”Optinoja” vill vara en eld i debatten om vår kroppssjuka tid. Anna Mosten hade önskat mer av författarens resa och mindre av statistik och förnumstigheter.
Första gången jag insåg att min kropp var ”fel” var runt nioårsåldern. Jag kom tidigt i puberteten och min fjäderlätta flickkropp kändes tyngre. Jag kände mig som en sugga bland en massa griskultingar i skolan. Magen blev rundare, höfterna så breda att de inte längre fick plats i däckgungan på skolgården. Mamma tog mig till BikBok i Täby Centrum för att köpa ”tonårskläder”. Vuxet, spännande, förvirrade.
Det var då jag bestämde mig för att gå ned i vikt för första gången. Jag tillbringade tio minuter på mina föräldrars antika träningscykel innan jag gav upp och åt glass i stället.
Jag var förstås långt ifrån ensam.
”För att starta en eld krävs tre saker: syre, bränsle och värme”. Så inleder ETC-journalisten Annie Croona sin debutbok Optinoja (Verbal, 2026). Boken, vars omslag är olyckligt lik Tone Schunnessons senaste roman Ultravåld, är enligt beskrivningen ”ett försök att förstå vår tids skönhetshets”. Det om något är ju också en sorts strukturellt våld. Med hjälp av forskning, intervjuer med bland andra David Lagercrantz och Åsa Linderborg, samt egna erfarenheter utforskar boken skönhetsideal, relationen till den egna kroppen och sociala mediers inverkan.
Croona har, som jag, lidit av ätstörningar och utseendefixerat självhat. Det var inte internet som var roten till min ätstördhet. Pressen kom från människorna i min närhet: den söta killen i skolan som inte ville sitta bredvid mig för att jag var ”tjock”. Vuxnas kommentarer om att jag åt för mycket och en av mammas väninnor som påpekade att min tolvåriga kropp hade en ”muffin top”.
Med åren lärde jag mig svältandets konst. I högstadiet slutade jag att äta frukost och lunch och gick ned flera storlekar. Jag fick beröm av människor som stod mig nära. Jag blev hög på berömmet och pressade mig själv ännu mer, tills det en dag inte gick längre.
Trots höga förväntningar lämnar Optinoja inget större avtryck. Boken är i sin struktur märkligt akademisk och svår att förstå. Croona vill avhandla både skönhetsideal, ätstörningar, miljöpåverkan, överkonsumtion, kollektivet kontra individen, sociala medier, kapitalism och klass i en enda röra. Ämnena kastas om och återuppstår utan förklaring flera sidor senare. Jag tappar koncentrationen och börjar scrolla. Det första som poppar upp är ett tips om en kalorisnål kebabsallad som ska få dig att ”rasa i vikt utan att tumma på smaken” och en influencer som säger att du bara måste börja ”tänka som en smal person” så kommer du att gå ned i vikt. Tydligen fungerar deras hjärnor helt annorlunda.
Jag får bara ångest och återgår till boken. Plötsligt kommer en passage om arbetsvillkoren för fabriksarbetare i Bangladesh, blandat med varför Annie Croona hatar Zara Larssons underklädesreklam.
Igenkänningen blir så stark att jag måste lägga ned boken och lägga mig i fosterställning en stund.
”Zara Larsson behöver inte sälja underkläder som komplement till sitt artisteri, och framför allt behöver hon inte marknadsföra dem med poser som påminner om 90-talets utvikningsestetik – men ändå gör hon det.”
Öh, gud vad störigt moraliskt högtravande.
Några meningar senare skriver hon:
”Om vi vill visa omtanke, och om vi vill bli fria från det här, då måste vi göra det. Vi måste hjälpa varandra i stället för att trycka ned varandra.”
Hur då, Annie?
Det är svårt att förstå vart Optinoja är på väg och vad den till slut kom fram till. I inledningen reserverar hon sig med att det inte är en självhjälpsbok eller facit. Okej, men vad är den då? När hon skriver att hon hoppas att boken ska hjälpa unga tjejer som känner sig otillräckliga blir upplägget ännu mer förbryllande. Ingen ätstörd 13-åring kommer att orka läsa facklitteratur. De vill bara lära sig älska sig själva igen.
Men boken innehåller även ett avsnitt som faktiskt berör mig: Croonas egen berättelse. Här beskriver hon alla regler hon satte upp för sig själv för att ha kontroll över sin vardag. Långpromenader 05.00 och hur vissa livsmedel behövde kompenseras för med ännu mer träning. Att avvika från rutinerna ledde till grov ångest och stress.
Igenkänningen blir så stark att jag måste lägga ned boken och lägga mig i fosterställning en stund.
Varför får jag inte veta mer? Varför får jag inte följa med Croona djupare in i mörkrets hjärta? Så synd att hon inte vågade tro mer på sin egen berättelse. Detta är vad jag vill läsa om. Jag tror dock att jag förstår vad Croona kommer ifrån. Vi är båda kulturintresserade prestationsprinsessor. Man känner andra som man känner sig själv.
Efter en onlinebehandling på en av Stockholms ätstörningskliniker kämpar jag fortfarande, fem år senare. Detta är egentligen något jag inte velat berätta offentligt. Inte för att jag skäms över att ha varit sjuk, utan för att jag fortfarande inte vill att någon ska titta på min kropp och bedöma den på samma sätt som jag själv gör.
För att skriva en bok krävs tre saker, Annie: en tydlig idé, en röd tråd, och kill your darlings. Våga vara mer sårbar och släpp de moraliska pekpinnarna så tror jag att du har en bästsäljare.
