”I Rumänien ligger genomsnittslönen på två tusen kronor.”
Jag tittade upp, pressade fram ett fånigt leende och återgick till mobilen.
”Jag har två barn hemma. Annars hade jag aldrig suttit på gatan.”

Fram till för bara några år sedan hade jag inte ägnat Rumäniens romer en tanke. Men egentligen visste jag ju att de fanns, eller åtminstone att motsvarande grupper fanns; jag hade bara förträngt dem för att kunna fungera. Precis som jag har förträngt min egen dödlighet för att komma ur sängen.
Som Freud skriver: ”För den levande organismen är skyddet mot retningar en nära nog viktigare funktion än mottagandet av retningar.” Jag moraliserar inte över detta skydd; jag tror inte att något skulle bli bättre om vi tvingades inleda dagen med en kvarts fotovisning av lemlästade kroppar.
Men som Freud säger är det förträngda oförstörbart, det återvänder alltid. I form av en svart tanke en tidig morgon, innan du hunnit sätta på dig rustningen för dagen, eller i form av en tiggare utanför ett snabbköp.
Och efter våra mentala murar har vi rest geografiska.
Vi stänger in döden på kyrkogårdar – avgränsade meditationsplatser som vi besöker en gång om året innan vi återgår till att lägga livspussel.
Vi stänger in fattigdomen in i förorter, ghetton, förläggningar och hela länder, samtidigt som våra rikaste bor i grindsamhällen.

Traditionell vänsterpolitik handlar om att riva sådana geografiska murar, men kanske behöver vi också ägna de mentala en tanke. Det är i varje fall tesen hos psykoanalytiskt influerad aktivism.
Walter Benjamin – aktuell med en svensk nyutgåva av Passagearbetet – intresserade sig bland annat för hur konst kunde åstadkomma chock. I essän ”Om några motiv hos Baudelaire” från 1939 skriver han att friktionsfritt stadsliv bygger på att vi beter oss som automater, undviker andras blickar och bugar för dem vi krockar med. Maskinsamhället har inte bara gjort oss till kuggar i industrin – även på gatan är vi fråntagna handlingskraft. Chocken kan väcka oss till att bli aktiva medborgare igen.
Liknande tankar låg bakom Brechts teater och surrealisternas konst och poesi – eller varför inte Michael Hanekes filmskapande. Genom att göra våld på publiken ska konsten få oss att tänka själva.
Teoretiskt skulle även åsynen av tiggare kunna chocka oss till att bli mer medvetna om de globala klassklyftor vi förträngt, men den kan också ha motsatt effekt. Att få sina inre murar nedrivna är smärtsamt, och många riktar ilskan mot tiggarna i stället för mot det ekonomiska system som satt dem där.
Utmaningen att göra chock till något produktivt kvarstår. Till dess ligger ilskan där som ett vapen, redo att plockas upp av andra politiska krafter.