Tv-nyheter serveras inte rakt av, de paketeras. Och hur de olika redaktionerna packar ihop dem beror förstås på vilken reaktion som önskas. Så tänkte jag när jag hörde Rapports ursäktande formulering om ”uppdragets svårighet” när ett Natoplan hade släppt några av sina fredsbomber på 30 civila i Libyen.
Dag efter dag hade det meddelats hur många civila som dödats av Gadaffi. Olika politiska höjdare ur diverse regeringar, FN och Nato hade i teverutan suckat och rynkat pannorna i oro över att den libyska regeringen attackerade sina egna medborgare. Om och om igen återkom formuleringen ”världssamfundets oro” för utvecklingen, som om världens makthavare sov dåligt om nätterna i ängslan för vad som hände den libyska befolkningen.
Men tills bara för några veckor sedan hade EU och Libyen en överenskommelse om att Gaddafis regim skulle hjälpa Europa med att hålla fattiga afrikaner borta från Europa. Och ingen av dem som nu tvår sina händer för Libyens folk oroade sig för hur villkoren var för dem som internerades i läger på södra sidan av Medelhavet. Huvudsaken var att de inte kom till Europa och bad om arbete och mat.

Det var till och med så att Cecilia Malmström i egenskap av EU:s flyktingkommissarie varnade för kraftigt ökande flyktingströmmar när upproret i Libyen tagit fart. Ökande: för att folk skulle fly upproren och krigen, ökande: för att ingen skulle hindra dem att ge sig iväg. Det gick inte att uppfatta uttalandet på annat sätt än att EU-kommissionen helst hade sett att Gaddafi fått behålla kontrollen, att det inte blivit något uppror i Libyen. EU hade inte mer otalt med honom än de haft med Ben Ali i Tunisien och Mubarak i Egypten eller med Saudiarabiens och Förenade Arabemiratens regimer heller för den delen.
Men nu, när de politiska vindarna vänt, verkar det som om journalisterna glömt både bilderna på Berlusconi och Kadaffi och vad Malmström sa. En enig journalistkår hetsar mot Gaddafi och hyllar den så kallade rebell­armén. Samma personer som tidigare varnade för fundamentalister och islamister i Egypten och Tunisien åker nu med i rebellernas jeepar, återger rakt av vad rebellerna säger och beklagar deras brist på vapen. Gaddafis styrkor är så mycket starkare, säger de, utan att prata om vem som beväpnade honom.
När regering och riksdag hade tagit beslutet om att skicka ett antal Jas Gripen-plan för att hjälpa till att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen fick en stridspilot frågan i Rapport om det inte var frustrerande att inte få angripa mål på marken.

Och häromdagen, när ett Natoplan släppt en fredsbomb på trettio civila och dödat dem, åtföljdes genast nyheten i Rapport av en ursäktande formulering om hur svårt uppdraget var för Nato. Senare i samma nyhetsinslag intervjuas den svensk som släppte bomber över ett sjukhus i Kongo 1961. Han hade fortfarande inte svårt att sova: ”Sådant kan man inte gå och grunna på”.
Om meddelandet att Nato missat och dödat 30 civila istället paketerats ihop med en rekapitulering av hur många smarta bomber som missade sina mål i Irak eller hur ofta civila dödats i Afghanistan hade ”fredsinsatsen” över Libyen kanske kommit i annan dager.
Men det var väl inte meningen.
Inte ännu i alla fall.