Avtalsrörelsen nådde i förra veckan sin kulmen när det stora industriavtalet gick i hamn. Resultatet blev en löneökning på 6,5 procent över tre år. Tre år är en lång period av fredsplikt (som facken lovar arbetsgivarna i och med överenskommet avtal). Den kan man tycka borde kosta arbetsgivarna mer. Men kronpåslag, som ger dem med lägst lön procentuellt sett störst löneökning, finns med, vilket kan ses som att facken nu etablerat en princip om två ”märken” (som blir vägledande även i andra avtal). Det är bra, inte bara för dem med de lägsta lönerna utan också för sammanhållningen inom LO. Huruvida löneökningarna var tillräckliga beror på hur ekonomin ser ut under de kommande åren men det verkar tyvärr som att industrifacken misslyckats med att förhålla sig till den tidigare principen om att löneutrymmet utgörs av produktivitetstillväxten plus inflationen.

Att löneutvecklingen avgörs i förhandlingar mellan fack och arbetsgivare ses som en självklarhet på arbetsmarknaden och det ska det fortsätta göra. Förslag om statlig lönepolitik som kommit både från Feministiskt initiativ (i form av statlig lönepott) och från delar av vänstern i form av lägstalöner och basinkomst är inget som gynnar Sveriges arbetare. Fackföreningsrörelsen styrka ligger i dess fredsplikt och i strejkrätten i kombination. Ingen lagstiftare i världen kan vara starkare än arbetarkollektivet.

Men när vi nu ser hur ”arbetsgivarnas uppfinningsrikedom sätter LO-medlemmar i en väldigt prekär situation” (som Karl-Petter Thorwaldsson kallar det i en lång intervju i veckans nummer) så blir det uppenbart att lagstiftaren också måste ta ett visst ansvar för arbetsmarknadens ramar. När Handelsanställdas förbund i helgen blev klara med sina avtal visade det sig att man misslyckats med att få bort de så kallade ”hyvlingarna”. Resultatet blev alltså att hyvlingarna blir kvar, men de anställda måste få en så kallad omställningstid, motsvarande uppsägningstiden i LAS. Handels framställer det som en delseger, men i det stora hela är det en tung förlust. Arbetsgivarnas intresse för att få ha kvar hyvlingarna är enormt stark, men denna begränsning gör det i alla fall mindre attraktivt att använda dem. Handels driver nu hårt att regeringen ska ta fajten och försöka lagstifta bort hyvlingarna.
Så naturligtvis kommer den socialdemokratiska regeringen som byggt sin storhet på att just stå på arbetarnas sida att ta fajten om hyvlingarna genom lagstiftning? Nej, just det. Vi har en regering som inte vill något, som vill bevara status quo. Så Stefan Löfven säger i stället att har ”menar att vi i första hand måste titta på hur parterna kan hantera det” (Arbetet. 4/4, 2017). Faktum kvarstår alltså: Arbetsgivarna kan fortsätta leka med omfattningen på arbetarnas tjänstegrad.

Ingen lagstiftare i världen kan vara starkare än arbetarkollektivet.

Men det är trots allt inte så att det är arbetsmarknadens parter som stiftar lagar i det här landet – det är riksdagen. Är man från socialdemokratiskt håll orolig för att riksdagen just nu har en högermajoritet, så får man väl bilda opinion i frågan, säga vad man faktiskt vill och hoppas på att vinna ett flertal för det i nästa riksdagsval. Det har varit en framgångsrik strategi förr – och kan om man vill – vara det även i framtiden.