Moderaterna har lockat tillbaka väljare genom att gå i radikal riktning. Nu är frågan hur mycket extremare Sverigedemokraterna måste bli för att sticka ut.
Valets stora vinnare måste anses vara Moderaterna. I opinionsundersökning efter opinionsundersökning låg partiet under sitt valresultat från 2022, och under valrörelsen såg de ut att landa på 16 procent. Katastrofsiffror för ett parti som gjort det till en vana att tävla med Socialdemokraterna om att vara statsbärande.
Men valet visade något annat. Moderaterna gick fram 0,75 procentenheter – trots att många moderata väljare stödröstade på Liberalerna. Hade de stannat kvar hade Moderaterna fått över 20 procent. En bra bit över valrörelsens värsta scenarier.
Hur nådde man denna framgång? Svaret finns i SVT:s valundersökning som visar att det parti Sverigedemokraterna tappar mest till är just Moderaterna. Rent krasst lockade man tillbaka väljare som övergav partiet i de tre tidigare valen. Men framgången kommer med ett pris.
Moderaterna har anammat både en högerradikal retorik och politik. Framför allt kring invandring och invandrare. Ett signifikant skifte är hur man börjat rikta in sig på en utvisningspolitik som kastar etnonationalistiska skuggor. Eller som SD:s migrationspolitiska talesperson uttryckte det: ”Vi har alldeles för många som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen.”
Kommer Moderaterna att befästa sin högerradikala linje för att vinna tillbaka ännu fler väljare?
Samtidigt har ledande moderater rört sig långt ut på högerskalan. Carl-Oskar Bohlin är ett framträdande exempel. Han har delat inlägg på X från den kanadensiska alternativhögerprofilen Lauren Southern, och deltagit i en podcast med Jan Blomgren, som enligt Expo är en etablerad högerextrem aktör. Glömde jag nämna att Bohlin är ansvarig för Sveriges civila försvar?
En annan företrädare för de högerradikaliserade Moderaterna är Fredrik Kärrholm, den rågblonda polisen som blev riksdagsledamot. Efter valet skrev han en artikel i det brittiska konservativa nyhetsmagasinet The Spectator om att demografin kan ha avgjort valet till fördel för de rödgröna partierna. Det bör dock inte läsas som ett sociologiskt forskningsinlägg, utan som en direkt blinkning till en konspirationsteori inom ytterhögern om det så kallade folkutbytet.
Förskjutningen gäller också förhållandet till sanningen. Här har Trumps USA fungerat som föregångsland under de senaste tio åren, där känslomässigt effektiva berättelser kan tränga undan fakta och underminera den amerikanska demokratin.
År 2017 var Kristerssons besked om Sverigedemokraterna tydligt: ”Jag tycker inte att vi ska samarbeta alls” och ”Vi kommer inte förhandla med SD”. Två år senare, när han fick frågor om sitt löfte till Förintelseöverlevaren Hédi Fried, betonade han i stället vad han inte hade lovat: ”Jag lovade däremot inte att aldrig samtala med, eller ha något slags samröre med SD och deras partiledare Jimmie Åkesson.”
Gällande klimatpolitiken har Ulf Kristersson hävdat att utsläppen kommer att vara lägre 2026 än 2022, vilket inte alls stämmer med tillgängliga fakta.
I kampanjen om mängdrabatten försökte han framställa oppositionens nej till regeringens lagförslag som ett stöd för straffrabatter för våldtäktsmän. Men ett nej till ett visst lagförslag är inte detsamma som att förespråka det som förslaget säger sig bekämpa. Anklagelsen blev Moderaternas ess
i rockärmen under valrörelsens sista dagar.
När Ulf Kristersson så småningom lämnar över kommer ledarstriden att handla om mer än vem som ska efterträda honom. Den kommer att handla om vilken väg partiet ska fortsätta att gå.
Kommer Moderaterna att befästa sin högerradikala linje för att vinna tillbaka ännu fler väljare?
Och om Moderaterna fortsätter att ta över Sverigedemokraternas politik – hur långt till höger måste då SD flytta sig för att återigen sticka ut?
