– Sverige är det enda land där någon avskedats för att ha intervjuat mig.
Det säger Diana Johnstone, författare till boken Dårarnas korståg och av svensk media utnämnd till historierevisionist.
Diana Johnstone utkom redan 2002 med boken Fool’s crusade och har sedan 1999 medverkat regelbundet i Sverige i tidskriften Clarté. Förra sommaren figurerade hon, tillsammans med Noam Chomsky, Arundhati Roy, Eva Moberg och många fler, i en reklamkampanj för Ordfront. Därefter publicerades en stor intervju med henne i Ordfront Magasin, gjord av Björn Eklund. Serbien, menade Johnstone, har gjorts till syndabock i Balkankonflikten. Tyskland, Nato och särskilt USA har haft intresse av att underblåsa en konflikt på Balkan, och har stämplat serber och president Slobodan Milosevic som blodtörstiga nationalister. I själva verket har övergrepp förekommit på alla sidor och den enda vinnaren är USA.
Johnstone stämplades som brunvänster av DN och Ordfronts styrelse bad om ursäkt för publiceringen. Björn Eklund fick sparken. På sikt kom hela Ordfronts styrelse, och lite senare dess ordförande, att bytas ut.
Diana Johnstone är väl medveten om den svenska mediastormen, när hon besöker Göteborg under bokmässan och flera andra orter. Men, säger hon, i inget annat land har hon blivit ifrågasatt eller attackerad för sin analys av Balkankriget.
– Vad det kommer sig lämnar jag till er svenskar att avgöra, men jag kan bidra med min syn på saken. När Olof Palme levde var Sverige ett oberoende land som värnade fattiga länders suveränitet och utveckling. I Sverige har nog många fortfarande en idealistisk syn på utrikespolitik och gillar inte att man ger sig på en svagare
part. Då blir förevändningar om ”humanitära interventioner” något som folk gillar. Det funkar alltså att ge sådana anledningar trots att de är fejk.
Diana Johnstone är inte bara kritisk mot idealistiska liberaler och bruket av ”humanitära interventioner”. Hon riktar också en rejäl känga mot den naiva vänstern, som 1999 inte ifrågasatte bombningarna av Belgrad – samtidigt som en helt ny proteströrelse växte fram bland annat i Seattle, mot ”globaliseringen”. Hon menar att den militära och den ekonomiska makten utövades från samma håll och med samma syften. Dessutom, menar hon, inledde bombningarna en ny era sedan kalla kriget. För första gången angrep Nato ett land som inte hotade en medlemsstat och utan godkännande från FN. Ett prejudikat skapades av USA, som sedan användes mot Afghanistan och senare mot Irak.
Diana Johnstone föddes i Minnesota, USA, men bor numera i Frankrike. Hon engagerade sig i mot Vietnamkriget och jobbade en tid på franska nyhetsbyrån AFP. Under 1990-talet var hon pressansvarig för De grönas grupp i Europaparlamentet.
– Jag blev förvånad över den starka anti-serbiska propaganda som spreds och ännu mer förvånad att så många köpte den bilden. Språkbruket från lobbyisterna mot serberna var hårt, rasistiskt.
Det senaste året har hon själv utsatts för mycket hätska utfall, bland annat med anklagelser att hon skulle förneka massakern i Srebrenica.
– Utredningen pågår fortfarande om vad som skedde där. Jag är ingen expert och kan inte uttala mig om hur många som dödades. Det har sagts 2 500. 2 600 dödades i World Trade Center – först sade man att det var 6 000. Men offer är ju offer oavsett hur många de är. Även en enda dödad är en tragedi. Det jag har ifrågasatt är hur man kan begå ”folkmord” när man skonar kvinnor och barn. Det är motbjudande att massakern användes för smutsiga politiska syften.
Den som startade det svenska drevet mot Diana Johnstone var Maciej Zaremba på Dagens Nyheters kulturredaktion. ”Ordfront förnekar folkmord på Balkan” var hans rubrik. I Sveriges radios mediemagasin Vår grundade mening fick Zaremba frågan om han läst Johnstones bok. Han svarade nej – det behövde han inte för han visste redan hur hon tänker.
När Diana Johnstone inleder ett öppet möte i Stockholm, frågar hon rakt på sak om Maciej Zaremba finns i publiken. Nej, han finns inte där och flera i publiken kan inte hålla tillbaka ett litet fnissande. Det finns överhuvudtaget ingen från någon stor tidning som ger sig till känna på fråga från panelen.
– Naturligtvis är han inte här, säger Johnstone, för Dagens Nyheter och andra tidningar tillämpar vad jag kallar ”hit-and-run” (motsvarar smitning vid trafikolyckor, reds anm.). När jag fick en uppfattning om vilken debatt som fördes i Sverige, sände jag ett svar till DN men hörde inte ett ljud därifrån. Först efter mitt andra mejl fick jag svar och då kom beskedet att debatten var avslutad och att det inte fanns någonting jag kunde tillföra.
