Partiet som vill ha allt. Så kan man sammanfatta Moderaternas dag i Almedalen 2011. Det enda seminarium som anordnades under dagen var när partisekreterare Sofia Arkelsten presenterade ”Framtidens folkrörelse”, det vill säga Moderaterna.
Jo, det är sant. De nya Moderaterna strävar nu efter att bli ”vår tids folkrörelse” och inspirationen hämtas än en gång öppet från socialdemokratin, som ”genom historien varit experter på att adressera orättvisor och därigenom vara i opposition mot sig själva” som det står i underlaget till seminariet. ”Idag är det vår politik som adresserar samhällsproblemen och gör så att människor får det bättre.”
Medan huvudfokus för dagen låg på Fredrik Reinfeldts taskspel med angrepp mot Håkan Juholt (för att regeringen inte har majoritet i riksdagen) på Dagens Nyheters förstasida samtalade Arkelsten inför en liten publik i Almedalsparken med scouterna, Läkarförbundet och Moderat skolungdom om hur Moderaterna ska kunna bli ”det bästa partiet att vara medlem i”. Moderat skolungdom slog fast att de ska utgöra ”de snälla på skolan”, arbeta mot mobbning och visa upp ”en borgerlighet med hjärta”. Oavsett om ”projekt folkrörelse” lyckas eller ej slår det an en ton som partiet vill ha just nu. De vill bli av med stämpeln av ett parti som sköts som AB Moderaterna, med en maktlös stämma som återkommande utnämner en styrelse som gör som den vill.
Annars var barnfattigdomen en av de frågor som engagerade i ett, trots rekord i antal evenemang, rätt avslaget Almedalen. När Reinfeldt i sitt kvällstal tog sig an fattigdomen i världen var det mot bakgrund av att Rädda barnens utredning om en ökande barnfattigdom i Sverige har blivit besvärande för regeringen. Det indirekta budskapet, som både finansminister Anders Borg och Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller sedan hävdade rakt ut i SVT Debatt senare på kvällen, är att jämfört med fattiga barn i Afrika är det ju inget problem om en ensamstående mamma ”har svårt att köpa Converse-skor till sin son”. Alla blir ju också med tiden allt rikare och allt blir bättre, i världen och i Sverige. Dessutom, hävdade Kjöller i SVT Debatt, är det bara relativ fattigdom, det vill säga klyftor i samhället, som mäts i undersökningen.
Rädda barnens representant tillbakavisade detta skarpt. Deras återkommande undersökning mäter barnfattigdomen i absoluta tal. Platt fall för den argumentationslinjen alltså.
Reinfeldts tal på kvällen var en uppvisning av ett parti som vill ha monopol på i princip alla frågor som existerar, nu även sådant som världsfattigdomen och revolutionerna i arabvärlden. Det är bilden av Fredrik Reinfeldt som den store statsmannen det ska slipas på här. Det var en regering som talade och ville ge svar på tal till en opposition som anklagar den för att vara fantasilös och inte ha några andra idéer än det femte jobbskatteavdraget.
Det blev också ett tal som slog an ”utmaningar för välfärdssystemen” när allt fler blir hundra år. När Fredrik Reinfeldt såg en pigg hundraåring intervjuad på tv, och insåg att han hade slutat arbeta under Ola Ullstens tid som statsminister 1978, tänkte han först på att det har gått många utbetalningar ur pensionssystemet till den äldre mannen. Man kanske ska ha tre jobb i livet ”i framtiden” och starta sin första egna firma i 60-årsåldern, tyckte statsministern. Att en argumentation är att vänta där stora pensionsutbetalningar ställs mot utbetalningar av a-kasse- och sjukersättningar i framtiden är en inte alltför vild gissning.
Fredrik Reinfeldt avslutade sitt tal med att hota de som vill ha tillbaka svartvit tv, stänga uteserveringarna för gott igen och gå tillbaka till en tid när Sverige hade få restauranger med ett ”vi ses i valrörelsen 2014”. Sin vana trogen fortsätter alltså Moderaterna att själva definiera sin huvudmotståndare: buffeln Göran Persson, slarvern Mona Sahlin får nu sällskap av nostalgikern och tönten Håkan Juholt. Om tricket lyckas igen återstår att se.
