Jag är en ganska cyniskt lagd person. Antar ofta det värsta, tror sällan gott om människors avsikter och blir sorgligt sällan berörd på det där djupa existentiella planet. Så när Magdalena Andersson i förra veckan valdes till Socialdemokraternas nya partiledare chockerades jag över den genuint mäktiga känsla som infann sig hos mig. Inte för att jag nödvändigtvis jublat över den ekonomiska politik Andersson drivit igenom de senaste åtta åren – tvärtom. Att ha varit sosse de senaste åren har i mångt och mycket varit en kamp. Men när Andersson höll sitt första linjetal kände jag för ovanlighetens skull lite optimism.
Andersson talade om vind i seglen för socialdemokratin, våra norska och tyska nyvalda kamrater var på besök. Hon sade: vi går in i det andra 20-talet i en ideologisk styrkeposition. Under det ska vi bygga det gröna folkhemmet. Vi ska ta tillbaka kontrollen över skola, vård och omsorg – välfärdens profitörer ska bort från det gemensamma. Hon beskrev klassisk socialdemokratisk välfärdspolitik helt enkelt. Vackra ord, även för den mest hårdkokta av oss cyniker.
Men i söndags kväll, när kongressens smittande glädjerus lagt sig, smög sig känslan tillbaka – hade jag varit naiv? Den fackliga tankesmedjan Katalys gav mig vatten på min kvarn. I ”Vi skär ner i välfärden för att rädda välfärden” har rapportförfattarna Niklas Altermark och Åsa Plesner granskat Socialdemokraternas välfärdspolitik under de senaste 40 åren – det som gjorts, i kontrast till det som kommunicerats. Glappet är stort. Även i tider av stram nedskärningspolitik har kanalerna och manuskorten fyllts av stora ord om att partiet står för generös välfärdspolitik. Så också när sjuksköterskorna gått på knäna, när friskolekoncernerna plockat ut miljardvinster. Plötsligt kändes Anderssons ord inte lika betryggande.
Snart går vi in i valkampanj inför 2022 och nu är det viktigare än någonsin att orden inte väger tyngre än handlingarna. Förtroendet hos väljarna svajar redan. De löften Andersson nu ger kan inte sopas under mattan för nya kompromisser som försämrar vår välfärd, anställningstrygghet och drar ner takten på den gröna omställningen. Det kommer inte väljarna acceptera. Gör mig till optimist Magdalena, visa mig det glada, gröna, jämlika 20-talet.
