Redan med sitt första soloalbum, Sara Parkmans skog, gjorde hon tydligt att hennes musik inte handlar om att varsamt föra vidare traditionen, utan att göra något annat och nytt av den. Hon använder delar ur den, vänder och vrider på den, hittar kombinationsmöjligheter och punkter där den känns helt samtida. För att sedan hoppa tillbaka till något som skulle kunna vara en gånglåt. På de senaste skivorna har det också tillkommit något i musiken man närmast skulle kunna beskriva som andligt. En känsla, eller om det är ett anspråk, av att det egentligen skulle kunna vara en psalm.

Jag undrar hur medvetet det har varit att söka sig utanför folkmusiksfären.

– Jag har väl inte aktivt tänkt att musiken måste in i en annan kontext. Men jag har velat det, för det är mycket roligare att komma och spela folkmusik för dem som inte redan vet vad det är, säger Sara Parkman.

Men hur mycket vet folk, hur mycket av folkmusiken finns kvar av den som de kan relatera till?

– Det varierar lite på var man är. I Dalarna och Hälsingland till exempel har man haft duktig folkbildningsverksamhet, och ungdomsverksamhet. Så där har man mött den vare sig man vill eller inte, säger Sara Parkman.

– Men ja, det är ganska dålig kunskap om den. Jag tänker att den starka socialdemokratin, idén om jämlikhet och en välfärdsstat har gjort att vi har behövt klippa med traditionerna. För om vi ska vara jämlika kan vi inte åberopa våra olika arv. Och då har vi offrat en del, på gott och ont. Jag brukar snegla lite avundsjukt på Finland, Norge och särskilt Irland, där det händer spännande saker inom folkkulturen.

Just Irland har på sistone blivit uppmärksammade för sin nya våg av folkmusik, med band som Lankum, som gör långa, långsamma versioner av traditionella låtar. Och där borduner, utdragna toner som inte förändras, ligger under musiken.

– Just Lankum har jag lyssnat mycket på, och deras förra skiva hade vi faktiskt som referens, rent soundmässigt.

Sara Parkman pratar ofta i vi-form. Samtidigt som hon säger att hon tycker om att bestämma själv och att hon antagligen skulle vara en dålig anställd, så verkar många av hennes processer vara kollektiva. Hon arbetar tätt tillsammans med Samantha Ohlanders, Anna Möller och Hampus Norén på skivbolaget Supertraditional som de driver tillsammans, och hon skriver också mycket av sin musik tillsammans med Hampus Norén.

Sara Parkman hittade in till den traditionella musiken via den klassiska, från början skulle hon bli klassisk violinist. Men så upptäckte hon proggen. Och såg filmen Tillsammans, som inspirerade henne.

– Den hade ett jättebra soundtrack. Så jag lyssnade och gick på bibblan och lånade Progghits A, B och C, och så fastnade jag väldigt mycket då för Kebnekaise och Träd, Gräs och Stenar.

– Och så fanns det en längtan efter att få skapa själv. När jag väl hittade in i folkmusiken så upplevde jag att det fanns mer utrymme för det där.

Lite senare under konserten på kvällen pratar Parkman och Edén om traditionen. Edén nämner att en av hans låtar har förekommit som exempel på något riktigt äktsvenskt. Han skrattar och säger på bred värmländska att om de som skrev så bara visste var musiken egentligen kom ifrån.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen första gången år 2010 och Jimmie Åkesson dök upp i folkdräkt till riksdagens öppnande startade Sara Parkman, tillsammans med andra unga musiker, Folkmusiker mot främlingsfientlighet.

– Det var ett sätt att motarbeta att Sverigedemokraterna skulle få ensamrätt på att formulera vad folkkultur är. Och den där folkdräkten hade han ju hyrt på Skansen.

Folkmusiker mot främlingsfientlighet skrev debattartiklar och ett manifest som de kallade Knätofsmanifestet, där de bland annat krävde att man inte skulle ställa svensk folkkultur mot mångfald.

– Det var ganska handfast aktivism, vi stod i folkdräkter vid Slussen och spelade, och vi ville upplysa gemene man och media om att folkkultur inte är nationalistisk per se.

Det är ingen på folkmusikscenen som delar de här åsikterna. Men om man inte vet så mycket om folkmusik kanske man ändå kan tro att den är nationalistisk.

De upplevde också att många såg ned på folkkulturen, oavsett politisk tillhörighet. Till exempel minns Sara Parkman en serieruta i Aftonbladet om att Jimmie Åkesson kan dansa schottis i helvetet.

– Det var som att media tyckte att folkmusiken är så töntig, så då kan SD lika gärna ha den. Vi var tvungna att utbilda oss internt. Hur skulle vi bemöta det här?

Även om den pågått under mer än ett decennium så har Sverigedemokraternas flört med folkkulturen hittills varit ganska obesvarad.

– Ja, det är ju ingen på folkmusikscenen som delar de här åsikterna. Eller ja, nästan ingen. Och de som säger sådant, de får veta att de lever. Men om man inte vet så mycket om folkmusik kanske man ändå kan tro att den är nationalistisk.

Kan Folkmusiker mot främlingsfientlighet och diskussionerna och aktionerna som följde på det också ha inneburit något för revitaliseringen av folkmusiken?

Sara Parkman funderar en stund.

– Kanske… alltså, det har ju hänt saker sedan dess men det är nog av flera olika anledningar. Jo, men jag upplevde nog att man var tvungen att ta in samhället i musiken mer då. Och det har synts både på scenen och i musiken.

– Folkmusiken är också ett tacksamt vapen att använda mot högernationalisterna. De utgår från att det var bättre förr, och är man då folkmusiker och kan traditionen så kan man säga ”jag vet vad som var förr, det var inte bättre”. Eller så var det bättre. Men de kan hur som helst inte säga emot, för jag har alltid mer kunskap än dem.