BOK

Arne Anka, del 8, Rapport från kriget
Charlie Christensen.
Kartago, 2010.

På 1980-talet, när världen var väldigt annorlunda, föddes Arne Anka. Arne kommenterade samhällets förfall tillsammans med ett gäng ”stockholmsbohemer” med mer eller mindre lyckade karriärer som kulturarbetare.
Under åren 1983 till 1995 gick serien i bland annat Metallarbetaren och fungerade såväl som satir över Stockholms misslyckade rödvinsvänster som en rolig och tankeväckande betraktelse över ett folkhem på nerförsbacke in i den postsovjetiska nya världsordningen. Arne förkroppsligade den svenska gnällvänsterns längtan efter lite kontinental anarkism som bara uppnås efter ett osunt och överdrivet intag av alkoholhaltiga drycker. Och då slår det hela lätt om i självömkan, misär och gammaldags chauvinism.

Arne Anka blev med all rätt en kultförklarad serie. 1995 lades serien ner – Arne hittade sin stora kärlek, gifte sig och blev pappa och enligt skaparen Charlie Christensen fanns helt enkelt inte längre något att berätta. Arne blev ungefär samtidigt föremål för en pjäs på Stockholms stadsteater – där det politiska starkt tonades ner – och så var det hela historia.
År 2004 återuppstod Arne emellertid och sedan dess har Christensen hunnit ge ut flera samlingsalbum och i fjol fick Arne till och med en egen serietidning.
När jag bläddrar genom det nya albumet Rapport från kriget kan jag för det första notera att Christensen numera verkar lägga mycket mera krut på att rita verklighetstrogna stadsmiljöer än på att hitta på verkligen genomtänkta historier. Arnes cynism är numera kanske lite mer trovärdig i sin spydiga monotoni, men föremålen för hans långrandiga utbrott är samtidigt mer krystade. Hans lille son är misslyckad som bifigur, Krille har blivit mer långtråkig som sideshow.

Man kan visserligen ge Christensen cred för hans upprördhet över företeelser som Afghanistankriget och Israels ockupation av Gaza. Men hans sätt att uttrycka den i serieform har tyvärr inte blivit bättre med åren. Det här blir ett slags antiklimax, tyvärr och att läsa Arne Anka del 8 blir lite som att se på en av John Waynes eller Charlton Hestons sista – och sämsta – filmer.