Det finns en tyranni som växer mer i lönndom och riktar sig mot det sköraste vi har: nyförlösta kvinnor.
Innan man får barn är det lätt att se mödraskapet som något som var förtryckande förr.
För 150 år sedan, när mammorna var tvungna att odla och plocka linet de sedan själva vävde till tygblöjor åt sina sju barn av, medan den åttonde låg och bakade i ugnen. Men nu, i nådens år 2026 då vi både har Pampers och pappadagar, hålls väl mammor inte längre i träldom? Ingen förväntar sig väl längre att en mamma ska ha krafter som en Marvelhjälte endast kan drömma om?
Fel.
Rapporterna haglar om hur jobbigt det är att vara förälder i dag. Mor och far förväntas detaljstyra barnens liv från första andetaget till första arbetsintervjun. Däremellan otaliga fotbollsträningar, lösa tänder och kvartsamtal.
Folkhälsomyndigheten rekommenderar noll skärmtid för små barn, trots att den grupp som har de verkliga skärmproblemen – 50-talister på Facebook – lämnas okommenterad. Låt barnen lyssna på klassisk musik så blir de genier, trots att du aldrig gör det själv. Matar du dina tandlösa keruber med puréer i stället för plockmat som utvecklar deras orala motorik? Tillbaka till ruta ett med dig. Ditt monster.
Alla, i synnerhet kvinnor själva, har lärt oss att äcklas när kvinnokroppen visar spår av funktion över estetik.
Men det finns en tyranni som växer mer i lönndom och riktar sig mot det sköraste vi har: nyförlösta kvinnor.
Båda gånger då jag närmat mig vecka 37 i graviditeten, stor och tung som solen själv, började de plötsligt ploppa upp i mina flöden. Iförda omöjligt tajta träningskläder i funktionsmaterial som knappt blivit uppfunna än: mammafitness-influerarna.
Med utomjordisk peppighet och pastelliga veckoscheman vände de sig till mig då jag var som svettigast, tjockast och tröttast i mitt liv, och påstod att jag kan bli snygg igen om jag bara gör som de säger. Sedan nötte de på tills jag låg där på BB, med min färska bebis på bröstet och telefonen i handen (var det någon som sade skärmtid?), efter att ha fått mina murar mot vår dingdinga värld rämnade av det ofattbara i att ha fått barn. Och jag tänkte; ”Varför ser jag fortfarande gravid ut?”
Det är då kvinnor som @mani.fitgirls spänner ögonen i mig via en Instagram-story medan de andas genom ett sugrör och säger att om jag gör det här i två veckor kommer den där hängbuken försvinna. Den plats där skapelsens krona vilat i nio månader är, så fort hen blivit vräkt från livmodern, bara en tom påse med skinn, fett och separerade magmuskler.
Fenomenet är inte direkt nytt, appar som ”Mammamage” har funnits länge men språket har handlat om att bygga upp bålstyrka och bäckenstabilitet igen efter graviditet och förlossning. Det är det för all del fortfarande, men nu med tillhörande anorektiska influerare som lyckas ”bounce back”, alltså få tillbaka sin pregravida kropp, på rekordtid efter nedkomst.
Kvinnohat finns överallt förstås, det är äldre än både kapitalism och knäböj. Men när jag tittar på en sträng, armenisk trebarnsmamma med minus fem procent underhudsfett och revben som man kan spela xylofon på så vet jag åtminstone vad det är jag ser. En personlig tragedi som hon insett att hon kan slå mynt av. För alla, i synnerhet kvinnor själva, har lärt oss att äcklas när kvinnokroppen visar spår av funktion över estetik.
Värre blir det när samma äckel förpackats till hälsa: rutiner för funktionell träning och recept på chokladpudding gjord på keso med 14 gram protein, som du förväntas följa med en tvåveckors på armen och fem upphackade timmars sömn under bältet.
Vi lever i en tid då medicin, utseende och välbefinnande flyter ihop allt mer. Det är i dessa grumliga vatten vi finner postpartum-influerarna. Under wellnessflagg krängs samma gamla trötta mammamisogyni som alltid syftat till att hålla modern i schack.
Kom inte här och tro att du är något bara för att du har tillverkat en människa i din egen kropp.
Tillbaka till vävstolen och crosstrainern med dig.
