Den 29 juni går Sicko upp på biograferna i USA. Filmen fokuserar inte på de mer än 40 miljoner människor som inte har någon sjukvård utan på de 250 miljoner som har det – varav många är övergivna av den sjukvårdsförsäkringsindustri de betalat pengar till i årtionden.
I en intervju med Democracy Now! berättar Michael Moore bland annat om hur han vill förändra sjukvårdssystemet i USA och om var inspirationen till Sicko kommer ifrån.
– Jag hade ett tv-program på nittiotalet som hette TV Nation och en dag tänkte jag att det skulle vara intressant att ha en slags tävling om sjukvården. Så vi skickade ner ett kamerateam till ett akutsjukhus i Fort Lauderdale, ett kamerateam till ett akutsjukhus i Toronto och ett till Havanna. De väntade tills det kom in en patient med en bruten arm eller ett brutet ben. Sen var tanken att de skulle följa med den personen för att se hur bra kvalitet det var på vården, hur snabbt det gick och hur billigt det var. Och jag lyckades övertyga två sportkommentatorer att kommentera vad vi kallade ”Sjukvårdsolympiaden”. Så det var en tävling mellan USA, Kanada och Kuba. Och för att göra en lång historia kort, Kuba vann. De hade den snabbaste och bästa sjukvården och det kostade inte någonting.
Michael Moore berättar att de skickade programmet till NBC samma vecka men fick snart ett samtal från ordföranden för, vad han kallar, kanalens censor. Av henne fick han reda på att Kuba inte kunde vinna tävlingen. När han frågade varför fick han svaret att det gick emot reglerna på NBC. Michael Moore svarade att han inte tänkte på resultatet i tävlingen.
– Men de ändrade det. Två dagar senare när det sändes hade de ändrat det så att Kanada vann. Och Kanada vann inte. Kanada vann nästan men de tog 15 dollar betalt för ett par kryckor när patienten lämnade sjukhuset. Så det retade mig, och retar mig fortfarande, att alla som såg det avsnittet fick höra att ”Kanada vann Sjukvårds-Olympiaden” när det i själva verket var Kuba som vann. Men det kunde inte sägas på NBC för gud vet vad som skulle hända då.
I Michael Moores nästa tv-program, The Awful Truth, följde de med en man som hade sjukförsäkring. Men hans sjukförsäkringsföretag vägrade att godkänna den operation som mannen behövde, en operation som skulle rädda hans liv. I programmet tog de med mannen till försäkringsföretagets högkvarter för att träffa de ansvariga men blev då utslängda. Då arrangerade de mannens begravning på gräsmattan utanför med mannen närvarande och med präst, kista, kistbärare och säckpipor som spelade Amazing Grace. Samtidigt stod de ansvariga på översta våningen och tittade ner på begravningsceremonin, de var skräckslagna för att det skulle visas på tv i hela USA. Tre dagar senare ringde de upp och sade till mannen att ”vi godkänner operationen”, och mannen lever än idag.
– Vid den tidpunkten tänkte jag att, ett tiominuter långt inslag och vi räddade en mans liv, vad skulle vi inte då kunna göra med en två timmar lång film? Så det var uppkomsten av filmen, även om den inte blev ett gäng historier om att rädda olika personers liv. För när jag kom in i ämnet förstod jag att det fanns en mycket större historia att berätta om själva systemet i sig.
I Sicko tar Michael Moore med sig några av de frivilliga räddningsarbetare som arbetade i uppröjningsarbetet efter elfte september till Kuba för att de skulle få vård där. Dessa blev sjuka av alla giftiga ämnen som hamnade i luften när tvillingtornen kollapsade. Men de fick ingen ersättning av den amerikanska staten eftersom de inte var anställda av staden. Michael Moore är mycket imponerad av sjukvården i Kuba.
– Det sägs ju att det finns en läkare i varje kvarter där, det är ingen klyscha. Jag menar, per capita har Kuba verkligen många fler läkare än vad vi har. Det har ju länge varit en brist på läkare i USA och det handlar framförallt om att AMA, det amerikanska läkarsällskapet, inte vill ha fler läkarstudenter här eftersom att de tror att om man har ett lågt antal läkare, så kommer de att få mer pengar. Detta i motsats till att om vi hade en hel massa läkare så skulle man få dela lite mer på kakan…
– Men jag var väldigt imponerad av de kubanska läkarna och det kubanska sjukvårdssystemet. Alla de personer som vi tog med oss dit var extremt nöjda med den behandling de fick. De fokuserar mycket på förebyggande vård där och eftersom de gör det behöver de inte spendera så mycket pengar på sjukvården. De har inte så mycket pengar, som du vet är det ett väldigt fattigt land, men jag var väldigt imponerad. Och med de små resurser de har att tillgå för sitt sjukvårdssystem så lever de ändå längre än vad vi gör. De har lägre spädbarnsdödlighet än vad vi har. I en mängd områden är de likvärdiga eller bättre än oss.
När WHO, Världshälsoorganisationen, rankar kvaliteten på sjukvården i världen hamnar USA på 37:e plats.
– Vi ligger efter Costa Rica men före Slovenien. Och det är enligt Världshälsoorganisationen. Det är ganska patetiskt när det rikaste landet på jorden ligger på 37:e plats.
– I Kanada har man ett väldigt bra system som täcker in alla och folket är nöjda med det. I grund och botten så betalar du inte för något. Du väljer läkare, du väljer sjukhus. Det är valfrihet. Man hör hur kritikerna här talar om det kanadensiska systemet och säger ”Åh, kanadensarna, de måste stå i kö innan de kan få en knäoperation, de måste vänta x antal veckor, men i USA behöver man inte vänta”. När jag hör det tänker jag att, tja, det är det man gör när man delar på kakan, ibland måste man vänta. Jag antar att det inte ingår i vår amerikanska mentalitet att vänta. I USA tänker vi snarare – jag vill ha det nu! Men ibland är det så att när man delar på kakan så måste man vänta, ibland får man den tredje biten och ibland får man den sista. Men det är viktigt att komma ihåg att alla får en bit. Så är det inte i det här landet.
– Vi gick ifrån konceptet att behandla människor för att det var det rätta att göra. Nunnor drev det sjukhus som jag föddes i och de gjorde inte det för profit och för att kunna investera på Wall Street. De gjorde det för att de tyckte att det var deras plikt att tjäna gud och att tjäna mänskligheten genom att öppna sjukhus och förlösa barn. Vi har kommit långt ifrån det nu. Någonstans lät vi vinstintresse och girighet ta sig in.
En av de personer som arbetade med research inför Sicko hittade ett inspelat band i USA:s riksarkiv där Richard Nixon och John Ehrlichman, en av Nixons rådgivare, diskuterar om huruvida de ska stödja HMO-konceptet, ett system med sjukförsäkringar i USA, berättar Michael Moore. På bandet kan man höra hur Ehrlichman säger till Nixon att ”Du kommer älska det här, för det handlar om privata företag. Det är ingen gratisgrej.” Nixon svarar ”Åh, det gillar jag. Berätta mer.” Då säger Ehrlichman, ”Tja, det är så här det kommer att fungera. De kommer att tjäna mer pengar genom att tillhandahålla mindre vård. Ju mindre vård de ger patienterna, desto mer pengar tjänar företaget.” Nixon svarar, ”Åh, inte illa!”
– Är Nixon ansvarig för den hör moderna tidens profitgiriga röra som vi befinner oss i? Svaret är ja. Och de här sjuförsäkringsförtagen, de är hälsovårdens motsvarigheter till Halliburton. Jag menar, de kommer verkligen undan med mord. De tar vad de vill i betalt, det finns ingen statlig kontroll och uppriktigt sagt, vi kommer aldrig riktigt kunna ordna upp vårt system förens vi tar bort de här privata försäkringsföretagen. Jag menar, de måste bokstavligen elimineras. De kan inte tillåtas existera i det här landet.
Varför förstår inte människor i det här landet vad som erbjuds på andra platser och att situationen här inte är naturlig och precis som den ska vara, att det finns en möjlighet att förändra? Vad är det med staten, medierna och försäkringsbolagens arbete som isolerar människor från alternativ?
– Det är upprätthållen okunnighet. Det heter ”hålla det amerikanska folket korkat”. Vare sig det är vårt utbildningssystem eller om det där mainstream-media så handlar det om att se till så att folk inte vet vad som händer i andra länder. Vi vet ingenting om resten av världen. Jag menar, tills alldeles nyligen, när man bestämde att man behöver ett pass för att resa till Kanada och Mexico, så hade mer en 80 procent av befolkningen här inget pass. Så människor reser inte och dom vet inget. Jag visar i filmen att våra gymnasieexaminerade ungdomar, när de blir ombedda att peka ut var Storbritannien ligger på kartan, så kan 65 procent inte hitta landet. 65 procent kunde inte hitta Storbritannien på kartan. Elva procent kunde inte hitta USA på kartan. Elva procent av 18-25:åringarna enligt National Geographic. Det är liksom, okej, vi har ett problem i det här landet. Vi vill inte veta hur det är i resten av världen.
Många av försäkringsföretagen gjorde upp interna strategier för hur de skulle hantera Michael Moore när de fick reda på att han höll på att göra en film om dessa.
– Men de missade hela poängen, för filmen var aldrig tänkt att handla om att jag var ute efter ett företag som General Motors eller Pfizer. Jag ville göra någonting mycket större och inte bara jaga ett visst företag, som att om vi tog hand om ett företag så skulle allting vara bra. Det är något mycket större som vi måste fixa i det här landet och det är till och med större än sjukvårds-situationen. Det handlar om hur vi strukturerar oss som ett samhälle, om hur vi behandlar varandra och den här amerikanska mentaliteten om varje man för sig själv, om hur vi måste stoppa de här ”jag-samhället” vi lever i och gå över till det ”vi” som resten av världen lever i.
Hur hänger Sicko ihop med dina tidigare filmer och Bowling for Columbine?
– Det är en bra fråga. Det går en tråd emellan Bowling for Columbine, via Farenheit 9/11 till den här filmen. En del av det är rädsla. Anledningen till att vi inte har ett bättre system är att vi har gjorts rädda för offentlig sjukvård, det kanadensiska systemet, och försök till att skrämma det amerikanska folket genom att använda okunnighet som en väg till att öka rädslan i landet. De här filmerna handlar slutgiltigt om vårt ekonomiska system. Vi har ett ekonomiskt system som är orättvist, orättfärdigt och odemokratiskt. Och tills det förändras, tills vi kan skapa en annan form av ekonomi i bemärkelsen hur vi relaterar till kapital, tror jag att vi kommer att fortsätta ha dessa problem där de som inte har, lider och de som har smiter iväg som skurkar
