PARIS Den 29 maj förkastade 55 procent av fransmännen den nyliberala EU-konstitutionen. Det franska kommunistpartiet (PCF) blev den samlande kraften, vilket skapade en möjlighet för en mer radikal vänsterpolitik. Kring PCF samlades socialdemokrater och gröna, som revolterade mot sina partiers jalinje, trotskister, vänstersocialister, attac, många fack- och folkrörelseföreträdare, och låginkomsttagare.
I Frankrike sågs utgången som ett nederlag för högerregimens nyliberala politik. Chirac bytte premiärminister. Raffarin ersattes av ”hjälten från FN:s säkerhetsråd”, de Villepin.

Lovat ”reformering”
För att täta läckorna bestämde sig den nye premiärministern att regera genom dekret (tänkt som nödlösning i undantagssituationer), som innebär att regeringen kan lagstifta direkt, utan omröstning i parlamentet. De Villepin har bland annat lovat ”reformering” av arbetsrätten (bland annat genom att ta bort anställningstryggheten), tuffare kontroll av arbetslösa och sjuka och sänkt skatt för höginkomsttagare.
Utgången av folkomröstningen har också fått partipolitiska konsekvenser. Inom högern har ett länge väntat inbördeskrig brutit ut mellan de Villepin och den populäre ultraliberale inrikesministern Sarkozy. Socialistpartiets (PS) ledning har uteslutit några ledande politiker, som stridit på nejsidan. Det har blottat sprickor i partiet, och allt bittrare maktkamp mellan ”elefanterna”.
I alla Paris 20 stadsdelar finns så kallade nejkollektiv, och ute i landet är antalet ett 100-tal. Om nejkommittéerna kan fortsätta byggas ut och lyckas undgå att domineras av politiska partiledningar kommer i stor utsträckning att bero på resultatet av PS extrakongress nästa månad. På nejkollektivens program står kamp mot nyliberalismen, nej till fortsatt privatisering, ett kraftfullt värnande av social välfärd, både på nationell och EU-nivå, och ökad sysselsättning (främst inom den gemensamma sektorn).

Tåg- och flygtrafik lamslogs
Hösten brukar vara en het årstid i Frankrike, men 2005 är den sociala oron farligt nära kokpunkten. Regeringen riskerar att få en storstrejk på halsen, kanske av samma omfattning som 1995. Under en vanlig arbetsdag nu i oktober marscherade en miljon strejkande fransmän i 72 städer i de väldigaste demonstrationerna på åratal (Paris 150 000, Marseille 100 000, Bordeaux 50 000, Grenoble 30 000…). Strejker lamslog tunnelbana, tåg- och flygtrafik. Facken kräver nya löneförhandlingar och återgång till den tidigare arbetsrätten. Tilläggas kan att hela 75 procent av befolkningen stöder fackens krav (!).
Den senaste månaden har en ny konflikt utbrutit. Den gäller statsägda färjelinjen SNCM mellan Korsika och fastlandet. Den ska privatiseras har högerministären bestämt. de Villepin lovar låta staten behålla 25 procent och sedan ge personalen fem-sex.
Men de anställda och facket kräver en 50-50 uppgörelse av aktierna. Regeringens säger nej, och hotar låta rederiet gå i konkurs. Inför detta massiva hot har personalen och facket tvingats återuppta arbetet, men det snarare ökar än dämpar den sociala oron.
”I Frankrike seglar inte den anglosaxiska modellen och nyliberala dogmer i medvind”, påpekar vänsterpressen. Och PCF har idag insett vikten av systemkritisk politik.
Kan sedan den tyska radikala vänstern enas och slåss för en alternativ politik, blir kanske axeln Paris-Berlin hävstången för ett socialt, folkens Europa.

/Michel Lesort

SP rider på nejvågen

AMSTERDAM. Socialistpartiet, SP, var drivande i nej-sidans seger när Holland folkomröstade om EU-konstitutionen. Det har gått ett par månader och Flamman åkte till Amsterdam för att ta reda på hur SP har följt upp segern.
– Vi var under hela folkomröstningskampanjen noga med att det inte var en SP-kampanj, berättar Jan Sizoo, som är aktiv i SP i Amsterdam.
– Under kampanjen försökte vi inte stärka SP eller värva medlemmar. SP är erkänt duktiga på kampanjarbete på gator och torg och den kunskapen bidrog vi med till nej-sidan.

Kritisk kampanj
Två veckor efter segern drog SP igång en egen kampanj. En halv miljon flygblad delades ut. Inte heller denna gång försökte SP dra nytta av folkomröstningen.
– Kampanjen var en kritik mot politiken den kristdemokratiska regeringen för och främst mot premiärministern. Vi anspelade inte på segern utan red på det förtroende vi fick genom vårt arbete, förklarar Jan.
– Det är känt att SP spelade en nyckelroll i folkomröstningen. Vi behöver inte säga det.
Kampanjen har gett resultat. Sedan den startade har medlemsantalet ökat med 2 000 personer till 45 000. Fortfarande trillar tio medlemsansökningar in varje dag hos SP.
– Det gör att vi är det tredje största partiet om man ser till antalet medlemmar. Det är vi definitivt inte om man ser till antalet ledamöter i parlamentet, säger Jan.
Det är lokalkännedomen som är SP:s styrka. Många kampanjer är ytterst konkreta som att bevara en dragning av en spårvagnslinje eller att öka trafiksäkerheten genom att flytta ett rödljus.
– Det har gått så långt att styrkan nästan blivit en svaghet. Många väljare har sagt till mig att de inte kan tänka sig att rösta på någon annan än SP i lokalvalet men samtidigt säger det att det är meningslöst att rösta på oss i parlamentsvalet, fortsätter han och brister ut i ett stort leende.
Lokalvalen i mars nästa år upptar den mesta energin just nu. SP håller på att utse kandidaterna och utbilda dessa. I valkampanjen kommer man att rida på det ökade förtroende man fick i folkomröstningen genom att fortsätta hålla en armlängds avstånd mellan SP och folkomröstningssegern.

/Jöran Fagerlund