Under 1900-talet byggdes den svenska välfärdsstaten, en konstruktion vars idé var att skapa grundtrygghet för alla. Detta sociala skydd har starkt bidragit till att ranka Sverige som ett av de bästa länderna att leva i, med högt Human Development Index (HDI), där målet har varit frihet och trygghet. Arbetarklassen har ofta framhävts som den viktigaste kraften bakom välfärdsbygget, men historien är mer komplex än så. Det som särskiljer Sverige från många andra länder är hur medelklassen blev involverad i välfärdsbygget. I de flesta andra länder har medelklassen ofta fungerat som en konservativ motpol till arbetarklassen. I Sverige slöts dock en allians mellan arbetarklass och medelklass, som skulle visa sig vara avgörande för välfärdens framväxt. Hur skapades detta samhällskontrakt mellan löntagarna?
Under början av 1900-talet var det småborgare, med egna affärsrörelser, som man främst benämnde som medelklass. Visst fanns det tjänstemän men de var betydligt färre än i dag, och hade rollen som arbetsgivarnas högra hand och förtroendemän. De hade en högre status än arbetarna och kände i regel en starkare lojalitet med arbetsgivarna än med arbetarna. I takt med att arbetarrörelsen mobiliserade starkt på ena kanten under 1900-talets första decennier och kapitalet expanderade på den andra, började denna medelklass också känna sig trängd. Sekelskiftets medelklass, affärsidkare som tjänstemän, var ofta konservativa och de såg hur den fria marknaden ledde till att mindre aktörer och familjeföretag konkurrerades ut. Ett klassiskt exempel på detta är hur de stora handelsaktörerna EPA och Konsum gjorde det svårt för småföretagare att få det att gå runt. Därtill kämpade fackföreningarna för höjda löner och kortare arbetstid, vilket allmänt bidrog till höjda arbetskraftskostnader.
Tiden var inte på den äldre medelklassens sida, som i stället fick det allt tuffare. Kampen mellan arbete och kapital skulle komma att accentueras under 1900-talet. Under 1930-talet var det många i denna grupp som också vände sig till reaktionära och nazistiska rörelser, som både var negativt inställda till storkapitalet och arbetarrörelsen. Flera konservativa tänkare tog också här till orda och kämpade för att bevara den svenska medelklassen. Statsvetaren Elis Håstad skriver i En aktiv medelklasspolitik från 1940-talet att samhället inte längre värdesatte medelklassens individualism, utan att det föredrog den grå kollektivismen. När masskulturen bredde ut sig försvann egenheterna och karaktärsrikedomen hos medelklassen. Den konservative författaren Waldemar Hammenhög skrev på 1940-talet boken Medelklassens trångmål. Han menade att mellan 1920 och 1940 hade medelklassens läge försämrats avsevärt och ställde sig extra kritisk till den judiska invandringen. Han menade att de inte ville bli kroppsarbetare utan i stället tog medelklassens arbeten. Judiska flyktingar var överflödiga och direkt fördärvliga, bland annat då de konkurrerade ut den svenska medelklassen. Hammenhög skrev i sin bok: ”Enligt en färsk tidningsuppgift finns nu cirka 25 000 stycken främlingar inom landets gränser. Ur medelklassen synpunkt är detta 25 000 stycken för många”.
Det tidiga folkhemmets framsteg hade i synnerhet gynnat de fattigaste och arbetarklassen. Flera förmåner var initialt behovsprövade som till exempel barnbidraget. Gratis skolmåltider och skolböcker utgick till de fattigare men inte till medelklassen. Arbetarrörelsen kämpade vidare för ytterligare förbättringar och här såg den äldre medelklassen hur arbetarklassen faktiskt började flåsa dem i nacken. Livslönerna för tjänstemän med högre utbildning, något de hade finansierat helt själva, var inte långt ifrån arbetarnas livslön. Sociologen Torgny T:son Segerstedt hävdade i sin studie Människan i industrisamhället från 1952 att ”den gamla medelklassen visar missmod och i större utsträckning har [från arbetarna] övertagit rollen att vara en missgynnad samhällsklass”.
Det blev också tuffare att driva småföretag. Sociologen Göran Therborn har konstaterat att andelen småföretagare kulminerade runt 1940 och att det skedde en kraftig och snabb minskning av småföretagare efter 1950. I stället växte storföretag som Atlas Copco, ASEA och SKF. Hjälpta av den rådande näringslivspolitiken och subventioner för större företag, kunde de anställa många, dra nytta av stordriftsfördelar samt var konkurrenskraftiga på en internationell marknad. Den offentliga sektorn växte den med och även där behövdes tjänstemän – under 1940-talet började innebörden i begreppet medelklass att sakta ändras. Från att ha varit en småborglig affärsidkare var det i stället en tjänsteman i privat eller offentlig sektor som blev medelklassens galjonsfigur.
Tjänstemannayrket hade dock förändrats, med kontorens förändring som det kanske tydligaste exemplet. Tidigare hade kontoren varit små, arbetsdelningen hade varit begränsad och de mekaniska hjälpmedlen obetydliga. Detta innebar att arbetet var friare för den enskilda tjänstemannen. Över tid skulle framgångsrika företag växa, man behövde nya avdelningar för personalfrågor, export, reklam, och så vidare. Det kom också en rad innovationer som effektiviserade tjänstemannens arbete, som telefonen, skrivmaskinen och räknemaskinen. Detta innebar specialisering och även en ökad utbytbarhet bland tjänstemännen. I många fall förändrades deras arbete på ett sådant sätt att det minskade avståndet till industriarbetaren. I boken Tjänstemannakåren i det moderna samhället som publicerades 1951, står det att samtidigt som tjänstemannaarbete blivit en massföreteelse, hade tjänstemännen gått från att ha varit ”förtroendemän” till att bli löntagare med vissa särskilda funktioner.
Tjänstemännens nya roll uppmärksammades också internationellt. Den amerikanska författaren Upton Sinclair myntade i boken Brass Check: A Study of American Journalism begreppet white collar worker (vitskjorta) i kontrast till blue collar worker (blåställ). Sinclair ville visa att vitskjortorna var lika exploaterade som den klassiska arbetarklassen och skrev:
”Det är ett faktum som varje facklig arbetare är bekant med, att hans mest bittra fiender är småaktiga underhuggare i näringslivet, de fattiga kontors-kontorister, som ofta var värst exploaterade inom proletariatet, men, eftersom de får bära en vit krage och arbetar på kontoret med chefen, anser sig vara medlemmar av kapitalistklassen.”
Det hade länge funnits en antagonism mellan medelklassen och arbetarklassen, men nu när medelklassen svällde och deras arbete med blev allt mer rutinmässigt, kom en gryende insikt om att de själva också var arbetare. Man kan säga att i takt med att storföretagen växte, växte också klassmedvetandet hos medelklassen.
Socialdemokratisk valaffisch.
Om medelklassen tidigare hade betraktat arbetarrörelsen som fienden, började man nu snegla ditåt för inspiration. 1932 bildades Daco (De anställdas centralorganisation) som en fackförening för tjänstemän i privat sektor och 1937 bildades TCO. 1943 bildades Syaco (Sveriges yngre akademikers centralorganisation) som en föregångare till Saco. Tillsammans med förändrade arbetsförhållanden hade också arbetslöshetskrisen, på 1930-talet skickat chockvågor genom medelklassen. Det stod klart att även tjänstemän kunde förlora arbetet. I många andra länder bestod antalet småföretagare, där statens näringslivspolitik inte var lika explicit inriktad på storföretagen. Den offentliga sektorn som anställde många tjänstemän var heller inte lika stor i andra industrialiserade länder. Sverige hade också en exceptionellt stark arbetarrörelse, vilket både hotade och inspirerade medelklassen. Tjänstemännen förstod att de kunde tjäna på att organisera sig och kämpa som arbetarfacken gjorde.
Denna förändring av arbetsmarknaden gick inte politikerna förbi. I synnerhet var det Socialdemokraterna som ändrade kurs. Från att ha inriktat sig på arbetare och småbönder, blev nu den nya väljarbasen en allians mellan arbetare och tjänstemän. Statsministern Tage Erlander behövde under sin regeringstid (1946–1969) ett brett socialt stöd för reformpolitiken. Han vann också debatten om inkomsttryggheten tack vare stöd från tjänstemännen. Erlander och Olof Palme formulerade en vision om att samhället skulle ta ansvar för alla människors grundläggande trygghet. Man menade att samhället inte hade råd att inte vara solidariskt med medelklassen. Från att ha talat om arbetare och arbetarklassen gick man sömlöst över till att prata om ”löntagarna”, som inkluderade både arbetar- och medelklassen. Nu utvecklade man också de första medelklasstillvända reformerna och här blev inkomstbortfallsprincipen central. I stället för en enhetlig ersättning som skulle vara lika för alla och oberoende av den tidigare inkomsten, skulle de flesta medborgare få 65 procent av lönen vid exempelvis sjukdom, en procentsats som även skulle komma att stiga över tid. Det nya pensionssystem som infördes 1960, och byggde på att man hade arbetat i 30 år och att de 15 bästa åren var bestämmande för ens pension, gynnade medelklassen.
Det nya samhällskontraktet om rättigheter och skyldigheter i samhällslivet blev tydligt för medelklassen på ett nytt sätt. Man såg sig inte bara som skattebetalare som subventionerade de fattiga, utan hade själva ett intresse av att välfärden fanns och fungerade. På det här sättet formulerades ett nytt svenskt samhällskontrakt där även medelklassen, till skillnad från i många andra länder, fick ta del av välfärden. Detta skapade också ett starkt stöd hos medelklassen för välfärdsstaten, vilket möjliggjorde dess vidare utbyggnad.
Den amerikanske historikern Peter Baldwin skriver i The politics of social solidarity att genom att gå från behovsprövad till allmän välfärd, det vill säga att även inkludera den breda medelklassen som betalade mycket i skatt, byggde man en ny typ av solidaritet. Den universella utformningen av den skandinaviska välfärdsstaten skiljde den också från de två andra huvudsakliga modellerna: den liberala i de anglosaxiska länderna och den konservativa på den europeiska kontinenten. Arbetarklassen i de flesta industrialiserade länder hade under 1900-talet arbetat ganska lika och eftersträvade i stort sett samma saker. Den stora skillnaden låg i hur medelklassen agerade i olika länder.
I stället för att ha en medelklass och arbetarklass som upplevde varandra som fiender, hade den ekonomiska utvecklingen tillsammans med den ekonomiska politiken och socialpolitiken samt tjänstemannafacken skapat en löntagarallians som både stöttade och drog nytta av den växande välfärdsstaten.
Denna allians är viktig än i dag. Varken medelklassen eller arbetarklassen kan köpa sig ur systemet, vilket överklassen kan. Alla löntagargrupper är beroende av en välbemannad barnomsorg, farbara vägar och ett fungerande pensionssystem. Det är dock väldigt lätt att i politisk retorik ställa dessa grupper mot varandra. Arbetarklassen eller folk som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden porträtteras emellanåt som dumma, lata eller rent av som parasiter. Medelklassen i sin tur framställs ofta som priviligierade, ignoranta livsstilstöntar. Det har nästan varit för lätt att slå split mellan dessa grupper, som i välfärdsfrågor är så beroende av varandra. Tilliten inom löntagarkollektivet har varit central för att bygga upp välfärden och är fortfarande central för dess överlevnad.
Lovisa Broström är lektor i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet och kommer i höst ut med boken Medelklassen: 200 år i klassamhällets mitt.
