MANAGUA. Sandinisternas valkampanj var ingen återgång till 1979 års revolution. I stället utlovade partiledaren Daniel Ortega krediter till små- och medelstora företag och jordbrukare. Och storföretagen kunde vara lugna – inga skattehöjningar skulle genomföras. En politik alltså, med ett brett valprogram som medvetet undvek konfrontation med huvudmotståndarna.
Vänsterledaren slog skickligt undan benen på de tre högerpartierna genom att tala om ”personlig säkerhet och kamp mot brottsligheten” i ett nyliberalt Nicaragua där brottsligheten ökat i samma takt som arbetslösheten. Till vicepresident utsåg han en före detta förhandlare och advokat till ”contras”, terroristerna som under 80-talet försökte störta sandinisterna med vapen och pengar från USA. Daniel Ortega ingick dessutom en ohelig allians med katolska kyrkan då han deltog i raserandet av den lag från 1873 som ger kvinnan rätt till abort om hennes liv är i fara eller om hon har våldtagits. Lagändringen upprörde en hel världs kvinnorörelser men gav enligt uppskattningar Sandinisterna en kvarts miljon katolska röster. Ortega försäkrade också att Nicaragua skulle uppfylla sina åtaganden i det bilaterala frihandelsavtalet CAFTA med USA, ett land som under valrörelsen öppet gick ut och hotade nicaraguanerna med att en röst på Ortega innebar en återgång till krig och isolering.
Men USA:s skrämselkampanj bet inte på nicaraguanerna. I stället vann Ortega med nära 40 procent mot de tre splittrade högerpartierna. De kunde inte, trots USA-ambassadens försök och miljoner dollar, ena sig i en front mot FSLN. Fronten mot FSLN splittrades ytterligare när han ingick en tyst överenskommelse med topparna av PLC.
Frågan den 5 november handlade därför inte om ifall Ortega skulle ta hem spelet, utan snarare om det skulle ske i första eller andra valomgången. På kvällen den 5 november stod det klart att segern var bärgad redan samma dag. Ortega anklagades för att ha spelat smutsigt, en vanlig anklagelse i latinamerikansk politik.
Den 10 januari i år installerades Ortega på presidentposten och hälsades som en hjälte av 250.000 nicaraguaner på Pablo II-torget i Managua. I ceremonin deltog även Venezuelas president Hugo Chavez, Bolivias president Evo Morales och Kubas vicepresident José Ramón Machado. Inför jublande massor och med en kopia av Simon Bolivars dragna sabel förklarade Chavez att ”Venezuela garanterar Nicaragua olja de närmaste 200 åren”, samt miljonkrediter till Nicaraguas småbrukare.
– Vi kommer stödja den här processen. Men vi vet att det inom den nya Enhetsregeringen finns andra krafter som kommer att pressa på för att deras krav ska uppfyllas. Därför måste den fackligt organiserade och kooperativa bonderörelsen på landsbygden spela en mer stridbar roll än någonsin för att den nya regeringens vallöften ska kunna uppfyllas.
Det säger José Adán Rivera, kassör i lantarbetarfacket ATC, en av de viktigaste massorganisationer i ett Nicaragua som mer än andra länder i Latinamerika domineras av jordbruket. I likhet med andra folkliga organisationer anser han att man kritiskt bör stödja den nya regeringen, men samtidigt vara på sin vakt för att inte bli utnyttjade som ”röstboskap”. ATC började sin kamp 1975, fyra år innan revolutionen.
– Kraven var jordreform men eftersom vi levde i en militärdiktatur organiserade vi politiska-militära fronter till stöd för FSLN. Störtandet av Somozadiktaturen var den centrala huvuduppgiften.
Vid revolutionen 1979 förändrades allt. Över 100.000 jordlösa familjer fick jord. Men när den USA-stödda kontrarevolutionen satte igång i början av 80-talet fick Rivera och hans kamrater återigen ta till vapen. Jordreformerna och organiseringen på landsbygden hamnade i skymundan.
Under 90-talet kom tre nyliberala regeringar som inledde vägen tillbaka till tiden före 1979.
Ett år innan revolutionen, 1978, var 96 procent1 av den registrerade jorden i privat ägo 1,4 procent låg i kooperativ ägo. Med jordreformen i början av 1980-talet kom den siffran att tiodubblas till 40 procent.
År 2002, under den tredje högerregeringen, hade 84 procent av jorden gått tillbaka till de privata jordägarna. Bara tio procent odlades 2002 enligt jordreformen. Landägare med mer än 200 hektar utgör 3,4 procent av de registrerade ägarna på landsbygden men förfogar över 38 procent av den bästa odlingsbara jorden i landet. År 2007 har denna siffra sannolikt stigit ännu mer.
– Hade det inte varit för ATC:s kamp för att slå vakt om jordreformens landvinningar, hade ännu mer av jorden varit i privata händer, säger Rivera. De försökte blockera oss och strypa oss genom att förvägra oss krediter och på så sätt tvinga oss att sälja jorden till de större ägarna.
Men med Nicaraguas nya vänner i Caracas och Havanna kommer situationen att förändras märkbart. Det lovade Chavez när han dagen efter massmötet på Juan Pablo II-torget skrev under avtal efter avtal. Denna kväll var det över fyra tusen medlemmar i ATC och andra bönder och lantarbetare som samlades.
– Vi kommer att avskriva Nicaraguas skuld till Venezuela som uppgår till 31 miljoner dollar. Vi ställer inga som helst motkrav. I stället kommer vi att öppna en utvecklingsbank i Managua med ett första startkapital på 20 miljoner dollar. I denna bank kommer ni kunna låna utan det klassiska strulet och hindren från de transnationella bankerna som stryper bönderna i Latinamerika och underlättar för en transnationell jordbruksoligarki att ta över jorden. De två första åren blir räntefria, sade Chavez och han inte avsluta meningen förrän han dränktes i en storm av applåder, som fortsatte när Chavez tillade att ”efter de två åren är räntan två procent”. Jublet blev till en orkan.
Runtom i parken vid Olof Palmes konferensanläggning stod ett 15-tal iranskbyggda traktorer uppställda, resultat av ett handelsavtal mellan Iran och Venezuela. Det var en första leverans av traktorer som Venezuela bjöd på. Men där fanns också en container med generatorer för att få till stånd en akutlösning på Managuas förödande energisituation. En odräglig situation med elavbrott upp till åtta timmar per dag. Till dagen för president Ortegas installation på presidentposten hade Chavez även skickat en oljetanker med olja.
Nicaragua är inte ensam om att uppleva en närmast desperat energikris. När Honduras nye president inledde samtal med det venezuelanska oljebolaget PDVSA om leverans av olja, meddelade USA-ambassaden i Tegucigalpa att den hade stoppat alla visumansökningar för honduraner till USA. Monopolet för Texaco och Chevron i Nicaraguas grannland hängde i luften. Läget är nästan identiskt i hela Centralamerika.
– Förr skickades allt till ”norr”, säger Alba Palacios, parlamentsledamot för sandinistpartiet och en stenhård kritiker av USA:s frihandelsavtal DR-Cafta. Nu vänder vi oss mot Syd, mot ALBA, Mercosur och de andra alternativ som valsegern den 5 november förra året innebär, fortsätter han.
Uppgifterna för sandinisterna är enorma, minst lika stora som innan revolutionen 1979. Då fanns det en politisk medvetenhet som till stora delar är deformerad eller bortblåst 2007, trots att sandinisterna är det största partiet. Den nyliberala modellen raserar inte bara den nationella industrin utan även solidariteten mellan nicaraguanerna. Den kapitalistiska egoismen är förhärskande i ett samhälle som via sina 99 tevekanaler pumpar ut ”The American Way of Life”. I USA återfinns en halv miljon nicaraguaner som till sin majoritet har tagit sig dit på ”olaglig” väg men som skickar hem pengar som utgör den främsta posten i nationalbudgeten. Detta perspektiv är komplicerat och Daniel Ortega har enorma utmaningar som väntar honom. Därav hans nästan klassförsonade språkbruk mot alla sociala klasser.
Men trots Ortegas gudstjänster av försoning och försäkringar om ett samhälle utan konfrontation, inledde högern redan dagen efter presidentinstallationen, via sitt husorgan La Prensa, attackerna mot Ortega. De ifrågasatte hans rätt att, till den kvarts miljon på Pablo II-torget, ställa frågan om Nicaragua skulle anslutas till Alba eller inte, vilket det stora massmötet enhälligt ställde sig bakom. I El Salvador, där den inhemska oligarkin har stora investeringar i Nicaragua, var tonen mycket mer rak: Ortega är en kommunist i tjänst hos diktatorn Chavez.
– Det är farligt att detta inflytande (från Venezuela) får gehör i Centralamerika, sa Raul Melara, ordförande för landets arbetsgivarförening Anep, till dagstidningen El Diario de Hoy2.
Men ju mer Alba konsolideras desto större möjligheter finns det för stater som Nicaragua att bredda sin handel och kontakter och på så sätt slå vakt om sin nationella suveränitet, menar representanter som Alba Palacios och Adan Rivera. Chavez vacklar inte och han har redan hundratusentals allierade i Nicaragua till skillnad från Bush som driver USA:s gamla devis om att ”USA har inga vänner, bara intressen”.
