Åh, vad dagens föräldrar är jobbiga. Åh, vilka kravmaskiner de är. De är omständliga och besvärliga på föräldramöten där de förhör sig in i detalj om komponenterna i den råkostsallad som serveras på tisdagar ojämna veckor, de fordrar att minst tio ledighetsansökningar beviljas per läsår för resorna till Åre, Bad Gastein och Phuket, och de ligger vakna om nätterna med Skolinspektionens senaste rapport om kvalitén på det särskilda stödet på den skola i vilken deras barn går. Har de inget jobb att gå till? Om något händer – det är stökigt på lektionerna eller lärarbrist uppstår – hotar de omedelbart med att byta skola. Usch, så de beter sig. Nästan som vore de kunder i stället för medborgare. Med en sövande regelbundet cirkulerar upprop från trötta lärare som på sociala medier uppmanar föräldrar att se till att barnen är utsövda och har gjort sina läxor när de kommer till skolan, men att de efter det med fördel kan dra sig tillbaka. I kommentatorsfältet nickas det förnumstigt: jojo, nu får de minsann veta att de lever, de där bortskämda halvfigurerna till mammor och pappor!
Ungefär sådär kan det låta om jag översiktligt summerar den föräldrabashing som varje skribent utan nämnvärd anständighet de senaste åren med lätthet kunnat leverera och (besynnerligt nog) om och om igen få publicerad. Nyhetsvärdet är nära fryspunkten.
Men varför upplevs de här berättelserna som så besynnerligt ofärdiga, ryckta ur ett sammanhang? Den misstänkt välkomponerade retoriken besvarar aldrig frågan: om det här är sant, eller bara lite sant, eller mikroskopiskt sant någon gång då och då; vad beror det i så fall på?
Men vi ska börja med en annan fråga, som kan tyckas mindre relevant men som skulle kunna vara en del av förklaringen till varför det går så lätt att skuldbelägga föräldrar i dag: Är det ett medelklassfenomen vi kritiserar? De föräldrar som vi skymtar i spalterna, med sina klagomål och sin oro, är det köksrenoverande instagrammande medelklassföräldrar? Är i så fall medelklassförälderns relation till skolan annorlunda än andra föräldrars? Vi kommer att få anledning att återkomma till frågan om en stund.
Man skulle kanske bäst inleda med att gräva där man står. Eller i detta fall gräva där jag själv bor, i stadsdelsnämnden Majorna-Linné i Göteborg som samlar barnfamiljer med skiftande ekonomi och utbildningsbakgrund. När SVT under 2014 granskade mötesprotokoll från stadsdelsnämnden visade det sig att nämnden ofta fattar beslut om besparingar i en verksamhet för att täcka underskott i en annan. Skolorna i stadsdelsnämnden hade den gången ålagts att gå med fem miljoner i vinst, eftersom äldreomsorgen blivit oväntat dyr. Under den debatt som följde slog kommunen ifrån sig metaforen om skolan som budgetregulator. Hur detta förhåller sig till de sparbeting som annonserades på stadsdelens skolor samma år vilar fortfarande i dunkel.
Majorna-Linné är ett exempel på en trend. Mitt i budgetåret 2017 fick skolorna i Staffanstorp snävare ekonomiska ramar som Skånska Dagbladet rapporterar, medan Luleå i år ska spara 14,5 miljoner kronor på skola och förskola och drygt 30 miljoner 2017, uppger Norrländska Socialdemokraten. För att nå det som på nysvenska kallas ”budget i balans” tvingades skolan i Falun 2016 driva igenom hårda besparingar, vilket bland annat innebar att ungefär 20 tjänster försvann, rapporterar Dalarnas tidning. I Sundsvall gick lien redan 2008, då beslut fattades om en besparing på 27 miljoner kronor för barn- och utbildningsnämndens verksamheter, uppger SVT Nyheter Västernorrland. 2015 var det dags igen när det beslutades om vikariestopp, köpstopp och anställningsstopp, meddelar Sundsvalls tidning. Inte heller här tog det stopp och 2016 aviserades ett nytt sparpaket.
Uppräkningar som den här kan ha en retoriskt slagkraftig effekt men i längden är de monoton läsning. Vi prövar därför ett bredare perspektiv. Vad är skolan för slags verksamhet i dag?
Usch, så de beter sig. Nästan som vore de kunder i stället för medborgare
Den svenska skolan har sett stora strukturella förändringar sjösättas de senaste årtiondena: kommunalisering, friskolereform och ny läroplan, för att nämna de mer ingripande reformerna. Med kommunaliseringen tilläts kommunerna att använda resurserna på ett mer fritt vis och friskolereformen argumenterades för i termer av valfrihet och möjlighet till utvecklingsarbete. Hur det blev med det pedagogiska nytänkandet kan vi lämna därhän och konstatera att jäms med de eldsjälar som gavs möjlighet att starta skolor klev riskkapitalbolag in på scenen. Genom att erbjuda en organisation som var utformad för att ta emot ett visst antal elever slapp man risken att få för många eller för få elever i varje klass; en bra ekonomistyrning med andra ord. Vill man formulera reformen i brutalare ordalag kan man säga att Sverige beslutade att godvilligt skicka iväg gemensamma medel till skatteparadis.
Parallellt med denna utveckling går ett spöke genom svensk skolpolitik – längtan efter ordning och reda, räfst och rättarting, mätning och kontroll. Detta manifesteras i svensk skola på olika vis. Lärare dignar under dokumentationsbördan och inloggningar på bristfälligt upphandlade och svajande IT-system där de förväntas publicera foton från Luciatåg såväl som individuella utvecklingsplaner – detta esoteriska managementspråk! – medan föräldrar uppmanas att logga in för att följa barnets skolvecka. Men den största och mest avgörande mätningen av dem alla är betygssättningen av barn. Det är den gamla vanliga visan: för de barn som det går bra för från början fortsätter det som regel att gå bra, och vice versa. Skulle det gå mindre bra finns som tur är möjligheten att läsa upp betygen på Komvux. Om inte Alliansregeringen försvårat för komvuxstudenter att komma in på högskolan vill säga. Komvuxelever som måste läsa till kurser för att uppnå behörighet placeras nu i en urvalsgrupp med sämre möjligheter att bli antagen. Som dåvarande statssekreterare i utbildningsdepartementet Peter Honeth formulerar det i Sydsvenska Dagbladet 2010: ”Det ska löna sig att göra sin huvudansträngning i gymnasiet”. Vi noterar ordvalet. Löna sig.
Dags att summera så långt. Jäms med uppmaningarna till föräldrar att likt skickliga orienterare läsa av skolterrängen (vilka skolor ger bra undervisning, vilka skolor har en hög andel legitimerade lärare, vilka skolor har bra meritvärde) uppmanas de att lämna skolpersonal ifred att göra sitt jobb. Kreativt budgettrolleri ligger parallellt med prestationsmätning av barn; mätningar som stakar ut barnets möjligheter för resten av vuxenlivet. Undrar vi fortfarande varför föräldrar är så neurotiskt involverade i sina barns skolgång?
Så varför är då diskursen så halv när vi moraliserar? Varför talar vi i termer av ett påstått regn av ledighetsansökningar över skolan när de flesta föräldrars problem inte verkar vara att finna den billigaste resan till Phuket, utan att de inte verkar säkra på att deras barn får en ordentlig utbildning. Är det verkligen bara medelklassföräldrar – detta containerbegrepp! – som är oroliga?
Tracey Jensen är lektor i media och kulturstudier på Lancaster University och har under många år intresserat sig för massmedial skuldbeläggning av föräldrar. Hon liknar skuldbeläggandet vid en kulturpolitik och argumenterar för att den inte är slumpmässig. I stället är den en del av en ideologisk förskjutning i avsikt att ifrågasätta välfärdsstaten och framförallt; välfärdsstatens mest flitiga användare (det vill säga majoriteten av oss). Skuldbeläggningen av föräldrar är en del i ett ideologiskt skifte, en retorisk glidning där medborgarens rättigheter alltmer liknar ett kontrakt, eller ett köpeavtal.
Det är inte särdeles svårt att studera ideologisk glidning i svensk skola av i dag. Att skolan marknadiserats har lett till att dess utjämnande uppdrag försvårats och försämrats, argumenterade Skolverket, och blev för detta uttalande så hårt angripet av bland annat Svenskt Näringsliv att man pudlade och tog tillbaka. Att bidragen för att kompensera för socioekonomiska faktorer har varit otillräckliga för att uppväga effekterna av den ekonomiska krisen var dock ett rön som verket inte tog tillbaka. Men pudel eller ingen pudel; bara det faktum att man belägger en skola med vinstkrav leder oundvikligen tankarna mot en marknadslogik.
Problemet är att med New Public Managements många administrativa krumbukter blir det svårt att få syn på detta. Den ökade kontroll och de effektivitetsmätningar som kommer med NPM, alla de tusentals klick på skärmen vi måste utföra för att tillfredsställa denna omättliga byråkratiska valfisk, lägger sig i vägen för en sån diskussion. Är man det minsta konspiratoriskt lagd kan man få för sig att NPM är som det är just i avsikt att skymma sikten. Pseudovärlden som NPM iscensätter, alla rökridåer av kundnöjdhetsmätningar och statistikproduktion, skulle kunna vara där för att få välfärden att förefalla fungera snarare än för att få den att fungera.
Skuldbeläggningen av föräldrar är en del i ett ideologiskt skifte, en retorisk glidning där medborgarens rättigheter alltmer liknar ett kontrakt, eller ett köpeavtal
Nu ska vi prova ett tankeexperiment. Tänk om de flesta föräldrar i själva verket är oroliga? Tänk om föräldrars engagemang i skolan inte handlar om att de vill slippa ta ansvar för sina barn som massmedia låter oss tro? Man kunde kanske leka med tanken på att en medialt populär bild som den om den bortskämda medelklassföräldern tjänar andra syften. Som att misskreditera legitim oro.
Men gott sportsmanship fordrar som bekant att man ger motståndarsidan the benefit of a doubt. Så om vi är riktigt lekfulla försöker vi oss på en tankeutflykt till. Vi provar tanken att föräldrarnas belackare faktiskt har en poäng: det ligger ett korn av sanning i att samtidens föräldrar är fixerade vid det egna barnets välgång och kräver det orimliga. För att förklara detta prövar vi två möjliga tolkningar. Den första är inte så välvillig och kan summeras under den bistra devisen som man bäddar får man ligga. Inrätta inte skolan som en marknad att köpa produkter ifrån om ni inte vill ha föräldrar som beter sig som om de köpte produkter från en marknad. Prata inte i termer av individuella val om ni inte vill ha föräldrar som talar om skolan i termer av individuellt val. Den andra tolkningen är mindre bister men borde oroa mer. Tänk om föräldraoro inte finner andra former? Tänk om skolan förvandlats till en så ogenomtränglig djungel av ”tillgänglighetsdokumentation”, ”utvecklingsplaner” och omständliga signeringsrutiner att föräldrarna inte vet hur de ska artikulera bekymret att lilla Leyla eller lille Ture inte kan sjuans multiplikationstabell?
Men bilden av den krävande föräldern kan också ses som ingenting annat än en neoliberal fiktion, en figur lika hemtam i svensk folklore som Näcken, Skäggbarnet och Den late bidragstagaren. Kulturteoretikern Stuart Hall har visat hur underförstådd kollektiv ”kunskap” (”Jag känner en lärare som berättade att…”) är central för att vi ska acceptera det makten önskar att vi accepterar, vare sig det rör sig om en grupp människor, en etnicitet eller ett sätt att leva på. Med andra ord, folklore spelar roll. Marknadiseringen av skolan, upphandlingshysterin och de prestationsmätningsprocedurer som följer av New Public Management är obekväma frågor. Enklare då att stämma in i den lättrallade visan om den självcentrerade, nyttomaximerande barnrumpan till förälder?
Det här är en av anledningarna till varför det till synes är så viktigt att vi förmås tro att fordringarna på skolan oftast kommer från ”medelklassen”. Medelklassen används som en argumentationsteknik för att få en legitim oro att låta just bortskämd, löjeväckande och illegitim, när den i stället är en direkt följd av det sätt som skolan har reglerats och styrts de senaste årtiondena. Så trots att medelklassen rymmer en mängd olika inkomstklasser blir den ofta ett bekvämt instrument för att vifta bort oro och för att slå sönder potentiell solidaritet bland elever och föräldrar.
Det betyder inte att våra allra mest outhärdliga kompisar som på Facebook publicerar ”hur-ofta-högläser-du-för-ditt-barn-egentligen”-inlägg, delar ”barnfetman-ökar-lavinartat”-artiklar eller generöst länkar ”så-plastsanerar-du-ditt-barns-leksaker”-rön inte är olidliga. De är själva definitionen på olidliga. Frågan är fortfarande hur vi ska förstå dem. Visst kan de vara ett tecken på vår tids individualistiska sjuka men tänk om de också är ett tecken på något annat? Tänk om själva sjukdomen borde sökas på annat håll?
Visst är det så att det är medelklassföräldern som vinner gehör i skolan. Den brittiska forskaren i socialpolitik, Val Gillies, är en av flera forskare som frilägger skillnaden i hur medelklassföräldern navigerar genom skolsystemet och säkerställer rättigheter för sitt barn, medan arbetarklassförälderns omsorger om sitt barn inte leder till ökat stöd i skolan. Man ska inte obekymrat föra över rön från ett nationellt sammanhang till ett annat men man bör fundera på vilken bäring de kan ha i den egna kontexten. Säkerställer medelklassföräldern resurser för sitt barn på arbetarklassförälderns bekostnad?
Problemet är att vi i vår indignation över medelklassföräldern missar den potential för solidaritet som kan rymmas i själva oron. Genom att utmåla de oroliga föräldrarna som självupptagen medelklass säger vi samtidigt att skolans bekymmer inte rör oss alla. När vi skrattar åt föräldrar som pratar sönder föräldramöten med sina navelskådande inlägg, riskerar vi glömma bort att vi alla – till med de av oss som inte är föräldrar – behöver en jämlik och utjämnande skola, om nästa generation ska kunna bli medborgare på samma vis som tidigare generationer.
Om nu nästa generation inte ska fostras till kunder förstås. I så fall kan vi tryggt fortsätta på den inslagna linjen. För hur var det nu igen, det skulle visst löna sig att gå i skolan?
