I en tid mellan p-pillrets genombrott och aborträtten, blev en vaginalt födande gud för mycket för konstvärlden. Modernas utställning är vacker och lovvärd, men förmedlar inte sprängkraften.
Den 15 april 1967 öppnar utställningen Till provotariatet på Galleri Karlsson på Vidargatan i Stockholm, samma galleri där Carl Johan De Geer bara ett par veckor senare kommer att orsaka kalabalik och polisingripande med sin litografi ”Skända flaggan”.
Men ännu har det inte hänt, och på ett svartvitt foto från vernissagen syns en annan konstnär, en 28-årig tjej med hår hängande i stripor, mittbena och tjocka glasögon. Hon balanserar mot en väggskulptur, nästan lika stor som hon, föreställande en manskropp utan huvud, med autentiska herrstövlar, modell jakt eller militär. I skrevet pekar en gevärspipa ut i halvstånd. Verket heter ”Mansidealet” och konstnären är Monica Sjöö. Till och med oktober visar Moderna Museet en retrospektiv med verk från debututställningen på Karlsson och fram till hennes död 2005.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
För den som läst konsthistoria är namnet välbekant och hennes ”God giving birth” från året därpå finns reproducerad i alla konsthistorieböcker som täcker sjuttiotalets feministiska konst. Tillsammans med Alice Neels målningar av nakna män och Judy Chicagos dukade bord för historiens viktigaste kvinnor är Sjöös folkkonstinspirerade, avindividualiserade barnaföderska en ikonisk tidsmarkör. Alla speglar de den växande sprickan i Västvärldens allt mer kommersialiserade, exploaterande och patriarkala efterkrigsdröm.
I likhet med Carl Johan De Geers flaggattentat kommer Sjöös födande gud att orsaka kontrovers och krav på censur. Den här gången är det kyrkan i Bristol, där Sjöö levde under perioder av sitt liv. Gud som livgivande kvinna med en kropp som inte var till för att behaga – och det i en tid som stod på randen mellan p-pillrets genombrott och aborträtten – var för mycket både för publiken och för konstvärlden.
Att Moderna museet inte förvärvade det numera klassiska verket när det var möjligt är beklagligt och säger tyvärr mycket om inköpspolitiken genom åren. En betydligt större miss än Lars Vilks kulturkrigsklotter.
Intrycket blir som att bevittna en demonstration med plakat i stället för målningar och starka symboliska bilder i stället för slagord
Därför är utställningen både välkommen och läglig. Själv upplever jag den som en svalkande och salt motkraft till den lamhet i samtalsklimatet som råder kring Sveriges andfått okritiska Nato-race. En påminnelse om det sena 60- och tidiga 70-talets internationella tentakler och stökigt intellektuella mötesplatser och proteströrelser. Sjöös viktigaste kontakter som formade hennes konstnärliga praktik kom från så vitt skilda håll som den åldriga Siri Derkert, vars jättefredsverk i Östermalmstorgs tunnelbaneperrong just hade invigts, samt den svenska FNL-rörelsen.
Greppet i Moderna-utställningen är fyndigt med de stora, pastellmättade dukarna utställda i rummet på skärmar stödda på stänger. Intrycket blir som att bevittna en demonstration med plakat i stället för målningar och starka symboliska bilder i stället för slagord. För det är som aktivist och manifestförfattare som man bäst förstår Monica Sjöö. ”Provotariatet” i titeln till galleriutställningen syftar på den internationella anarkiströrelsen. ”Appeal to the international provotariat”, ett manifest som publicerades i nederländska anarkisttidningen Provo 1965, alluderar på vad man såg som välfärdssamhällets sista rebelliska gruppering: en samling människor ointresserade av karriärssträvan, som förde oregelbundna liv och kände sig ”som cyklister på en motorväg”.
Sammantaget utgör utställningen Den kosmiska modern en utmärkt vacker och energifylld dörr in till det ekofeministiska tankegodset, framtänkt för ett halvt sekel sedan och vars tidsmässiga precision nästan känns – just precis – kosmisk.
Visst kan man bli mätt av den upprepande färgskalan och de uppfordrande appellerna. Man anar ett försök av curatorn att gestalta en kaotisk nu-känsla, något som faller ut en smula krystat. Styrkan ligger snarare i påminnelsen om hur konstnärer alltid verkat i politiska nätverk långt utanför ateljéer och trygga institutioner, en metod som många mer betydande konstnärer även använder i dag. Det är inte lätt att visa på den komplexiteten, men jag önskar att museerna åtminstone försökte.
Utställningen pågår till den 15 oktober 2023.
