I juli 1996 anlände jag till den lilla byn vid foten av Sierra Nevada i Anderna. Framför mig stod den 33-åriga änkan Carmen Elena Riobo och åtta av hennes nio barn, som med förskrämda ögon undrade vad en blond utlänning ville en fattig kvinna och hennes barn. Men det var hennes vittnesmål om hennes man Audén, bananarbetare i regionen Cienaga, som hade mördats samma år av paramilitärerna, som jag var intresserad av och hur familjen nu konfronterade framtiden.

Bilden kunde lika gärna ha föreställt de politiska, sociala och ekonomiska förhållandena för en familj i 100 år av ensamhet, boken som gav Gabriel Garcia Marquez Nobelpriset i litteratur i Blå Hallen i Stockholm 1982. Innehållet i boken baseras på blodbadet i december 1928, då uppskattningsvis 3 000 människor, barn, gamla, kvinnor och deras män sköts ihjäl av armén, som mer öppnade eld på United Fruits (nuvarande Chiquita) order än den konservativa regimens.
Sedan juli 1991 har jag gjort fyra omfattande reportage bland bananarbetarna i denna del av Colombia. Men tiden verkar ha stått still sedan 1928. Bananarbetarnas familjer lever i samma eländiga hus med jordgolv i regionen Cienaga. Bananbolaget var och är Patronen som utövar en feodal maktkontroll över människorna med hjälp av en terror som är svår att föreställa sig om man inte har upplevt den.
Reynaldo Maiguel, ordförande i det nya facket, som guidade mig under tre dagar på bananplantagerna 1991 och alla hans efterträdare på ordförandeposten fram till 2001 som jag intervjuade i de efterföljande reportagen, skulle komma att slaktas som hans företrädare 1928.
I den andra bananregionen i Colombia, Urabá, i länet Antioquia, mördade den paramilitäre ledaren Herbert Veloza, alias ”HH”, enligt egen utsago till de colombianska åklagarna, över 1 200 bananarbetare under en tioårsperiod.

Det colombianska kommunistpartiet, som var den ledande politiska kraften i denna lilla region, förlorade bara under 1990-talet över tusen av de främsta kadrerna i partiet, bland dem Osvaldo Olivo, generalsekreterare för bananfacket, och Francisco Giraldo, ordförande för bananfacket i staden Apartadó, ledare som jag intervjuade och som har lämnat ett outplånligt intryck av klassprinciper och personligt mod.

Carlos Castaño, AUC:s grundare 1994 och befälhavare, svarade på frågan från den franske författaren Bernard Henry ”Varför skjuter ni fackliga ledare?”
– De förhindrar folk att arbeta. Därför mördar vi dem.
Jaha, men varför mördar ni indianernas ledare i Alto Sinú? Vem förhindrar han att arbeta, denne lille indian i Tierra Alta?
– Kraftverket! Han förhindrar att kraftverket tas i bruk!
Intervjun publicerades i Le Monde och Semana 2002.
I dessa två svar från Castaño kan man läsa svaret på frågan om de paramilitära organisationernas uppkomst och existens – försvara storkapitalet med medel som för tankarna till europeisk fascism på 1930-talet. Det är i detta ”företagsvänliga” land som svenska transnationella bolag som Ericsson, SKF, Skandia eller Electrolux opererar. Där rätten till att organisera sig kollektivt för att försvara sina grundlagsenliga rättigheter i praktiken är omöjligt.

Vad kan Flammans läsare då göra? Ta upp frågan och res protester i fackföreningar eller konsumentföreningar både mot svenska som Dole och Chiquita och kräv en total bojkott av import av deras bananer. De anhöriga till de tiotusentals offren för AUC kräver rättvisa och sanning, att de intellektuellt ansvariga också bestraffas.