Ulla Andersson blandar bort korten i sitt försvar för stödet till det nya överskottsmålet. Visst är det nya målet mindre dåligt än det förra, men det är inte Vänsterpartiets förtjänst. Alla som följt frågan vet att detta är en kompromiss mellan regeringen och alliansen som Vänsterpartiet valt att ställa sig bakom.
Det beslutet kan verka oförargligt idag, men det nya regelverket gäller åtminstone fram till 2026, då nästa översyn ska ske. Och det riskerar att gång på gång ställa Vänsterpartiet på fel sida i den ekonomiska politiken.

Det politiska priset ska betalas nästa gång LO lägger fram ett investeringsprogram i 70-miljardersklassen, som de gjorde för några år sedan, och Vänsterpartiet inte kan stödja det eftersom satsningen inte är förenlig med överskottsmålet.
Eller när Vänsterpartiet på nytt hamnar i opposition och ska lägga egna budgetmotioner och det hela blir försynt och försiktigt eftersom överskottsmålet sätter snäva gränser för politiken.
Eller när (S)-debattörer och fackliga ekonomer än en gång tar upp Wigforss tankar om en lånefinansierad investeringsbudget, och (V)-ledningen finner sig stå på samma sida som Magdalena Andersson och Stefan Löfven, och inte sida vid sida med de radikala socialdemokraterna.
Eller när Jonas Sjöstedt vid nästa eurokris påpekar att EU:s stabilitetspakt förvärrar problemen och får till svar att han själv skrivit under ett regelverk som är tuffare än EU:s.

”Det finns ett värde i att Vänsterpartiet kan visa att vi kan kompromissa och göra överenskommelser även i jobbiga frågor”, skriver Ulla Andersson.
Samma sak kan beskrivas som att Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt är beredda att överge rationella, progressiva principer för partiets ekonomiska politik för att framstå som mer salongsfähiga i regeringens och alliansens ögon.
Det är faktiskt svårt att ta till sig att stödet för överskottsmålet är något som Vänsterpartiets riksdagsgrupp efter moget övervägande ställt sig bakom. Ali Esbati, Rossana Dinamarca, Daniel Sestrajcic och ni andra, har ni verkligen era väljares mandat att trycka på ja-knappen när frågan hamnar på riksdagens bord?