Inrikes 07 mars, 2023

När civilisationen hänger på en svamptråd

Svampar har alltid kittlat aptiten likväl som rädslan – men de senaste åren har mykofobin intensifierats i populärkulturen. Bakom skräcken anas en oro över klimatet, och en natur som tar tillbaka herraväldet.

Den 12 mars sänds det sista avsnittet av HBO:s succéserie The Last of us, där svampar orsakar en zombieapokalyps. Kan det hända på riktigt? Och varför är populärkulturen så full av svampskräck?

Svampar är en fantastisk livsform. De finns överallt: i varje andetag andas du in hundratals sporer. Du har runt 80 arter på hälen, 30 under tånaglarna och omkring 60 mellan tårna. De absolut flesta som lever i och på vår kropp är tack och lov ofarliga. De och bakterierna tar många gånger ut varandra i kroppen. Så Electric Banana Band hade fel. Du vill inte bo i en svamp. Svampen vill bo på dig.

Världens största organism är en svamp. Honungsskivlingen som finns i Oregon, USA, sträcker sig förmodligen många kvadratkilometer och är flera tusen år gammal. Om den samlades ihop och lades på en våg skulle den väga hundratals ton.
Så vitt vi vet uppstod svamparna för en till två miljarder år sedan, sannolikt först på havsbotten. Det finns teorier om att den var delaktig i att däggdjuren blev dominerande på jorden efter meteoriten som utplånade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan, eftersom den gick hårdast åt många av de reptiler som hade sämre försvar mot svampangrepp.

Svamparna binder ihop träd med varandra och gör att jorden går att odla i, för att inte tala om penicillinet som räddat hundratals miljoner människor. Den räknas ibland som delikatess och till exempel Goliatmusseronen, som i Japan kallas Matsutake, kan säljas för tiotusen kronor kilot. När du kopplar av med ett glas öl eller vin har svampen varit med och skapat alkoholen. När du äter en frukostmacka har jästsvamparna fått brödet att jäsa. Svampen är en vän, men den kan också bli en fiende.

Det här vet ju alla vi som sett The Last of us, där zombiesvampen Ophiocordyceps Unilateralis (i folkmun Cordyceps) gör infekterade människor till monster. Många har sett de obehagliga klippen på Youtube där David Attenborough på sävlig brittisk engelska beskriver hur hela kolonier med myror kan utplånas av den kluriga svampen. Under årmiljoner har Cordyceps och insekter utvecklats tillsammans, eller kämpat mot varandra, vilket har lett till att svampsporerna som träffar insekten vandrar upp i hjärnan på det stackars offret, förändrar beteendet för att passa svampens syfte och sedan växer svampkroppen ut ur insekten. Men Cordyceps säljs också som kosttillskott på vissa hälsokostbutiker. The Last of us var varken först eller sist med att skildra svampar som hot i populärkulturen. Det finns en hel uppsjö filmer, spel och böcker som tar upp just det här. Genren kallas fungal horror – svampskräck. För att fortsätta på temat Electric Banana Band så finns det hopp i din kropp för en mullig sopp.

Den första filmen där svampen intar en framträdande roll var japanska Matango från 1963, även om brittiska The Quatermass xperiment från 1955 förmodligen har en svamp som smittorsak, men det nämns aldrig rakt ut. I Matango däremot är det tydligt att det är orsaken. I filmen, som delvis är baserad på William Hope Hodgsons novell The Voice in the Night från 1907, blir sju ungdomar på en yacht strandade på en ö. Det finns ingen mat men däremot några svampmänniskor som attackerar dem. Tills sist drivs de av hunger till att börja äta av de mystiska svamparna som finns på ön. En mycket dum idé. Nu vänds de emot varandra och, tja, det det slutar inte väl för dem.

Svampskräck har stor likhet med zombiegenren. Det mest intressanta med Matango är inte svampmonstren utan hur människor hanterar extrem press och kris från något okänt. Hur de ibland kan vända sig mot varandra och ibland visa hjältemod. Matango kan därför ses som en föregångare till zombiegenren tillsammans med exempelvis de postapokalyptiska 50-talsromanerna I am legend av Richard Matheson och Triffiderna av John Wyndham.

Mellan Matango och The Last of us har genren rymt ett flertal filmer, och även ett avsnitt av tv-serien Arkiv X, som närmade sig alla tänkbara men framför allt otänkbara hot. Men det var först 2013 som genren fick några större verk och först ut var tv-spelet The Last of us, som räknas som ett av de bästa handlingsbaserade survival horror-spelen som gjorts.

Året därpå kom M.R. Careys roman The Girl with all the gifts ut, som filmatiserades 2016. Den utspelar sig i ett postapokalyptiskt England där svampen Cordyceps har förvandlat nästan alla människor till blodtörstiga människoätande monster. Militärer har små läger kvar där de försöker överleva, men också forska fram ett botemedel. De forskar på barn som är någon form av hybridvarelser, mänskliga till utseendet och så länge de är mätta och inte känner lukten av människor är de inte farliga. Men när barnen får vittring på människor vill de inget hellre än att slita de osmittade i stycken. Både boken och filmen är bland det bästa som gjorts i zombiegenren och fick stor uppmärksamhet när de kom.

Även om svampskräck i dag är ett perifert fenomen med ett gäng b-filmer i bagaget undrar jag om det inte är svamparnas tid vi är på väg in i. Trendkänsliga P3 Dystopias avsnitt ”Mördarsvampar” kom 2021, under Coronapandemin, och pekade ut stora risker med olika sorters skadliga svampar, inte minst i kombination med andra sjukdomar. I Indien spreds en infektion i början av 2021 som framför allt drabbade människor som tillfrisknat från covid-19. Utbrottet var aggressivt och de drabbade fick ibland operera bort ögon, näsa och käke för att hindra att mukormykos, eller svartsvamp som den kallas, skulle sprida sig till hjärnan.

Men i dag pågår också forskning, bland annat på Karolinska institutet, om hur psykedeliska svampar kan användas inom sjukvården för till exempel posttraumatiskt stressyndrom och depressioner. Att svampar kan vara mat, medicin, drog och gift gör den skrämmande. Det är en gränsorganism, ibland bortglömd, men ständigt närvarande i våra liv. Ett intressant sidospår i den moderna debatten om psykedeliska svampar är att de kunde målas ut som ett lika stort hot mot den mänskliga civilisationen som atombomben under slutet av 1960-talet, till exempel av Frank Hirschfeldt som annars var en rimlig debattör.

Bra skräck speglar rädslor som finns i samhället. Den mystiska organismen som vi fortfarande i dag inte vet allt om kan väl representera rädslan för smittor lika bra som virus eller bakterier. Inställningen till svamp varierar i kulturer och Västeuropa har en mer negativ inställning än Östeuropa till exempel. Vissa forskare menar att svamprädsla framför allt finns i samhällen som fjärmat sig från naturen. Att svampen kan vara så mycket på en gång och är så viktig för i princip alla andra organismer gör den obehaglig. Hur kan vi veta så lite om en så viktig varelse? Svamparna har inte ens en tydlig form, även om vi gärna förknippar svamp med själva fruktkroppen, vilket är skrämmande.

Att svamparna är så uråldriga är också illustrativt för hur jorden kan slå tillbaka mot människan. Att det finns varelser som funnits långt före vår tid, som en dag kan återvända för att vinna herravälde över planeten. Svamparnas storhetstid var för 400 miljoner år sedan, landlevande växter var på sin höjd någon meter höga, alla djur på land var småkryp, medan svampkropparna kunde nå nästan åtta meter på höjden. Jag kommer att tänka på H.P. Lovecrafts mytologiska värld där uråldriga gudar kommer tillbaka.

En film som tar upp det temat är den sydafrikanska Gaia från 2021. Där växer en enorm svamp under jorden i djungeln för att skapa monster av människor i väntan på att ta över städerna. Via en skruvad civilisationskritik kommer de fram till att människornas tid är över och att svamparnas kan börja.

Hotet från svamparna förstärks av uppvärmningen av jorden. Den drabbar framför allt skogs- och jordbruket negativt, men kan också leda till att svampar som är skadliga för människan utvecklas ytterligare, en fara som även nämns i The Last of us.

I Sverige är det industriella skogsbruket samtidigt ett hot mot många svamparter. När kalhyggen breder ut sig svälter svamparna ihjäl eftersom de lever i symbios med de gamla träden, svampar som kan ha levt sedan Gustav Vasas tid.

I Sverige är drygt 700 skogslevande svampar hotade eller har en osäker framtid enligt den senaste Svenska rödlistan (2020). Det är alltså vi som är farliga för svampen.

Att en svamp plötsligt skulle utgöra ett existentiellt hot mot oss är mindre sannolikt. Cordyceps och insekter har utvecklats parallellt under årmiljoner, så att svamp plötsligt skulle få människor att gripas av vansinne är inget vi behöver ligga sömnlösa över. Men tanken på att svamparna funnits långt innan de första däggdjuren utvecklades, och med all sannolikhet kommer att finnas kvar långt efter människan försvunnit, är likväl svindlande. Därför lär svampkulturen fortsatt väcka både lust och obehag. Eller, som Electric Banana Bands låt ”Zvampen”, rentav existentiell tröst:

Tiderna är hårda
Livet är en kamp
Det känns mycket bättre
Om jag har min svamp

Herman Geijer har skrivit flera böcker om katastrofer, zombier och överlevnad, senast Monstersamhället: Från förnekelse till framtid (2022).

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 04 mars, 2024

Därför drömmer krigsherrarna om bronsåldern

”Varangiernas inbjudan” av Viktor Vasnetsov visar Rurik och hans bröder anlända vid Novgorod. Foto: Wikimedia.

Både Vladimir Putin och Benjamin Netanyahu använder historiska myter för att motivera sina krig. Freden är bara möjlig om deras farliga sägner desarmeras.

Omkring år 860 bjöds vikingahövdingen Rurik från Roslagen in att mäkla mellan kivande stammar vid handelsstaden Novgorod, nordväst om Moskva. Hans tunga måste ha varit len, för när byarna slogs ihop kröntes han till kung i det nybildade Rus, föregångaren till Ryssland. Men över århundradena föll riket sönder och blev på 1230-talet ett lätt byte för erövraren Batu Khan.

Med denna anekdot inleder Vladimir Putin intervjun med den amerikanska högerjournalisten Tucker Carlson den 8 februari. Presidentens poäng är tvåfaldig: Kiev var ett tag rikets huvudstad, och Ukraina kan därför omöjligt vara en självständig nation, och det väldiga territoriet måste styras av en stark centralmakt för att vara tryggt.

Men presidentens nationalistiska lek är snarare enfaldig. Tucker Carlson hade lika gärna kunnat kontra med att Ryssland är svenskt. I stället gör han en annan poäng, även den valid. När Vladimir Putin inledde 2022 års invasion skyllde han på USA och Nato, men efter två år hänvisar han alltså inte främst till brutna löften eller orättvisor. I stället hävdar han en uråldrig rätt till jorden.

Så varför har Putin börjat hämta argument ur sagor från medeltiden?

När Benjamin Netanyahu förra sommaren lanserade en arkeologisk satsning i Västbanken var det med liknande etnohistoriska argument. ”I varje hörn av Judéen och Samarien behöver man bara stoppa spaden i marken för att hitta arkeologiska fynd som bekräftar våra djupa rötter i Israels land.”

Under kriget mot Gaza framhåller den israeliska regeringen ständigt sin historiska rätt till hela landet, ”från floden till havet”. I december uttryckte Netanyahu sitt missnöje med namnet Järnsvärden för angreppet mot Gaza, som visserligen passar för en militär operation, men som enligt honom inte matchar dess mytologiska betydelse. Han vädrade alternativ som Ursprungskriget eller Simchat Torah-kriget, det senare med hänvisning till den högtid när Moseböckerna läses som ägde rum under Hamas terrordåd.

Ursprungsmyter är inte unika för Putin och Netanyahu, och de måste inte vara våldsamma. Det är så alla nationalstater motiverar sin existens. Under Vasaloppet högtidlighåller vi exempelvis Gustav Vasas flykt på skidor undan den danske kungen Kristian II:s soldater. Myterna blir farliga om de trycker för starkt på etniciteten, eller om de kretsar kring en ursprunglig storhetstid som motiverar expansion. Putins och Netanyahus myter innehåller båda dessa giftiga element.

Det betyder dock inte att myterna bör ses som evigt förknippade med en viss stat, som förespråkarna för ett ”bosättarkolonialt” perspektiv på Israel menar. Något liknande framförs ofta av militära hökar om Ryssland: att landet till sin natur är imperialistiskt och därför permanent måste hållas svagt.

Men snarare än att cementera skapelsemyterna så behöver man reformera dem. Sverige har passerat flera stadier – Olof Rudbeck den äldre försökte spåra Skandinaviens historia till det sjunkna Atlantis, en tanke som föll i god jord under 1600-talets stormaktstid. Det är denna aggressiva exceptionalism som nazisterna åberopar när de samlas kring Karl XII i Kungsträdgården.

Men under folkhemmet skapades en fredligare myt om Sverige, som en demokrati byggd underifrån av 1800-talets folkrörelser. Det är denna berättelse som högerhistorikern Lars Trägårdh försöker underminera med boken Är svensken människa?, där han skriver ut arbetarrörelsen ur historien, och rotar den svenska välfärden i ett påstått egalitärt bondesamhälle.

På ett liknande sätt har Israels ”nya historiker” som Benny Morris underminerat den israeliska skapelsemyterna genom att visa att statens grundande byggde på fördrivningen av palestinier (”Nakban”). Och i Ryssland har organisationen Memorial underminerat självbilden som en etisk stormakt, genom att dokumentera människorättsbrott, inte minst under Stalineran. Under förberedelserna inför Ukrainainvasionen var organisationen given att stänga ned.

Om 1900-talets katastrofer ska undvikas i det nya årtusendet behöver vi montera ned dessa skadliga nationella myter. Men också hjälpa till att skriva deras fredliga ersättare.

Detta är den andra av två ledare som jämför krigen i Gaza och Ukraina. Den förra visade hur stormakterna underminerar folkrätten, denna hur Putin och Netanyahu använder mytologi för att motivera krigsbrott.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 04 mars, 2024

Fångenskapet är en väntan

Kraterlandskapet Makhtesh Ramon (hebreiska) eller Ruman Wadi (arabiska) nära Yeruham låg under vattenytan för flera hundra miljoner år sedan. Foto: Johanna Adolfsson.

Gränsövergångar, byråkrati, uppkoppling – vart jag än reser märker jag hur Israel med subtila medel styr över palestiniernas tid. Därmed kontrollerar de också deras liv.

Två timmar söder om Jerusalem, ligger staden Yeruham. Genom ett smalt pass mellan två svarta kullar är vägen utrullad som ett sidenband på stenig sand. Jag säger svarta kullar, för jag kommer alltid till Yeruham på natten.

Tiden är som bekant relativ men i Israel är den också ojämn. Det israeliska tidsrummet är väsensskilt från det palestinska. Många palestinska liv förspills i förutsägbar och oförutsägbar väntan. För en fältarbetande forskare innebär det vissa ganska hanterbara problem. Som att ett morgonmöte klockan 10 på palestinska Västbanken kan ske när som helst under dagen – medan ett eftermiddagsmöte på det israeliska territoriet börjar på minuten. Ett par minuters försening och en stressad tjänsteman frågar om det var svårt att hitta.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Kommentar 03 mars, 2024

En kurdisk flagga hissad utanför Sinjar i norra Irak. Foto: Bram Janssen/AP.

För precis 100 år sedan förbjöds det kurdiska språket i det nybildade Turkiet. Men trots alla försök att utplåna det blomstrar det ännu.

Vad har kurdiska, belarusiska och katalanska gemensamt? Jo, de tre språken har intensivt motarbetats av olika regimer.

Katalanskan var förbjuden offentligt under en stor del av diktator Francos regim. Belarus är det enda landet i världen där den styrande regimen aktivt dödar den titulära nationens språk, belarusiska, genom att systematiskt eliminera språket från utbildning, administration och det dagliga livet samt utsätter dess talare för diskriminering och trakasserier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kurdo Baksi
Svensk-kurdisk journalist, aktuell med boken "Endast den som är turk är lycklig".
Kultur 03 mars, 2024

Ömsint om fattigskammen i Västerbotten

Anna Linders utställning ”Colere” visas på Haninge konsthall fram till 28 mars. Foto: Anna Linder, Colere (stillbild), 2023.

På Haninge konsthall ges nytt liv åt spåren efter kronotorpets hårda verklighet.

Jag stiger över en tröskel och blir omsluten av ett rum som ljuder av jojk och kulning. Skuggor rör sig över mitt huvud och längs väggarna. En fris av växter, lysande ur svartaste mörker, leder mig rakt fram mot en gammal kvinnas ansikte som tittar ut ur björkskogen. Ansiktet är Emmys, nummer nio av elva barn som växte upp på kronotorpet Laisheden i norra Västerbotten, inte långt från Sorsele. Hennes blick leder till motsatta väggen och en drönarbild från nutid av en glänta i skogen.

Emmy finns inte längre. Inte heller kronotorpet. Platsen finns kvar och spåren av liv som långsamt tonar bort i mörker. Laisheden, människorna och platsen står i fokus i Anna Linders utställning Colere. Platsen är Haninge konsthall och tiden vi befinner oss i är kolonisationen av Sverige under första halvan av 1900-talet. Det är en berättelse om de människor och den jord som skulle tömmas på sina rikedomar för att lyfta Sverige ur fattigdomen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Gunilla Lundahl
Författare, journalist och aktivist.
Rörelsen 02 mars, 2024

Flammans internationalism behövs

Flamman har inte rapporterat rättvist om demonstrationerna, enligt skribenterna. Foto: Fredrik Persson/TT.

Vi är djupt bekymrade över Flammans bevakning av Palestina. Chefredaktören Leonidas Aretakis skriver till exempel (6/2024) att protesterna mot folkmordet i Gaza framstår som ”dunkelt och toppstyrt, i kontrast till de tidigare folkrörelsernas demokratiska deltagande. Kopplingarna till Nyans och LVU-kritiska grupper gör inte saken bättre”.

Det är en häpnadsväckande sammanfattning av de största, mest välorganiserade demonstrationerna under flera decennier med tusentals deltagare som varje vecka deltar i över fyra månaders tid, oavsett väder. Vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning. Arrangörerna har, i motsats till Aretakis analys, varit välkomnande och vädjat om deltagande från samtliga politiska partier. Flera har sökt ledningen för Vänsterpartiet för dialog utan resultat – däremot har representanter för partiet talat på demonstrationerna.

Aretakis tycks vilja ha ett vänsterlag att heja på, som om det vore en sport. Men i likhet med andra tidigare ockuperade eller kolonialiserade folk är motståndsrörelsen i första hand nationell. Det finns ingen rosaskimrande befrielsekamp. När motståndet tvingas gå under jord och människor i decennier fördrivs och mördas, används alla till buds stående medel för frihet. Om Sverige skulle bli ockuperat hade vi behövt göra gemensam sak även med politiska motståndare som KD och SD. Varje gång palestinska ledare från motståndsrörelsens olika delar kommer till tals, inbegripet Hamas, så framhåller de samstämmigt att målet för det palestinska motståndet (hadaf al-mokawameh al-falastinieyh) är ”vårt folks frihet” (huriyat shaebina).

Ockupationsmakter har i alla tider demoniserat motståndet hos de folk man vill kuva. Israel är inget undantag. Vad vi har framför oss är en ockupation som konsolideras med illegala bosättningar, murar, apartheid och nu folkmord. Och så finns det ett palestinskt motstånd som mot alla odds och med tusentals svek i bagaget kämpar för sin frihet.

Flamman saknar ledarartiklar som förklarar drivkrafterna bakom det pågående folkmordet i Gaza, vilket bekräftas av medieforskaren Helena Hägglund som har granskat tidningens ledarsidor (ETC, 8/2). Professor i freds- och utvecklingsfrågor Hela Lindholm skriver att man måste förstå Palestinafrågan som en kolonial fråga (Fempers, 10/2). Flamman har misslyckats med detta. I nummer två ifrågasätter Miriam Katzin på ytliga grunder, om Israel över huvud taget kan kallas en bosättarkolonial stat. I samma artikel riktas allvarliga anklagelser om antisemitism mot vänstern och Palestinarörelsen.

Ockupationsmakter har i alla tider demoniserat motståndet hos de folk man vill kuva.

Vi undertecknade har – oberoende och ovetandes om varandra – skrivit till Flamman för att bemöta dessa påståenden, men utan framgång. Det gäller även för en tredje person, forskaren Hansalbin Sältenberg. Inläggen finns nu i stället publicerade i Parabol respektive Internationalen.

Vi förväntar oss mer av en redaktion som förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning.

Leonidas Aretakis svarar direkt:

Israels massmord på palestinier är ett brott mot mänskligheten. Demonstrationerna mot kriget i Gaza som vi ser i hela världen är heroiska och jag deltar själv i dem.

Syftet med den artikel som ni syftar på, ”Hamas är resultatet av folkrörelsernas död”, är inte att svartmåla rörelsen, utan är tvärtom ett kärleksbrev. Jag uppmuntrar till deltagande, skriver att den har rätt, samt beklagar Vänsterpartiets tvekan. Samtidigt pekar jag på en ofrånkomlig sanning: det är inte längre sekulära socialister som leder världens befrielsekamper. Konsekvenserna av det borde vänstern klara av att diskutera, samtidigt som vi tågar sida vid sida.

Jag är glad att ni lyfter den centrala frågan: står Hamas för ett legitimt motstånd? Helena Hägglund (som jag svarar i ETC 12/2) gav sitt bud den 8 oktober, när hon skrev att ”motstånd är rättfärdigt för ockuperade folk”. Samma helg skrev jag i en ledare att mord och våldtäkter mot civila aldrig är legitimt, oavsett maktförhållanden, men att ”den enda part som kan avsluta konflikten är Israel.” Tro mig, jag önskar att jag slapp skriva sådana självklarheter, men inlägg som Hägglunds gjorde mig illa tvungen.

Det betyder inte att vi ser sidorna i kriget som likvärdiga. Slå upp vilket nummer som helst och du hittar kritiska artiklar mot Israel, inklusive i detta nummer. Vad gäller insändarna låg en begravd i andra mejl, och de andra två drogs tillbaka av skribenterna själva.

Jag är glad att ni bryr er om Flammans rapportering, och ser fram emot fler kamratliga utbyten om den. Den kommer dock att fortsätta vara mångfacetterad och utmanande. Inte av illvilja, utan just för att vi vill folkrörelserna väl.

Kultur 02 mars, 2024

Vi måste göra våra läppar för att höras

Bianca Ingrosso är grundare av ett företag som säljer hudvårds- och skönhetsprodukter. Foto: Tim Aro/TT.

Erik Galli har rätt: det är rationellt att ha medelålderspanik. För det är omöjligt att stoppa människors dröm om att få bli vackrare.

”Du är nog inte gjord för bus”, tröstade min vän i telefonen. Hon syftade på fillern i mina läppar som oväntat svullnat upp till en anknäbb. Flera veckor efter det som jag hoppades skulle bli en perfekt diskret föryngring av min normalstora mun, hade kroppen reagerat på den gel som sköterskan på omsorgsfullt sprutat in med ett tjugotal stick i mina läppar. Den första som anmärkte var min 20-åriga bonusdotter.

– Har du gjort läpparna, eller?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 01 mars, 2024

Upplagt för stök i Venedig

Bild ur serien ”The missing negatives of the Sonnenfeld collection” (2008) med israeliska nybyggare utbytta av palestinska modeller. Foto: Yael Bartana.

Den Israel-födda stjärnprovokatören Yael Bartana representerar Tyskland i årets redan kontroversiella konstbiennal i Venedig. Ska även hon stämplas som antisemit?

Om en och en halv månad öppnar den 60:e upplagan av Venedigbiennalen som har titeln Foreigners everywhere, främlingar överallt. Jag antar att det ska läsas ironiskt, som att vi alla ses som främlingar av någon. Men den internationella konstfesten har inte oväntat drabbats av turbulens ifråga om Israels deltagande.

Det är ett mönster vi känner igen från Eurovision och nu senast filmfestivalen Berlinale, där den israeliska filmregissören Yuval Abraham i sitt tacktal vid prisutdelningen för hans film No other land adresserade sitt lands apartheidpolitik och krävde eldupphör. Abraham är själv jude med en mormor som föddes i ett tyskt koncentrationsläger, men har ändå anklagats för antisemitism av politiker, och därtill av så allvarliga dödshot att han inte kan resa hem till Israel. I en intervju i The Guardian sade han: ”Att stå på tysk mark som son till Förintelsens offer och kräva eldupphör – och för detta bli anklagad för antisemitism är inte bara skandalöst, det är också att bokstavligen försätta judiska liv i fara.” 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika 01 mars, 2024

Trötta demonstranter från Göteborg återhämtar sig i Amsterdam 1997. Foto: Privat.

Mathias Wåg: Blondinbella förstår inte hur skönt det är att sova på golvet.

Jag minns golvet i nunneklostret. Jag hade rullat ut mitt liggunderlag och placerat ut sovsäcken. Mutat in en liten plats som min. Vi hade fått låna en av klostrets matsalar som sovsal. Aktivister från när och fjärran skulle sova där, däribland en hel Kontrabuss lastad med anarkister från Stockholm.

Det var min första toppmötesprotest. I september 1994 hade Världsbanken och Internationella valutafonden ett gemensamt toppmöte i Madrid för att diskutera frihandelsavtalens framtid. Vi var där för seminarierna på universitetet, på en studieresa för Färnebo folkhögskola. Men den kunskap vi kom hem med var spanska slagord som ”Ett förenat folk kan inte besegras” (El pueblo unido jamás será vencido), att gå i kedjor, skölja bort tårgas ur ögonen, göra nedräkningar och rusningar i demonstrationer. Lärdomar man fick på gatan. Men också i de nattliga samtalen på sovsalsgolvet, med aktivister från andra länder. Vi lyssnade uppmärksamt på de spanska aktivister som berättade om hur de besökt det nystartade Zapatistupproret i Chiapas, Mexiko.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 01 mars, 2024

Kurdisk radioskugga: ”Exiljournalister inte säkra längre”

Aktivister demonstrerar mot Turkiets krav på utlämningar av kurder. Foto: Ali Lorestani/TT.

Kurdiska Aryen TV sänder till 27 länder från Sverige, och är avskydd av såväl Irans som Turkiets regeringar. På begäran av Säpo utvisar Migrationsverket nu en av kanalens journalister.

”Exiljournalister är tyvärr inte säkra i Sverige längre.” Så avslutar advokaten Miran Kakaee (bilden) ett Instagraminlägg där han berättar om Migrationsverkets beslut att utvisa journalisten Beritan, verksam på den kurdiska nyhetskanalen Aryen TV. Beslutet sker på en direkt begäran av Säpo, som klassat henne som ett säkerhetshot.

Hon är inte den första. I en artikel från ETC i höstas intervjuas flera svenska kurder som blivit stämplade som hot mot rikets säkerhet efter att Säpo granskat dem, utan att de själva fått veta varför. En av de medverkande i artikeln, pizzabagaren Tohildan Acet, misstänker dock att det har att göra med att han samlat in pengar till stiftelsen som driver Aryen TV. En ekonom, som arbetat med Tohildan och flera andra kurdiska småföretagare, berättar att flera av hans klienter som hamnat på Säpos radar sett samma mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Veckobrev 29 februari, 2024

Är din mamma lika tuff som min mamma?

Jag och mamma under firandet i måndags. Foto: Privat.

I måndags firade familjen att min mamma Astrid jobbat 50 år som sjuksköterska med en restaurangmiddag i Uppsala, med barn och barnbarn. Jag bestämde mig för att intervjua henne för att höra hur sjukvården har förändrats under dessa år. Jag fick fria händer bara jag lovade inte ta med några svordomar, då hon är ”en gudfruktig dam”.

***

Trots att hon snart fyller 72 tar Astrid Näslund Aretakis på sig fyra nattpass i månaden. Hon tycker fortfarande att det är kul, och hon inser också att de behövs för att vården ska hålla ihop. Det bästa är alla människor hon träffar.

– Det är ju en sak med att jobba natt också, ofta har man mer tid. Alla är ju olika, bara man ger dem tid så får man ju höra deras livshistoria och det är ju ofta otroliga berättelser. Nu är det också intressant att träffa alla nya medarbetare från jordens alla hörn. Hur skulle sjukvården fungera utan dem?

Hon tror inte att dagens unga skulle stanna kvar så länge på en arbetsplats.

– De går ju inte in på en låg lön, tar ett schema och jobbar i 50 år. Och tur är väl det, att de inte accepterar vad som helst. Det är ju ingen på avdelningen som har jobbat länge, de var knappt födda när jag började jobba. Så jag är en utrotningshotad sort. Man blir snarare idiotförklarad om man stannar så här länge. Vi räknas ju inte som specialister som läkarna, och får något erkännande, fast vi är ju det. Ska man bli specialist ska man ta på sig någon administrativ uppgift och bli chef. Man ska komma långt från patienterna för att få hög lön.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Astrid föddes i Gottne, i inlandet nära Örnsköldsvik. Hennes pappa var banarbetare och flyttade dit jobben fanns, som Mellansel, medan mamma var hemmafru.

– Pappa gick en kurs så att han kunde bli banmästare, men mamma var inriktad på att jag skulle studera, då hon själv inte hade råd med det. Så då sökte han jobb i Vännäs nära Umeå, där skolorna låg.

Hon var fem år när de flyttade in i järnvägsarbetarnas lägenheter nära tågstationen. Varje helg åkte de till Astrids mormors och hennes tvillingbrors torp nära Gottne för att hjälpa till. På den tiden gick tågen alltid punktligt.

– De hade kor och jordbruk, men inga moderniteter som traktorer. Vi tog med oss mat för de hade det inte så fett. Mormor var sömmerska och hennes make hade svårt att få jobb. Han var döv och kunde inte utbilda sig, så han målade och gjorde vad han fick.

Astrids mamma hade också velat studera men hade inte råd. Så hon jobbade i den lokala affären i stället i tio år, tills hon gifte sig. Då kunde hon också ta sig hem om det var något med en sjuk faster som behövde mycket hjälp. På den tiden fanns det ingen äldrevård.

Astrid var ett sjukligt barn, och förstod redan som femåring sitt kall.

– Jag hade reflux så jag var mycket på sjukhus och tyckte att det var spännande. Mamma ville inte det, hon trodde att jag inte skulle orka. Men jag har aldrig tänkt något annat.

Hon gick gymnasiet i Umeå och läste där vidare till sjuksköterska och fick jobb på Akademiska sjukhuset i Uppsala tillsammans med sin studiekompis Ingrid. De delade på en landstingsduplett för 281 kronor i månaden, där det ingick städning och sängkläder, och på jobbet tjänade de 2699 kronor var före skatt, vilket motsvarar 20 100 kronor i dag.

– Det var tuffare på ett sätt. Man jobbade som ensam sjuksköterska på en vårdavdelning, med sammanlagt 2,5 tjänster som täckte upp dags- och kvällsskiftet med 23 patienter. Nu har vi minst två sjuksköterskor per pass, på tolv patienter. Men då var vi med patienterna hela tiden. Nu är det så mycket dokumentation som ska skötas på datorerna.

Hon beskriver datoriseringen som den stora förändringen. Det är praktiskt på många sätt, då man slipper skriva för hand, eller springa ned till labbet och hämta papperskopior på prover.

– Men administrationen har också svällt något kopiöst. Jag träffade min chef på affären häromdagen. Då sade vi att ju mer vi måste dra ned, desto fler HR-personer och kommunikatörer skaffar vi. Förut satt de på sjukhuset men nu vet vi inte ens var de sitter någonstans. De kanske inte ens finns, säger hon och skrattar.

På 1980-talet började Astrid jobba fackligt.

– Jag blev mer insatt i våra rättigheter och skyldigheter. Det måste finnas en sådan person, annars tror cheferna att ingen känner till rättigheterna och försöker köra över folk. Utan facket är folk skyddslösa.

När hon fick sitt fjärde barn, min lillebror Andreas, började hon jobba natt.

– Vi hade inga föräldrar som kunde hjälpa till så det blev enklare så. Om barnen var sjuka kunde ni ligga bredvid mig när jag sov, eller spela tv-spel. Det hade inte fungerat att vabba när vi är så få i personalen. Och så var jag hemma när ni kom från skolan. Det var då man kunde få höra vad som hänt, senare på kvällen var det inte lätt att få fram någonting.

En annan skillnad mot förr är de utlokaliserade patienterna. Förut hade de bara patienter som hörde till avdelningen, men nu får de samtal från andra håll – kirurgen, medicinen, infektionen – så snart det finns en ledig vårdplats.

Dessutom blir människor allt äldre, vilket försvårar för 1992 års Ädelreform, som sade att kommunen skulle lätta på landstingens vårdbörda. Men då människor närmar sig hundra får de allt fler sjukdomar och måste ändå in till sjukhusen, för kommunerna har inte resurser att ta hand om urinvägsinfektioner eller lunginflammationer i hemmet.

Men mest av allt plågas vården av de ständiga besparingarna.

– Ett tag trodde man ju att det skulle bli bättre och bättre. Men nu är det bara ”si och så många måste gå”, år efter år. Det finns pengar till hyrpersonal men inte att anställa fast på rimlig lön. Nu ska de ju ha bort 90 procent av hyrpersonalen på Akademiska, och tydligen har de dragit ned 25 procent sedan november, så det verkar ju gå om man lägger manken till.

Hon säger att hyrpersonalen undviker helger och byter arbetsplats ofta, vilket gör att den fasta personalen får stå för kontinuitet.

– Går man på schema så får man jobba vare sig man vill eller inte. Jag jobbade nyår senast, och den personalansvarige säger att han bokat in mig till nästa nyår också, säger hon och skrattar.

– Jag försöker vara ledig på jul men annars har jag jobbat många påskar och nyår. På nyårsafton vid millennieskiftet var vi två stycken, Marie och jag.

Samtidigt tjänar hyrsköterskorna minst dubbelt så mycket, säger hon.

– De får inte berätta vad de tjänar för firmorna vet att folk skulle bli tokiga, men till mig säger de att de har 100 000 i månaden. Dessutom ska firman ha betalt. Det är vansinne. Ingen vettig människa tycker väl att det är ett bra system att ge våra skattepengar till kapitalister i stället för vården, det är ju precis som med skolan och allt annat som de har sålt ut.

Om lönerna hade höjts med några tusenlappar tror Astrid att fler hade stannat. Själv hade hon 38 000 i månadslön vid pensionen. Nu tjänar hon mer, då sjukhuset slipper betala arbetsgivaravgift.

– Jag vill veta varför regionen går med överskott och ändå drar ned 1,5 miljarder på vården. Sedan finns Kry, som tar oerhörda resurser. De skickar räkningen till vårdcentralen som personen är skriven på. I stället borde pengarna gå till vårdcentralen så att den kan utvidga sin verksamhet, men där är det ju omöjligt att få tid.

Astrid säger att uppskattningen framför allt kommer från patienter och medarbetare.

– Patienterna kan säga saker som: ”Ni är fantastiska, hur orkar ni?” Men om de har fått vänta flera år på en operation i flera år och kommer med kritik så hänvisar jag dem till politikerna. De borde gå ut och säga: ”Ni får räkna med att vänta tre, fyra år.” Men det törs de inte, för då hade väl ingen röstat på dem.

Det bästa sättet att höja yrkets status tror hon är lönerna.

– Det spelar ingen roll att de applåderar som under pandemin. Vi kan väl applådera åt direktörerna i stället för deras höga lönehöjningar, jag undrar om de skulle vara nöjda då.

I stället har stora pengar lagts på att sjuksköterskorna ska jobba ”smartare”.

– Så har de hållit på sedan McKinseygruppen skulle reformera sjukhusen. Personalen gjorde listor över förbättringar och de tog betalt för kalaset. En dag skulle vi jobba som en bilfabrik, om det var Fiat: sitta med legobitar och flytta vem som gör vad i olika arbetsgrupper. Vad kostade det där? Man kan inte jämföra en bilfabrik med ett sjukhus, det finns ju inte två människor som är lika. Så fort det kommer en ny sjukhusdirektör ska de komma med idéer så att man ska komma ihåg dem allihop. Sedan flyttar de mellan olika sjukhus och vi blir kvar.

***

Låt mig avsluta med mitt varmaste tack till mamma och alla andra kvinnor som håller välfärden igång.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]