Finns det musik man måste tycka om? Och tvärtom, finns det musik man absolut inte får gilla? Om det är så, har det någon politisk betydelse? I valrörelsens slutskede fick partiledarna lista sina fem favoritskivor. Resultatet gjorde mig upprymd. Lasse Ohly valde Sleep Is The Enemy (Danko Jones), A Night at The Opera (Queen), American Idiot (Green Day), In Rock (Deep Purple) och Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (The Beatles). Med undantag för Queen är det en lista som har cred och som vittnar om ett genuint musikintresse. Vad tror ni Fredrik Reinfeldt valde? Da Buzz och Magnus Uggla. Ingen vidare hipfaktor med andra ord. Göran Hägglund har uppenbarligen tagit hjälp av en påhittig pressekreterare. Att han lyssnar på My Aim Is True med Elvis Costello är nämligen osannolikt. I sådant fall skulle han inte vara kristdemokrat.
Det finns i och för sig vittnesmål om att moderat ungdom gärna dansar till Ebba Grön på sina fester. Ja, till och med till Nationalteatern. Om det kan man inte säga annat än att de borde underkastas ett språktest.
Jag tror musiken blir bättre under borgerliga regeringar. Strax efter borgarnas valseger 1976 exploderade punken. Rörelser och festivaler som ”Rock mot rasism” och ”Rocka röven av högern” lockade en stor publik. Britpopen och -rocken har aldrig varit så bra som under Thatchers arbetarfientliga styre. Listan kan göras lång. Under 1990-talets första hälft spelade Infinite Mass regelbundet på Kafé 44 och deltog på antirasistiska demonstrationer. Hiphopband under den ”gyllene eran”, som NWA, Public Enemy och Ice Cube hade en samhällskritisk udd. Hiphopens ”gyllene era” sammanfaller med borgarnas styre i Sverige.
Willie Crafoord får ursäkta, men det är vänsterns musik som håller 20 år i efterhand. Och det är inte han som kommer storsälja under den kommande fyraårsperioden. Vi är mitt uppe i en svensk reggaevåg som inte bara förvaltar arvet efter Peps. Band som Livelihood, Svenska Akademien och Sture Alléns Dansorkester gör dansant rootsreggae med antikapitalistiska texter.
Singer/songwriters måste man tycka om. I synnerhet om de är vänster. Jag måste erkänna att jag inte gör det. Med ett undantag. Jan Hammarlund är alltid bra. Men Bob Dylan, Bruce Springsteen, Steve Earle och Lars Winnerbäck är inte särskilt roliga. I likhet med samtliga skivor utom en, som partiledarna listade, är den här musiken kritvit. Hägglunds pressekreterare klurade ut att Miles Davies funkar att gå till val med. Lika osannolikt som att han lyssnar på Costello om jag får gissa.
Chuck D i Public Enemy har vid något tillfälle sagt att disco är revolution. Så är det så klart inte, men det skadar inte om man kan dansa samtidigt som man nynnar till en bra text. Och det tror jag vi ofta kommer att få göra under de kommande fyra åren.
