I Lena Lennerheds Historier om ett brott får vi en grundlig genomgång av hur det kunde se ut där illegala aborter i Sverige utfördes. Allt ifrån den utbildade ”Olofsson”, som drev en klinik med medicinsk inredning och sköterskor, till den knappt självlärde snuskgubben i sitt lilla ohygieniska kyffe.
Bland det verkligt intressanta hör att just den senare var den bild som folk i allmänhet såg framför sig när illegal abort kom på tal, medan Lennerhed visar att den hörde till det minst vanliga. Vanligast var att abortören var antingen en läkare som utförde detta i hemlighet, ibland utan betalning, eller en ”vanlig” människa som lärt sig abortmetoder och antingen såg det som ett tillskott till ekonomin eller helt enkelt arbetade ideellt.
Olofsson var en märklig figur, med en bakgrund som utbildad abortör – som han ville kalla sig – i New York där han hade studerat obstetrik och gynekologi. På 1930-talet kom han tillbaka till Sverige och öppnade sin klinik med 30 ”sondtanter” som han kallade dem. Han ville uppenbarligen framstå som läkare inför sina patienter, men Lennerhed är osäker på vad som var hans främsta drivkraft, ”pengar eller patos”.
1935 dömdes han för illegal fosterfördrivning till straffarbete i tre år och sex månader. 158 av de kvinnor som vänt sig till honom åtalades men fick villkorlig dom.
Under året 1940 dog ungefär en kvinna i veckan efter ett illegalt ingrepp. Lennerhed redogör för vilka kriterier som gällde för att en kvinna skulle få legal abort. Det var i princip bara möjligt om det gick att påvisa att kvinnans liv och hälsa var i fara på grund av graviditeten.
Ett exempel på klassmarkör visar Lennerhed med en abort på en 15-årig flicka 1935. Hon kom från en välbärgad familj på Lidingö. Mamman lyckades få fyra läkare att skriva intyg på att Lenas hälsa var i fara på olika sätt och därför beviljades hon en legal abort.
”Kampen mot aborterna”, det vill säga de legala, avslöjar det dåvarande samhällets syn på kvinnor som framförallt mödrar. Sveriges första abortkurator 1940 på RFSU, Lis Asklund, såg som sin främsta uppgift att försöka förmå de abortsökande kvinnorna att genomföra graviditeten. Det handlade alltså inte om att hjälpa kvinnorna att få en legal abort utan att övertala dem att avstå. Lis Asklund skriver själv 1944: ”… För den mera slöa, opersonliga och ointelligenta kvinnan framhåller jag särskilt sjukdomsrisken, smärtorna vid aborten etc.”
Historier om ett brott är en sällsynt genomarbetad och välskriven vidräkning med samhällets syn på abort, graviditet och moderskap.