I La révolution befinner vi oss under upptakten till den franska revolutionen. Men i stället för en ancien régime som sönderfaller på grund av ekonomisk nödvändighet är det blåa blodet bokstavligt talat ett virus som strömmar genom ådrorna hos en överklass som lika bokstavligt livnär sig på att suga blod ur det tredje ståndet. Den franska kungen försöker föreviga adelsväldet genom att ge deras medlemmar evigt liv, men kan inte förhindra att det pyr i folkets franska nerver utanför slottets murar.

I spetsen för det stundande upproret står – såklart, eftersom det är en Netflix­produktion på 2020-talet – en boss queen-grevinna (Marilou Aussilloux) med rätts­patos som rör sig ledigt över klass­gränserna, samt givetvis är passionerat för­älskad i revolutionärernas oborstade ledare. Till sin hjälp har hon den progressiva läkaren Joseph Ignace Guillotin (Amir El Kacem), hämtad direkt ur verklig­hetens förlaga som i dag är mest ihåg­kommen för det avrättnings­instrument han gett sitt namn åt, även om han varken uppfann eller byggde giljotinen utan, som den sanne borgare han var, nöjde sig med äran och patentet.

När en enkel kvinna ur folket upplyser Joseph om att ”en procent äger 99 procent av tillgångarna” tar han sina första trevande steg mot att börja sympatisera med revolutionärerna, men upplysningsidealen får sig samtidigt en törn när hans bror plötsligt återvänder från de döda. Tack vare visheten hos en trollkunnig, förrymd slav (Doudou Masta) – ”du måste börja tro doktorn” – inser citoyen Guillotin dock att hans strävan efter att med förnuft och rationellt tänkande försöka göra världen begriplig enbart visar prov på människans högmod och brist på andlighet (nästa samtidsfilosofifluga inom kulturen att sätta kryss för i checklistan).

Trots att skaparna håller hårt i skrivarguidernas karaktärs- och manusbågar, förenklar dikotomin fattig/rik till snäll/dum, strösslar med bestialiskt våld och för­lägger handlingen till den, inom borgerlig historieskrivning, okontroversiella delen av revolutionen som med god marginal gör halt innan Robespierre och de andra ger sig på äganderätten, har La révolution redan förpassats till historiens skräphög, det vill säga nekats en andra säsong. En anledning är säkert att handlingen berättas på ett för det stora potentiella publikunderlaget obegripligt språk som försvårar möjligheten till ändlösa avknoppningar och att sälja plastfigurer, men det går inte att komma ifrån att alla försök till att manipulera fram känslor för människorna serien handlar om och vad som ska ske med dem faller på grund av det kassa skådespeleriet.

När ärkeskurken, den flamboyanta och människoätande greven Donatien de Montargis (trots den generellt låga standarden särskilt bedrövligt spelad av Julien Frison) konstaterar att ”folket har alltid varit vår föda” har han förvisso rätt i sak, men uppenbarligen är inte ens den franska tv-publiken av i dag så kulturellt andefattig att den kan luras till att bli kanonmat åt Netflix i kriget om tittarna. I alla fall inte den här gången.