det iranska folket inte har råd att vänta på perfekta förutsättningar. FN har försvagats av Trump, och det säkerhetsråd där Kina och Ryssland sitter med vetorätt aldrig skulle godkänna en intervention, oavsett hur många medborgare den iranska regimen hänger från lyftkranar.

Det jag saknar i det selektiva åberopandet av folkrätten från vänster är ett konkret svar på frågan: vad är alternativet?

Det är därför diktaturen har kunnat stänga ned internet och döda tusentals om inte tiotusentals av sina egna medborgare på två dygn, med hänvisning till brott som ”fientlighet mot Gud” och ”korruption på jorden”. Och därför har delar av det olydiga iranska folket ropat javid shah, leve kungen. Inte för att de nödvändigtvis vill ha en återgång till monarkin, utan för att shahens son Reza Pahlavi av många upplevs som den enda möjliga samlande kraften. Inte för att de är ovetande, utan för att den iranska regimen inte har gett dem något val. Därför ställer sig även socialdemokrater med iransk bakgrund som Ardalan Shekarabi och Rassoul Pourassad bakom shahen som det minst onda alternativet.

Det är korrekt som Amineh Kakabaveh och Rojin Pertow skriver i Flamman att Reza Pahlavi är en exiliranier med svag folklig förankring och ambivalent relation till faderns absoluta monarki. Samtidigt presenterar de inte något alternativ. Anledningen är enkel: det finns inte. Detta är ytterligare ett av teokratins brott. Den hade nämligen omedelbart mördat eller fängslat en oppositionspolitiker med sådana anspråk. Ska teokratins blodiga effektivitet verkligen vara ett argument för att låta den överleva?

Det jag saknar i det selektiva åberopandet av folkrätten från vänster är ett konkret svar på frågan: vad är alternativet? För precis som att ukrainarna vände sig till Nato, gick de kurdiska miliserna till den amerikanska militären. Det är lätt att klandra dem från Sverige, men i Krim eller Rojava är frågan inte lika enkel. Inte heller i Teheran.

Därför kan jag också förstå att Abdullah Mohtadi, ledaren för det kurdiska socialdemokratiska partiet Komala, den 28 februari tackade Donald Trump för att ha ”stått vid vår sida och kommit till vår undsättning”, och uppmanade oppositionen att enas mot mullorna. Desperata människor tar det stöd de får.

Läs mer

Det ger inte USA rätt att attackera länder och avrätta deras ledarskap, varken juridiskt eller moraliskt. Och två möjliga alternativ framöver är antingen en misslyckad stat som Irak, med enormt mänskligt lidande som följd, eller att Donald Trump tappar intresset och låter diktaturen leva vidare.

Samtidigt förstår jag dem i dessa länder som jublar, för att de föredrar en tioprocentig chans att vinna i kaoset som uppstår i ett maktvakuum, framför några årtionden till av blodigt förtryck. Det är därför en stor del av Ungerns opposition har slutit upp bakom oberoende högerkandidaten Péter Magyar, likt den ryska vänstern med Aleksej Navalnyj: när diktaturen blir tillräckligt hård blir det första målet att störta den.

Så när vi har fördömt världspiraten Donald Trump och hans nyimperialistiska politik står vi inför en svårare uppgift. Nämligen att finna ett sätt att försvara både ockuperade småländer och förtryckta befolkningar från despoter som struntar i folkrätten. I min mening är det bara ett stärkt Europa som kan uppfylla denna demokratiska uppgift. Ingen av dessa grupper har råd att vänta.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 02 mars, 2026

Grillen #11: Varför når vänstern inte unga män?

Specialavsnitt med Mímir Kristjánsson, Norges största vänsterprofil och stortingsrepresentant for Rødt. Vi pratar om norska lusekoftsmiljardärer, förmögenhetsskatt – och varför de vänstern inte lyckas tilltala unga män.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Mímir Kristjánsson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)