VÄSTBANKEN. I skuggan av de på nytt påbörjade samtalen med Israel och i skuggan av konflikten mellan Hamas och Fatah pågår den Israeliska ockupationen av Palestina fortfarande för fullt. Nael Masalha är bara en av alla dem som fått sitt hus demolerat och sitt liv förstört på grund av ockupationen.
När jag åkte till byn Hajja i mitten av december förra året, bara någon vecka efter husdemoleringen, möttes jag av Naels bror, Bashir Masalha. Han sade att Nael var i för dåligt skick för att orka träffa mig. Den 25 åriga polismannen hade tagit tjänstledigt på obestämd tid och satt numera hemma hos sin mamma och stirrade in i väggen. Huset som blev demolerat var ännu obebott, men efter fyra års byggande var det nästan färdigt.
– Nael hade planerat att gifta sig i sommar och flytta in i bostaden med sin fru, säger Bashir Masalha. Men nu är huset förstört och bröllopet inställt.
Den senaste månaden har många bostäder rivits på Västbanken. Under en tioårsperiod har över 2.200 hus blivit demolerade på Västbanken och över 13.000 palestinier har blivit bostadslösa till följd av det. Under samma tidsperiod har minst 155 israeliska bosättningar byggts i det ockuperade Palestina och fler än 170.000 judiska israeler bosatt sig där. Antalet bosättare i Västbanken uppgår idag till nästan 400.000.
Ockupationen av Palestina talar sitt tydliga språk. Judar från hela världen när som helst får flytta till Israel eller de ockuperade områdena, men palestinska flyktingar får inte återvända till Palestina. Samtidigt anstränger sig den israeliska staten för att göra livet så outhärdligt som möjligt för de palestinier som bor kvar.

Framtid förstörd
Den israeliska apartheidmuren kan inte rättfärdigas som ett säkerhetsprojekt. Den följer inte 1967 års gräns mellan Israel och Palestina, det vill säga den gröna linjen, utan är dubbelt så lång och slingrar sig halvvägs in på Västbanken. Den omringar palestinska städer och styckar på ett obarmhärtigt sätt upp landet.
Muren är det största ingreppet mot det palestinska folket och en av de mest långtgående omvandlingarna av den palestinska geografin sedan ockupationens början. Muren segmenterar de israeliska bosättningarna i Västbanken och omöjliggör varje tänkbar palestinsk stat. Enligt internationella domstolen i Haag är muren olaglig och ska rivas. I skrivande stund pågår dock bygget för fullt.
För Nael Masalha har muren förstört hans framtid. Det som återstår av hans bostad är en hög av stenar och skulder på banken. Bashir Masalhas egen bostad är också rivningshotad. Vi sitter och dricker arabiskt kaffe i huset tillsammans med Bashirs fru Rana, hans mamma och två barn.
– För ett tag sedan hittade vi en lapp på dörren där det stod att Naels och vårt hus skulle rivas, säger Bashir Masalha, men vi visste inte när. En dag när jag satt i centrum och drack kaffe såg jag ett följe av militärbilar köra in i byn. Jag tänkte att det kanske var rivningsmännen och sprang genast hit.

Kollapsade
När Bashir kom fram hade folk samlats både i hans och i broderns hus som ligger precis bredvid, det var ännu inte klart vilket av dem som skulle förstöras. Rivningsmännen som redan avklarat tre bostäder den dagen närmade sig Nael Masalhas hus men kunde inte börja demoleringen eftersom det var kvinnor, män, barn och internationella aktivister på taket. Mona Abrahamsson är aktiv i International Solidarity Movement.
– Jag kommer aldrig att glömma den familjens plågor, säger Mona Abrahamsson. När jag kom upp på taket blev jag mött av ett fullständigt kaos. Nael låg medvetslös med folk runtom som försökte få liv i honom. Jag hörde ett skott och sedan höll en man skrikandes för sitt ben som hade blivit träffat. En äldre kvinna kollapsade. Alla jämrade sig och skrek om hjälp från Allah.

Utdrivning
Snart kom läkare och började behandla de skadade. Men soldaterna blev otåliga och började fösa ut folk från taket, inklusive fyra personer som fortfarande blev behandlade. När huset hade blivit tömt började armén slänga ljudbomber och skjuta gummikulor på folket runtom. Den dagen fördes tre personer till Qalqilia sjukhus och sex personer till en lokal klinik för att behandlas för skott av gummikulor och chock. Runt om i Västbanken, Gazaremsan och Östra Jerusalem blir palestinier dagligen utsatta för samma våldsamma behandling av den israeliska militären. Men i motsats till invasionen 1948 och ockupationen 1967, är våldet inte det främsta verktyget för den israeliska apartheidmakten att driva iväg palestinierna från sitt hemland. Det som pågår nu är en tyst ”transfer”, utdrivning, av palestinier.
Palestiniers tillträde till mark, familj, vatten, arbete, utbildning och hälsa har blivit kraftigt begränsad. De flesta vattenresurserna hamnar på den israeliska sidan av muren. Då det för bönder tidigare tog dem några minuter att nå sina odlingsmarker, kan det numera ta dem timmar. För att få beträda andra sidan måste de dessutom söka tillstånd som ofta blir avslaget. Familjer blir hindrade att träffas och barn måste stanna hemma från skolan. Mycket av infrastrukturen är oanvändbar och de administrativa förbindelserna är knäckta. I passagen genom muren och längs de flesta bilvägar finns det checkpointer som gör att man aldrig vet hur lång tid en resa kommer att ta.
Hemma hos Bashir och Rana Masalha är oron stor. De vet inte om bostaden kommer att vara kvar när de kommer hem efter jobbet eller inte. Familjen har slutat inreda hemmet. Utanför bostaden ligger ruinerna av Naels hus.
– Jag kan inte titta ut genom fönstret i köket längre, säger Rana Masalha. Jag har lagt lakan på fönstren och drar mig för att gå ut på gården.