En bland svenskar spridd missuppfattning är att Norge firar Syttende mai till minne av unionsupplösningen 1905.
Så är det faktiskt inte. Firandet har betydligt äldre anor. Redan 1814 hade norrmännen tänkt sig bli självständiga. Den svenske tronföljaren marskalk Bernadotte hade dock, med stöd av Ryssland och England, andra planer och så blev det ett nästan hundraårigt tvångsäktenskap med Sverige i stället.

Men innan Bernadotte blandade sig i, hann norrmännen i alla fall anta en egen grundlag, på Eidsvolls bruk utanför Oslo just den 17 maj 1814 och det är till minnet av detta som dagen fortfarande firas.
Syttende mai betyder säkert många saker om man är norsk, men det är också titeln på en dikt av Nordahl Grieg, skriven och läst första gången i radio av honom själv den 17 maj 1940, mitt under brinnande krig.
Norrmännen var hårt trängda sen den 9 april och södra delen av landet redan ockuperat av tyskarna.
Nordahl Grieg, kommunisten och antimilitaristen, hade flytt norröver tillsammans med regeringen Nygaardsvold och ingick som frivillig i en styrka som förde med sig den norska guldreserven och nu kommit till Tromsö. Hela dikten är alltför lång att återge i helhet, men några verser får jag plats med:
I dag står flaggstangen naken / blant Eidsvolls grönnende traer. / Men nettop i denne timen / vet vi hva frihet er. / Der stiger en sang over landet, /seirende i sitt språk, / skjönt hvisket med lukkede leber / under de fremmedes åk.
Nå slåss vi for rett till å puste. / Vi vet det må demre en dag / da nordmen forenes i samma / befriende åndedrag. / Vi skiltes fra våre sydpå, / fra bleke utslitte menn. / Til dere er gitt ett löfte: / at vi ska komme igjen. / Her skal vi minnes de döde / som ga sitt liv for vor fred, / soldaten i blod på sneen, / sjömannen som gik ned. / Vi er så få her i landet, / hver fallen er bror og venn. / Vi har de döde med oss / den dag vi kommer igjen.

Har någon diktare någonsin bättre fångat känslorna hos ett härtaget, pressat och kämpande folk än Nordahl Grieg i dessa rader? Författarkollegan Sigurd Evensmo, då journalist i Arbeiderbladet och på flykt även han, hörde dikten i radio samma kväll och har i sin memoarbok Inn i din tid vittnat om vilket oerhört intryck den gjorde på honom. Tromsösändarens räckvidd var begränsad, stora delar av Norge var i tyskarnas våld och sextifem år har gått. Men än idag lever rimligen en och annan norrman som också hörde och minns. Att någon skulle ha glömt är nästan omöjligt att tänka sig.
Frilansskribent och f.d. kulturredaktör på Folkbladet i Västerbotten