De flesta politiker i västvärlden har försökt att ignorera Kinas och Indiens ökade makt, på grund av antingen vänlighet mot USA eller vilja att sätta Europa i centrum. På sätt och vis måste man beundra Lars Leijonborgs försök att frigöra sig från det.
Global utmaning är uppbyggd via en serie reserapporter från Kina, ”världens fabrik” och Indien, ”världens kontor”. Under resans gång finner Leijonborg en enorm produktionsökning i länderna, och att de tillsammans står för en utbudschock – miljoner och åter miljoner arbetare är redo att ta över västerländska jobb. Skälet är förstås att lönerna är en bråkdel av de svenska. Mellan 2.000 och 5.000 kronor nämns som riktmärken. Men pengarna motsvarar mycket mer i inhemsk köpkraft. Häften av en amerikansk lön räcker fem gånger så långt i Indien.
De anställda har råd med bil, villa och hembiträde. Det är därför människor återvänder från sina utlandsstudier, förklaras det. Indien och Kina har gått från ”brain drain” till ”brain gain”.
Den genomgående tesen är att internationell konkurrens visserligen alltid funnits, men att det skett något kvalitativt nytt: kostnadsgapet och utbudet är större.
Dessutom har kineserna gått om oss i kvalitet. Och utlandsägandet har ökat kraftigt, så att vinsterna inte längre hamnar i Sverige. ”Jag möter samma berättelse om och om igen”, berättar författaren. Detta är mer spännande före än efter ögonblicket då läsaren förstår att Leijonborg främst träffar svenska företagsledare, som talar om vad som är nödvändigt i likhet med vad de brukar säga.
En rolig detalj ur vänstersynvinkel är att Leijonborg faktiskt hanterar diktaturproblemet (med Kina) på exakt samma sätt som VPK: genom att kritisera felen, hoppas på att det blir bättre i framtiden och ”att hålla två tankar i huvudet samtidigt”, det vill säga hylla den ekonomiska utvecklingen och fördöma den politiska.
Det avgörande är ju att Kina numera är vän med svenska storföretag. Men Leijonborg tvingas i sin liberala version också plocka bort sambandet mellan den kinesiska revolutionen och tillväxtexplosionen. Lite märkligt blir det förstås när Leijonborg konstaterar att analfabetismen i Indien är 41 procent, mot nio procent i Kina, och att flickor ”förmodligen” har större livschanser i Kina. Men så går det kanske, om historieskrivningen över Kinas senaste 500 år beskrivs som ”en serie olyckor”, i vilka kolonialismen och kulturrevolutionen passerar revy på sex rader, eller om den brittiska kolonialismen visserligen ”gjorde en hel del skada”, men den verkliga katastrofen varit politiken efter Indiens självständighet. Historieskrivningen utgör en rak kurva mot global frihandel, och eventuella avvikelser bekämpas. För Leijonborg började utvecklingen 1978 i Kina och i Indien 1985. Och han vill gärna vara kvar i nuet, slippa oroa sig för en eventuell politisk revolution i Kina, eller en ny världsordning där marknadens primat är historia.
Vad är det då för slutsatser folkpartiledaren vill dra av sina besök? Helst inga. Det är varken den kinesiska lösningen med enorma, strategiska byggnadsprojekt och folkomflyttningar, eller Indiens målmedvetna satsning på datateknik som vägleder. Eftersom Leijonborg, i likhet med nästan alla svenska politiker, tror på marknadens förmåga, finns det ingenting som antyder vilka brancher som är framtiden, eller någon strategi för utveckling. Istället vill han övertyga oss om att det som skall rädda västerlandet är vanlig folkpartipolitik, spetsad med kinesisk flit. Vi skall absolut inte ändra på speciellt mycket, men någonting dramatiskt borde hända.
Leijonborg presenterar en rad oöverstigliga problem, men hejdar sig när de beska politiska lösningarna skall komma. Det beror inte bara på viss feghet. Lars Leijonborg har helt enkelt ingen aning. Men denna slutsats är väl underbyggd med ett ekletiskt citatbygge av Anders Chydenius, Thomas Friedman, en drös företagsledare och allehanda gottköpsfilosofi.
