Det var med stort intresse jag läste Fred Turners essä i Flamman nr 49, Den texanska ideologin. Inte för att jag, förmodligen Sveriges enda vänster-om-mitten-försvarare av min hemdelstat Texas, vill utsätta Sverige för ännu mer av det oändliga kulturkriget mellan Kalifornien och Texas. Men USA:s två största delstater har mer gemensamt än vad Turner och många vänsterlutande tänkare medger.

Vi kan börja med teknologihistoria. En outtalad men bärande del av kalifornisk ideologi är föreställningen att Silicon Valleys framgångar är självskapade, och framtrollade oberoende av staten och det efterkrigstida näringslivsetablissemanget. 

Ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig

För det första har Texas har befunnit sig i framkant i decennier: den integrerade kretsen uppfanns på Texas Instruments redan 1958, och Nasas rymdcentrum har funnits i Houston sedan 1961. Turner erkänner att Texas först blev rikt genom olje- och naturgasindustrin. 

För det andra: precis som Silicon Valley-eliten gör, utelämnar Turner den nyckelroll som Texas olje- och gasjättar har spelat i att finansiera och styra utvecklingen av teknikindustrin i USA i decennier. Teknikoligarkernas flytt till Texas representerar ingen ny utveckling, utan är snarare den förlorade sonens återkomst.

Samtidigt hör ”reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor” hemma i Kalifornien lika väl som i Texas. Kalifornien har länge varit centrum för USA:s brutala exploatering av jordbruksarbetare, alltifrån John Steinbecks roman Vredens druvor  (1939), till bildandet av National farm workers association i Central Valley på 60-talet, fram till i dag, när papperlösa barn arbetar långa dagar bland giftiga kemikalier under det ständiga hotet från migrationspolisen Ice.

Som landets två mest befolkade stater är Texas och Kalifornien varandras spegelbilder, även om nationella mytologier insisterar på att de är varandras motsatser. En tumregel är att om man delar upp amerikaner längs konstgjorda gränser leder det till en misslyckad analys. Ingenstans är detta tydligare än i frågan om religion.

Texas har fler vita evangelikaler än Kalifornien, men den här jämförelsen underskattar både storleken och inflytandet hos Kaliforniens evangelikala gemenskap. De minst sex miljoner vita evangelikalerna i Kalifornien är fler än hela befolkningen i de flesta amerikanska delstater. Att den politiska evangelikalismens ledstjärna, Ronald Reagan, var kalifornier är ingen slump – vita evangelikaler i Kalifornien brukar vara betydligt mer välbärgade än sina sydstatliga kusiner och utövar därför betydligt större nationellt politiskt inflytande. Reaktionär kristendom är inte något som Silicon Valleys tech-oligarker behövde åka till Texas för att hitta.

Utrikes • 11 december, 2025

Den texanska ideologin

Men Turner har rätt i att teknikoligarkernas flytt till Texas indikerar en verklig samhällskris. Vad som pågår är att ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig. Peter Thiel, Elon Musk och oljemiljardären Tim Dunn förenar inte två skilda ideologier, utan förverkligar i stället sin inbillade Texasvision genom kapitalets råstyrka. 

Reaktionär technokristen nationalism kan för närvarande härska i Texas, men det är ett elitprojekt som saknar djupa rötter. Det kan ryckas upp, men bara om vi lägger enkla generaliseringar åt sidan och i stället möter världen som den verkligen är.

Mike Runey

På Socialistiskt forum i Stockholm 29/11 arrangerade Flamman debatten ”Kan vänstern och Palestinarörelsen bli vänner igen?”. Trots invändningar mot frågeställningen debatterade Somar al Naher (ETC), Fayyad Assali (Rättvisa för alla) och undertecknad. Efteråt skrev Flammans Leonidas Aretakis och Al Naher var sin ledare – som inte alls behandlade samtalet de beskriver som så viktigt, utan de som inte deltog (!) i det. Samtal är viktiga så jag upprepar kritiken som diskuterades – och hörts länge från aktivister och engagerade. 

En inkonsekvent antirasism som bortser från koloniala sammanhang. Inget folkmord – eller stöd till folkmord – är möjligt utan avhumaniserande rasism mot de som mördas, eller demonisering av de som protesterar och gör motstånd. De senare har utmålats som drivna av antisemitism och extremism, inte antikolonialism/antirasism. Ledarsidorna har bara delvis invänt mot den inramningen, och ibland direkt underblåst den. 

Man kan kritisera våld mot civila och motståndsrörelsers politiska program utan att reducera även folkrättsligt motstånd mot ockupation och folkmord till terrorism, men det har ledarsidorna inte gjort. De har betonat att ockupationen är grundproblemet och motsatt sig folkmordet – men vägrat försvara rätten till motstånd eller diskutera hur dess desperata former, som så ofta för antikoloniala rörelser, påverkats mer av palestiniernas extrema underläge än av ideologi, när väst ignorerat allt fredligt motstånd. 

Man kan kritisera våld mot civila och motståndsrörelsers politiska program utan att reducera även folkrättsligt motstånd mot ockupation och folkmord till terrorism, men det har ledarsidorna inte gjort.

Samtidigt har olika måttstockar använts för antisemitism (den kolonialt anstrukna IHRA-definitionen) respektive rasism mot araber och muslimer, och judiska vänsterrösters och solidaritetsrörelsens kritik mot detta har ignorerats.

Den bosättarkoloniala logik som får så många israeler att stödja apartheid och folkmord har avfärdats som ”amerikanska modeord”.  Och imperialistiska strukturer som förklarar västs stöd till just en bosättarkolonial form av sionism, som gynnar västs militära och geopolitiska intressen i regionen (självklara utgångspunkter för ledande forskare och USA:s nationella säkerhetsstrategier) har avfärdats som antisemitiska konspirationsteorier. Detta gör konflikten obegriplig och stärker de rasistiska förklaringar som återstår, när materiella analyser underkänts.  

En inkonsekvent syn på folkrätt och rätt till motstånd. Rysslands invasion av Ukraina hanterade ledarsidorna helt annorlunda. De stödde genast sanktioner mot Ryssland och vägrade spela med i narrativ om extremism bland ukrainare. Men Israel har dödat, förtryckt och fördrivit palestinier sedan 1948, och ockuperat Västbanken och Gaza sedan 1967. Först efter en tids folkmord började ledarsidorna kräva sanktioner även för det. Och där de genast tog ställning för västs militära stöd till Ukraina, har de bejakat västs terrorstämpling av palestinska och libanesiska motståndsgrupper. Och avfärdat de som krävt att folkrättens rätt till motstånd mot ockupation ska gälla också i Mellanöstern, som terrorkramare. 

Många etniska svenskar, även till vänster, är så vana vid de dubbla måttstockarna att de knappt ser dem. Men för allt fler insatta – särskilt med rötter i det globala Syd – är de oacceptabla. Under kampen mot apartheid i Sydafrika var en mer konsekvent linje svensk regeringspolitik – den borde kunna försvaras av vänstertidningar även idag. 

Om Flamman och ETC slutade osynliggöra/misstänkliggöra alla som kräver det – särskilt aktiva som själva utsätts för folkmordsrasismen – skulle debatten bli mer framåtsyftande. Särskilt om redaktionerna lärde lite av dem och släppte fram dem på sina ledarsidor.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

John Hörnquist tycker att jag borde ha skrivit en ledare där jag ställde mig till doms över vårt panelsamtal på Socforum den 29 november. Det tycker jag själv hade varit ohövligt. Samtalet blev lyckat och välbesökt, vilket visade vikten av att bjuda in meningsmotståndare, och det räckte bra så. Men jag besvarar gärna hans argument.

Det vore väl utmärkt med ett forskningsbaserat samtal om Israels koloniala beteende mot palestinierna, och vi har publicerat flera texter på temat. Men på vissa håll har teorin blivit en illa dold ursäkt för att få säga att Israels judiska befolkning borde lämna landet – och möjligen flytta tillbaka till ”New Jersey eller Skåne”. Den sortens grumligheter har tyvärr blivit en vanlig strategi bland folk som hyser impopulära ståndpunkter, för att slippa argumentera för dem. 

Jag skulle önska att den så kallade ”antiimperialistiska” vänstern var lika konsekventa som vi.

Visst har borgerliga ledarsidor varit inkonsekventa, men jag har också märkt hur sådan kritik mot ”hyckleri” har blivit en metod för att dölja sin egen oförmåga att stå upp för Ukraina. För att bryta det dödläget gäller det att vara konsekvent. Flamman har omedelbart och konsekvent tagit ställning emot både Israels och Rysslands illegala ockupationer och folkmordsambitioner, vilket mindre vänstertidningar som Proletären och Internationalen misslyckats med. Föga förvånande vill Framtidens vänster stoppa vapenstödet till Ukraina.

Jag uppskattar däremot möjligen att hänvisa till ett urval av mitt faktiska skrivande: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3, 4. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.

Ledare • 17 december, 2025

Tiktok är nästa stridszon efter Gaza

Jag skulle önska att den så kallade ”antiimperialistiska” vänstern var lika konsekventa som vi. Men med sorg har jag däremot sett hur glesa vänsterdemonstrationerna för Ukraina är, när vi varit så duktiga på att protestera mot krig, inklusive sådana Sverige höll sig utanför och kritiserade, som Irak och Vietnam. Och den enda förklaringen som håller är att man bara vill stå på motsatt sida om USA.

John Hörnquist

Skribent och författare.

Vi lever i upprustningens tid. Sverige och Europa rustar till nivåer vi inte sett sedan kalla kriget. Upprustning framställs som det enda rationella och den som ifrågasätter avfärdas som naiv eller illojal. 

Vi ser årliga höjningar av försvarsbudgeten, oftast kompletterade med extramiljarder. I Sverige har försvarsutgifterna ökat med 179 procent mellan 2014 och 2024, från 45 till
125,5 miljarder kronor. 2025 uppgår anslagen till 143 miljarder och 2026 till 175 miljarder. 

Regeringen vill lånefinansiera försvaret uppemot 300 miljarder till 2034. Samtliga riksdagspartier står bakom. När Nato i år beslutat om 5 procent av BNP till 2035 kommer kostnaderna att behöva öka ännu mer. Samtidigt lämnas helt avgörande samhällsutmaningar lokalt, nationellt och globalt utan verkliga åtgärder.

Till klimatomställning, bistånd och välfärd sägs pengar saknas men när det gäller militär upprustning gäller andra regler.

Klimatkrisen fortsätter att rasa fram med torka, översvämningar, stormar och bränder. Konsekvenserna har varit tydliga länge: brist på mat och vatten, naturkatastrofer, väpnade konflikter och människor som tvingas på flykt. De som drabbas hårdast är människor i fattigdom, urfolk och önationer. Kvinnor och flickor görs särskilt utsatta. Samtidigt är frånvaron av handling från dem med makt att agera smärtsamt tydlig. 1,5-gradersmålet liknar allt mer en utopi.

Parallellt med detta urholkas välfärden. Sjukvård, omsorg och skola lider av personalbrist och ohållbara villkor. Kvinnor i lågbetalda yrken bär välfärden på sina arbetsskadade axlar och bär sedan samhället obetalt när systemen sviker. Undersköterskor, Sveriges största yrkesgrupp där 88 procent är kvinnor, är sjukskrivna dubbelt så ofta och dubbelt så länge som andra. En studie från 2021 visar att om den obetalda omsorg som anhöriga, främst kvinnor, täcker upp för skulle utföras av undersköterskor, skulle kostnaden för staten bli 194 miljarder kronor per år. Kvinnor betalar med sin hälsa och ekonomi.

Investeringar som räddar liv, förebygger väpnade konflikter, minskar fattigdom och stärker kvinnors rättigheter prioriteras bort. Sverige har lämnat enprocentsmålet och följer trenden i bland annat Storbritannien, USA, Frankrike och Tyskland. Det globala biståndet sjönk 2024 med över 7 procent med katastrofala följder för människors liv, hälsa och framtid. 

Till klimatomställning, bistånd och välfärd sägs pengar saknas men när det gäller militär upprustning gäller andra regler. 2024 spenderade världens stater rekordhöga 2 718 miljarder dollar på militära utgifter, mer än tio gånger så mycket som på bistånd. Militären är dessutom en enorm klimatbov vars utsläpp inte ens rapporteras inom Parisavtalet.

Nyheter/Utrikes • 09 december, 2025

Israels största vapenföretag i Nato-muthärva

Beslut om försvars- och säkerhetspolitik fattas i hög grad av män och män är även de som gynnas av militära satsningar. Män utgör en stor majoritet av anställda inom militären, liksom inom försvarsindustrin. För att inte tala om ägarna. Saabs aktie har stigit med 343 procent på tre år.

Vi lever inte bara i en tid av militarisering utan också av nationalism, repression och ett bakslag mot kvinnors rättigheter. Det är ingen slump, de hänger ihop och förstärker varandra.

Frågan vi alla behöver ställa oss är: vem vågar ställa sig i opposition mot militariseringen, och vad är priset för att låta bli?

Malin Nilsson

Generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF