ROMAN
Ensam i Berlin
Hans Fallada.
Övers: Knut Stubbendorff/Per Lennart Månsson.
Lind & Co, 2012.
Hans liv var som en dålig äventyrsroman. 18 år gammal ska han begå självmord tillsammans med en kamrat, pakten maskeras som duell, kamraten dödas men han själv överlever, trots att han försöker bättra på försöket med ett skott i eget bröst. Han relegeras från gymnasiet, och hamnar på mentalanstalt. Året är 1911.
Drygt tio år senare blir det första vändan i fängelse för förskingring. Under hela sitt liv lider han av alkohol- och drogmissbruk.
1932 får Hans Fallada sitt litterära genombrott med romanen Hur ska det gå med Pinnebergs? Huvudpersonen Johannes Pinneberg jobbar på ett varuhus, efter att ha fått sparken som bokhållare. Det är början av 1930-talet i Tyskland, och det råder svår kris, med skenande inflation av astronomiska dimensioner som berövar pengar allt dess värde inom loppet av en eftermiddag, och där arbetslösheten är gigantisk, ett helt folk står utan arbete.
Weimarrepublikens försök till lösningar är desamma som överallt annars – budgetåtstramningar och sociala nedskärningar – med förödande resultat.
Det börjar ganska bra för Pinneberg, tills det dyker upp en typ, som vi idag skulle kalla för ”rationaliseringskonsult”. Pinneberg blir av med jobbet under förnedrande former, och sedan börjar en Golgatavandring genom krisens Tyskland. Det är en roman om vad som händer när arbetarklassen berövas hopp när arbetsmarknaden blir en djungel där människor ställs mot varandra, när den lägre medelklassen knuffas neråt och görs medellös och det råder ständig osäkerhet i samhället, om hur nazismen växer fram. Det är enligt min mening fortfarande den oöverträffade skildringen av 1930-talskrisen och de mekanismer som gör nazismen möjlig.
Efter nazisternas maktövertagande 1933 väljer Hans Fallada att stanna kvar i Tyskland, vilket ådrar honom massiv kritik från författarkollegor, främst Thomas Mann.
Hans liv i Nazityskland är komplicerat, de nya makthavarna betraktar honom med stor misstänksamhet. Han arresteras av Gestapo och tillbringar en vecka i häkte. Efter det väljer han att ”ligga lågt”, han skriver en roman om Weimarrepublikens kaos, som faller bland annat Goebbels i smaken, annars blir det mest trivial underhållningslitteratur.
I början av 1945 görs han till borgmästare i staden Feldberg i Mecklenburg av den framryckande Röda armén. Sedermera flyttar han till östra Berlin, och fortsätter sin författarbana. I februari 1947 dör han 53 år gammal, uppenbarligen i sviterna efter sitt alkohol- och drogmissbruk.
Kort före sin död avslutar han romanen Ensam i Berlin. Boken är en skoningslös uppgörelse med naziståren, skriven med våldsam vrede och ohämmad avsky. Enligt Hans Falladas biograf Jenny Williams skrevs boken på 24 dagar, ingen dålig bedrift, inte minst med tanke på att det är ett mastodontverk på över 600 sidor. När den nu ges ut på nytt i Sverige är det med en kuslig aktualitet.
Handlingen i romanen tar sin början 1940, 15 år efter de händelser som skildras i ett annat mästerverk, Berlin Alexanderplatz. Det är ganska mycket samma kvarter i Berlin, och samma miljöer, men med den stora skillnaden att de obskyra existenser som befolkar Alfred Döblins roman har nu erövrat makten och är den nya nazistiska regimens stöttepelare. I det nya Tyskland frodas småtjuvarna, hallickarna, utpressarna, fuskarna och förskingrarna. Det är den tidigare krisens förlorare som nu ger igen.
Skräck och rädsla regerar samhället. Det väldiga terrormaskineriet har ögon och öron överallt, och en felaktig kommentar, en vits, minsta antydan till kritik, varje snedsteg på den rätta ideologins utstakade väg kan få tämligen brutala konsekvenser.
Samtidigt är stödet för regimen ganska kompakt. Segern mot Frankrike firas just med stor entusiasm. Det är bara paret Quangel som inte deltar i den allmänna segeryran. Deras ende son har nämligen stupat där någonstans i Frankrike. Hela deras värld rasar samman, och dessa ”vanliga människor”, hittills tämligen viljelösa medlöpare, förklarar krig mot den nazistiska staten. Det kan naturligtvis bara sluta på ett sätt.
Romanen berättar en dubbelbottnad historia. Quangels motståndshandlingar är egentligen ganska futtiga, deras effekt är försumbar, de ändrar i grunden ingenting. Samtidigt vill Hans Fallada säga att motståndet är trots sin omöjlighet en absolut nödvändighet. Hade fler vågat hade kanske betydelsen kunnat vara mycket större.
Paret Quangel är inte heller några endimensionella hjältar. I all sin inte-lägga-sig-i-mentalitet är de försiktigt positiva till nazismen, och innehar rent av små förtroendeposter i olika pronazistiska organisationer. Han är dessutom en inte alltför sympatisk personlighet.
På samma sätt som Hur ska det gå med Pinnebergs? visar på nazismens framväxt på en banal vardaglig nivå, långt bortom Weimarrepublikens sjudande kaos, håller Ensam i Berlin fram bilden av Nazityskland ur ett grodperspektiv. Här finns inga taktfasta marscher, bombastiska tal, ingen utstuderad ondska, bara trångsynt fördomsfullhet, småskuren opportunism, sjaskigt profithunger och brutal enfald.
Ett samhälle som inte löser sina kriser slutar alltid förr eller senare i katastrof.
