Kulturgeografen David Harvey är i Stockholm för att lansera sin senaste bok ”Kapitalets gåta och kapitalismens kriser” på Södra Teatern. Ett förväntansfullt mummel fyller den överfulla salen, kapitalismen är i kris och här är mannen som kan förklara varför. Till vår förvåning väljer Harvey att koncentrera hela föredraget på ett uppslag.
– Jag har en idé, en idé som förnekats av vänstern. Vad hände i Paris mellan 1848 och 1871 i samband med Pariskommunen? Det var en stad som genomgick en revolutionär process, när blir en stad en rebell?
Harvey fortsätter med att berätta om olika städer som varit rebeller. Occupyrörelsen är kanske ett exempel på detta, men han väljer att tala om Cochabamba i Bolivia som i en gemensam ansträngning lyckades stoppa privatiseringen av vattnet för några år sedan. Staden som en kollektiv varelse som stod upp för det gemensamma intresset. Andra exempel skulle kunna vara Prag eller Paris 1968.
Upprorsviljan är ett av skälen till att David Harvey har blivit en av de viktigaste vänsterrösterna i en tid när kapitalismen ifrågasätts öppet. Det är på flera sätt en osannolik historia. Harvey är 76 år gammal och har ägnat större delen av sitt liv åt att läsa och tolka Karl Marx. Men David Harvey har också hela tiden gått i strid – under 1970-talet mot rasismen, under 1990-talet mot postmodernismen och på 2000-talet mot USA:s imperialistiska krig. När vi nu befinner oss i en utdragen finanskris som ingen tycks kunna se slutet på är det naturligt för Harvey att angripa den.
I sin senaste bok, Kapitalets gåta och kapitalismens kriser berättar Harvey en historia som många skulle känna igen, innan hans mycket säregna perspektiv landar och sätter prägel på lösningen.
Den senaste stora kapitalistiska krisen inträffade 1973, lösningen på den blev nyliberalismen. Enligt Harvey var det ren och skär klasspolitik, dold bakom begrepp som frihandel, för att pressa ner lönerna för att återupprätta vinsterna. Syftet med privatiseringarna var något så simpelt som att skapa nödvändiga nya marknader att expandera på. Dogmen att statliga företag skulle vara mindre effektiva än privata höll inte, men privatiseringarna innebar att de entreprenörer som tog över offentliga företag, ofta till ett rabatterat pris, gjorde stora vinster och de pengarna behövde nya områden att investeras i. Efter hand som kapitalet erövrat både Sovjetunionen och Kina finns det nu ganska få delar av klotet att expandera på för att skapa den nödvändiga expansionen. Afrika är sista möjligheten. Det är så man kan se de stora landköpen på kontinenten.
Nyliberalismen innebar också att finansmarknaderna liberaliserades, detta var det utrymde som krävdes för att expansionen skulle kunna fortsätta. Det skapades nya finansiella instrument, som i stor utsträckning handlades på ett okontrollerat sätt (OTC, Over The Counter). Dessa var inte reglerade och det skapades efterhand så komplicerade strukturer med skuldsättningar och försäkringar att ingen hade överblick över dem. Denna marknad omsatte 2005 hela 250 biljoner dollar medan den totala produktionen av varor samtidigt bara uppgick till 45 biljoner dollar.
Under denna tid tjänade även företag utanför finanssektorn mer på finansiell spekulation än på att tillverka varor. Företagen styrdes av ekonomer snarare än av ingenjörer och deras finansavdelningar drog in stora pengar på att bevilja lån till konsumenter. Varför skulle man satsa på produktion med låg avkastning när man kunde låna pengar räntefritt i Japan och investera dem i London till sju procents ränta? Liberaliseringen av valutahandeln gjorde det också möjligt att manipulera priser och årsrapporter mellan valutaområdena så att man redovisade vinster i de länder där det var förmånligt.
Det gjordes kraftiga vinster på många håll på en marknad som verkade oändlig. Men de stora risktagningarna byggde på att staten som alltid skulle finnas där för att rädda de banker och finansiella institutioner som var för viktiga för ekonomin för att de skulle tillåtas gå i konkurs. I längden är detta pyramidspel ohållbart. Det är också den ständigt ökande resursförbrukning som hela systemet vilar på.
Den förhärskande åsikten bland ekonomer och skribenter i affärstidningar är att det krävs en årlig tillväxt kring tre procents för att kapitalisterna ska få så mycket vinst att kapitalets dynamik fungerar.
Om vi skall återgå till tre procents tillväxt skulle det under 2010 behöva finnas nya och lönsamma investeringsmöjligheter på 1,6 biljoner dollar och 2030 skulle den summan vara uppe i 3 biljoner dollar. Men hur kan detta vara möjligt på en enda planet med begränsade resurser?
De två kriserna, som är sammanlänkade producerar en mycket märklig situation. Vi vet att kapitalismen, som den fungerar i praktiken är omöjlig att upprätthålla. Men det finns ändå inget alternativ. Drottning Elisabeth II ställde 2008 en fråga till de brittiska ekonomerna varför de inte hade förutsett krisen. Svaret hon fick sex månader senare gick i stort ut på att de inte haft fantasi nog att förutse den.
Det är i svaret på denna fråga som Harveys originalitet ger full utdelning.
David Harveys analys är att kapitalismen inte bara dominerar ekonomin utan också tanken. Han talar om sju viktiga sfärer i samhället; arbetsprocessen, de mentala föreställningarna, relationen till naturen, de sociala relationerna, teknologin och organisationsformer, vardagslivet och de administrativa strukturerna inklusive staten. Kapitalismen har erövrat hegemonin inom alla dessa och det är därför det saknas ett klart alternativ idag när kapitalismen misslyckats.
Lösningen är att bryta kapitalets dominans över samtliga dessa sju aspekter av samhällsliv. Vänstern har alltför länge begränsat sig till arbetsprocessen i tillverkningsindustrin. Harvey menar att man kan och ska börja i alla dessa aspekter för att starta en motrörelse. Det är i det sammanhanget han ser kampen om staden.
På Södra Teatern för han som en möjlighet utopiskt fram tanken på ett förbund av rebellstäder, motsvarande medeltidens Hansa. När innevånarna i städerna ser att kapitalismen inte kommer att tillfredställa deras behov skall de gemensamt kräva ett helt nytt samhälle, byggt av städer som fyller mänskliga behov.
