För ett antal år sedan jobbade jag på ett stort industriellt bageri, vi bakade bokstavligen bröd på löpande band. Det innebär att minsta försening snabbt kan bli kostbar för företaget, degen jäser i tråget, blir svårare att forma till limpor, de blir överjästa i rasken och brända i ugnen och längst ner står chaufförerna och blir stressade för att brödet ska hinna ut till butikerna i tid.
Vid det här tillfället var jag ugnsare, jag skötte med andra ord två enorma ugnar som vi körde parallellt – de var vardera ungefär fem meter breda och 15 meter långa och vi kunde köra 6000 limpor i timmen där (om man sålde 7-8 av dom limporna så kom man upp i den svindlande summan som var min timlön).
Vid ett tillfälle hade en plåt med bröd fastnat när de skulle in i ugnens 250 grader. Jag hoppar upp och börjar slita loss plåten, armen som ska skjuta in limporna rör sig inte så det är inte någon fara, när något fastnar så slår nämligen nödstoppet till.
Efter en rejäl spark så lossnar plåten och då ser jag i ögonvrån att armen börjar röra på sig. Här upphör min tankeverksamhet och jag slänger mig handlöst för att inte bli inskjuten i ugnen.
Ett ögonblick senare står jag med bultande hjärta och tittar på maskinen som är igång, Adrenalinchocken gör att jag får ont i magen några minuter senare.
Även om nödstoppet ska slå till när plåtarna fastnar SKA man ändå ta den extra tiden att stänga av maskinen manuellt, det gjorde jag inte.
På sätt och vis tror jag det är en typiskt situation – stressade, duktiga arbetare som försöker få gjort mer dör lättare, slöa och försiktiga arbetare lever längre. Ta den extra tiden och ta en extra paus! Samma sak gäller nog arbetsskador också, de som lyfter snabbt och oergonomiskt bryter ryggen och står där sen med en guldklocka och förslitningsskador, men det svåra är så klart att kollektivt ta det lugnare, att inse att det är arbetsgivarens ansvar att företaget går runt – ingen kommer tacka dig, slå av på tempot.
Ett par månader senare hade bageriet fått besök av Livsmedelsinspektionen, de hade en hel del att anmärka på. Så mycket att dom hotade att stänga bageriet med omedelbar verkan.
Om inte bageriet var kliniskt rent en vecka senare var det tack och hej.
Så man ringde in allt tillgängligt folk för att städa, plötsligt var vi tre gånger fler där än normalt. Efter ett tag kommer en ung bosnier fram till mig och säger att chefen har sagt åt honom att städa inskjutet till ugnen och undrar om han verkligen ska göra det. När vi kommer dit är chefen redan där och undrar vad som händer. Det visar sig att han är tillsagd att göra rent en maskin som kör för fullt, chefen har skruvat av skyddsplåtar så att han ska komma åt. Killen har insett att han lätt kan klippa av ett finger på det här sättet. Själv hade jag mest mig själv att skylla när jag nästan strök med, men här har man med vett och vilje satt någon i en farlig situation. Jag säger att jag kör inte ugnen när nån pillar i maskinerna, han får göra rent maskinen när det står still i så fall.
Städivern får stryka på foten. Killen var i det här fallet betydligt klokare och försiktigare än vad jag själv var i den åldern, hoppas han fortsätter med det.
Mina tankar är idag också på den 15-åring som dog för en vecka sedan. Hade hon blivit ihjälslagen på gatan av jämnåriga hade det blivit ett jävla liv, nu har hon bara dött på jobbet så det är väl inte så farligt.
