Nicaragua vrider sig mot Syd

Efter en allians av grupper till höger tog Sandinisterna åter makten i Nicaragua i november 2006. Dick Emanuelsson var på plats när Daniel Ortega installerades som president och landet påbörjade sin historia som Albas fjärde medlem.

MANAGUA. Sandinisternas valkampanj var ingen återgång till 1979 års revolution. I stället utlovade partiledaren Daniel Ortega krediter till små- och medelstora företag och jordbrukare. Och storföretagen kunde vara lugna – inga skattehöjningar skulle genomföras. En politik alltså, med ett brett valprogram som medvetet undvek konfrontation med huvudmotståndarna.
Vänsterledaren slog skickligt undan benen på de tre högerpartierna genom att tala om ”personlig säkerhet och kamp mot brottsligheten” i ett nyliberalt Nicaragua där brottsligheten ökat i samma takt som arbetslösheten. Till vicepresident utsåg han en före detta förhandlare och advokat till ”contras”, terroristerna som under 80-talet försökte störta sandinisterna med vapen och pengar från USA. Daniel Ortega ingick dessutom en ohelig allians med katolska kyrkan då han deltog i raserandet av den lag från 1873 som ger kvinnan rätt till abort om hennes liv är i fara eller om hon har våldtagits. Lagändringen upprörde en hel världs kvinnorörelser men gav enligt uppskattningar Sandinisterna en kvarts miljon katolska röster. Ortega försäkrade också att Nicaragua skulle uppfylla sina åtaganden i det bilaterala frihandelsavtalet CAFTA med USA, ett land som under valrörelsen öppet gick ut och hotade nicaraguanerna med att en röst på Ortega innebar en återgång till krig och isolering.

Men USA:s skrämselkampanj bet inte på nicaraguanerna. I stället vann Ortega med nära 40 procent mot de tre splittrade högerpartierna. De kunde inte, trots USA-ambassadens försök och miljoner dollar, ena sig i en front mot FSLN. Fronten mot FSLN splittrades ytterligare när han ingick en tyst överenskommelse med topparna av PLC.
Frågan den 5 november handlade därför inte om ifall Ortega skulle ta hem spelet, utan snarare om det skulle ske i första eller andra valomgången. På kvällen den 5 november stod det klart att segern var bärgad redan samma dag. Ortega anklagades för att ha spelat smutsigt, en vanlig anklagelse i latinamerikansk politik.
Den 10 januari i år installerades Ortega på presidentposten och hälsades som en hjälte av 250.000 nicaraguaner på Pablo II-torget i Managua. I ceremonin deltog även Venezuelas president Hugo Chavez, Bolivias president Evo Morales och Kubas vicepresident José Ramón Machado. Inför jublande massor och med en kopia av Simon Bolivars dragna sabel förklarade Chavez att ”Venezuela garanterar Nicaragua olja de närmaste 200 åren”, samt miljonkrediter till Nicaraguas småbrukare.
– Vi kommer stödja den här processen. Men vi vet att det inom den nya Enhetsregeringen finns andra krafter som kommer att pressa på för att deras krav ska uppfyllas. Därför måste den fackligt organiserade och kooperativa bonderörelsen på landsbygden spela en mer stridbar roll än någonsin för att den nya regeringens vallöften ska kunna uppfyllas.
Det säger José Adán Rivera, kassör i lantarbetarfacket ATC, en av de viktigaste massorganisationer i ett Nicaragua som mer än andra länder i Latinamerika domineras av jordbruket. I likhet med andra folkliga organisationer anser han att man kritiskt bör stödja den nya regeringen, men samtidigt vara på sin vakt för att inte bli utnyttjade som ”röstboskap”. ATC började sin kamp 1975, fyra år innan revolutionen.
– Kraven var jordreform men eftersom vi levde i en militärdiktatur organiserade vi politiska-militära fronter till stöd för FSLN. Störtandet av Somozadiktaturen var den centrala huvuduppgiften.
Vid revolutionen 1979 förändrades allt. Över 100.000 jordlösa familjer fick jord. Men när den USA-stödda kontrarevolutionen satte igång i början av 80-talet fick Rivera och hans kamrater återigen ta till vapen. Jordreformerna och organiseringen på landsbygden hamnade i skymundan.
Under 90-talet kom tre nyliberala regeringar som inledde vägen tillbaka till tiden före 1979.
Ett år innan revolutionen, 1978, var 96 procent1 av den registrerade jorden i privat ägo 1,4 procent låg i kooperativ ägo. Med jordreformen i början av 1980-talet kom den siffran att tiodubblas till 40 procent.

År 2002, under den tredje högerregeringen, hade 84 procent av jorden gått tillbaka till de privata jordägarna. Bara tio procent odlades 2002 enligt jordreformen. Landägare med mer än 200 hektar utgör 3,4 procent av de registrerade ägarna på landsbygden men förfogar över 38 procent av den bästa odlingsbara jorden i landet. År 2007 har denna siffra sannolikt stigit ännu mer.
– Hade det inte varit för ATC:s kamp för att slå vakt om jordreformens landvinningar, hade ännu mer av jorden varit i privata händer, säger Rivera. De försökte blockera oss och strypa oss genom att förvägra oss krediter och på så sätt tvinga oss att sälja jorden till de större ägarna.
Men med Nicaraguas nya vänner i Caracas och Havanna kommer situationen att förändras märkbart. Det lovade Chavez när han dagen efter massmötet på Juan Pablo II-torget skrev under avtal efter avtal. Denna kväll var det över fyra tusen medlemmar i ATC och andra bönder och lantarbetare som samlades.
– Vi kommer att avskriva Nicaraguas skuld till Venezuela som uppgår till 31 miljoner dollar. Vi ställer inga som helst motkrav. I stället kommer vi att öppna en utvecklingsbank i Managua med ett första startkapital på 20 miljoner dollar. I denna bank kommer ni kunna låna utan det klassiska strulet och hindren från de transnationella bankerna som stryper bönderna i Latinamerika och underlättar för en transnationell jordbruksoligarki att ta över jorden. De två första åren blir räntefria, sade Chavez och han inte avsluta meningen förrän han dränktes i en storm av applåder, som fortsatte när Chavez tillade att ”efter de två åren är räntan två procent”. Jublet blev till en orkan.

Runtom i parken vid Olof Palmes konferensanläggning stod ett 15-tal iranskbyggda traktorer uppställda, resultat av ett handelsavtal mellan Iran och Venezuela. Det var en första leverans av traktorer som Venezuela bjöd på. Men där fanns också en container med generatorer för att få till stånd en akutlösning på Managuas förödande energisituation. En odräglig situation med elavbrott upp till åtta timmar per dag. Till dagen för president Ortegas installation på presidentposten hade Chavez även skickat en oljetanker med olja.
Nicaragua är inte ensam om att uppleva en närmast desperat energikris. När Honduras nye president inledde samtal med det venezuelanska oljebolaget PDVSA om leverans av olja, meddelade USA-ambassaden i Tegucigalpa att den hade stoppat alla visumansökningar för honduraner till USA. Monopolet för Texaco och Chevron i Nicaraguas grannland hängde i luften. Läget är nästan identiskt i hela Centralamerika.
– Förr skickades allt till ”norr”, säger Alba Palacios, parlamentsledamot för sandinistpartiet och en stenhård kritiker av USA:s frihandelsavtal DR-Cafta. Nu vänder vi oss mot Syd, mot ALBA, Mercosur och de andra alternativ som valsegern den 5 november förra året innebär, fortsätter han.
Uppgifterna för sandinisterna är enorma, minst lika stora som innan revolutionen 1979. Då fanns det en politisk medvetenhet som till stora delar är deformerad eller bortblåst 2007, trots att sandinisterna är det största partiet. Den nyliberala modellen raserar inte bara den nationella industrin utan även solidariteten mellan nicaraguanerna. Den kapitalistiska egoismen är förhärskande i ett samhälle som via sina 99 tevekanaler pumpar ut ”The American Way of Life”. I USA återfinns en halv miljon nicaraguaner som till sin majoritet har tagit sig dit på ”olaglig” väg men som skickar hem pengar som utgör den främsta posten i nationalbudgeten. Detta perspektiv är komplicerat och Daniel Ortega har enorma utmaningar som väntar honom. Därav hans nästan klassförsonade språkbruk mot alla sociala klasser.

Men trots Ortegas gudstjänster av försoning och försäkringar om ett samhälle utan konfrontation, inledde högern redan dagen efter presidentinstallationen, via sitt husorgan La Prensa, attackerna mot Ortega. De ifrågasatte hans rätt att, till den kvarts miljon på Pablo II-torget, ställa frågan om Nicaragua skulle anslutas till Alba eller inte, vilket det stora massmötet enhälligt ställde sig bakom. I El Salvador, där den inhemska oligarkin har stora investeringar i Nicaragua, var tonen mycket mer rak: Ortega är en kommunist i tjänst hos diktatorn Chavez.
– Det är farligt att detta inflytande (från Venezuela) får gehör i Centralamerika, sa Raul Melara, ordförande för landets arbetsgivarförening Anep, till dagstidningen El Diario de Hoy2.
Men ju mer Alba konsolideras desto större möjligheter finns det för stater som Nicaragua att bredda sin handel och kontakter och på så sätt slå vakt om sin nationella suveränitet, menar representanter som Alba Palacios och Adan Rivera. Chavez vacklar inte och han har redan hundratusentals allierade i Nicaragua till skillnad från Bush som driver USA:s gamla devis om att ”USA har inga vänner, bara intressen”.

Dick Emanuelsson

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Liz Fällman

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.[email protected]

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz Psykolog.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Rojin Pertow [email protected]

Regeringen drar ned på bidragen till de svenska studieförbunden. Samtidigt ökar man bidragen till folkhögskolorna – men med en summa som anses långt ifrån tillräcklig.

Under måndagen meddelade regeringen att man genomför en drastisk sänkning av bidragen till Sveriges studieförbund. Bland dem som drabbas finns stora aktörer som ABF, Medborgarskolan och Studiefrämjandet.

I dag får studieförbunden 1,8 miljarder per år. Nedskärningen innebär att den sammanlagda budgeten under nästa år minskar med 250 miljoner, för att nästföljande år minska med 350 miljoner och därefter med 500 miljoner.

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.[email protected]

Polisen genomför en gryningsräd mot Nasdaq-börsens lokaler i Stockholm. Under fredagen begärs tre personer häktade, misstänkta för grovt insiderbrott. En av dem ska ha arbetat i en grupp vars syfte var att motverka just insiderhandel. Kammaråklagaren Pontus Hamilton argumenterade för häktning utifrån risken för att Nasdaqmedarbetaren skulle undanröja bevis eller försvåra utredningen om han är på fri fot.

– Det handlar om vinster som uppgår till miljonbelopp, säger Pontus Hamilton till SvD.

I ett USA som kretsar kring shopping blir näthandeln ett hot mot offentligheten. Så när Ikea flyttar in på en öde affärsgata i San Francisco tänds mitt hopp – och min känsla av tillhörighet.

– Den kommer aldrig att öppna, säger jag till min svenska vän.

– Men jag hoppas att jag har fel.

Tomas Hemstad

Miljardären Vincent Bollorés köp av den prestigefyllda söndagstidningen Journal du dimanche har fått den franska borgerligheten att gå i taket. Men det är inte pressfriheten de värnar, utan sin egen makt.

Under sommartorkan hölls de franska medierna på halster av den skräckinjagande historien om söndagstidningen Journal du dimanche (JDD). Denna veckovisa bibel för den liberala borgerligheten är känd för sina okritiska intervjuer med ministrar, sina reportage om den fåfänga högerfilosofen Bernard-Henri Lévy och sitt hat mot sociala rörelser. I juni tillsatte miljardären Vincent Bolloré en ny chefredaktör med kopplingar till extremhögern. Under sin 40 dagar långa strejk upptäckte redaktionen hur brutal den sociala kampen kan vara – en kamp som de brukar avfärda som ”knorrande” när det är andra som för den. Det hindrade dock inte tidningen från att komma ut i ny skrud den 6 augusti, anpassad efter den nya ägarens idéer. Precis som tidigare hade skett med tv-kanalen I-Télé, numera kallad C-News.

Under tiden hade ett störtregn av upprop och opinionsartiklar publicerats för att uttrycka en gränslös solidaritet med ”denna tidning, dess självständighet, dess smak för berättandet. […] Med dess republikanska värderingar, som står i total motsats till extremhögern” (enligt en artikel i Libération). I Le Monde gick inte mindre än 400 ”profiler inom politik, ekonomi, kultur, civilsamhälle och idrott” ihop för att kritisera ett ”angrepp på de demokratiska friheterna”. Bland dem fanns den tidigare socialistiske premiärministern Lionel Jospin, Paris borgmästare Anne Hidalgo, den macronistiske europaparlamentarikern Pascal Canfin, men också rapparen Joey Starr, skådespelerskan Sandrine Kiberlain och kocken Yves Camdeborde.

Den franska eliten har länge sett positivt på storkapitalets tilltagande kontroll av medierna. Sedan ett tiotal år tillbaka har dock tonen förändrats.

Gud, skrev Bossuet, skrattar när människor klagar på konsekvenser vars orsaker de gillar. Sommaren led inte brist på gudomlig underhållning. Den franska eliten har länge sett positivt på storkapitalets tilltagande kontroll av medierna och brännmärkt all kritik mot dessa farliga förbindelser som ”populistiska”. Sedan ett tiotal år tillbaka har dock tonen förändrats. Den traditionella pressen, som har underminerats av de digitala industrierna och deras nya medier och förvirrats av splittringen inom den dominerande åsiktsfåran mellan liberal centrism och konservativ högerextremism, framstår i dag nästan som utrotningshotad. Inför den destabiliserande makten hos friskyttar som Bolloré, Daniel Kretinsky och Elon Musk är det enligt det dominerande synsättet tillbörligt att kritisera miljardärernas tilltagande grepp om pressen och samtidigt ogiltigförklara varje förslag som skulle kunna lösa problemet. Men i grunden står valet mellan ett samhälle där information förmedlas av allmännyttiga tjänster och där produktionen av den inte sker på marknadens villkor, och ett samhälle där informationen är en handelsvara och ingen kan hindra att den köps och säljs som ett knippe purjolök. Eller att en tidnings ägare kan bestämma dess redaktionella linje.

Kulturministern Rima Abdul Malak, som är kritisk mot söndagstidningens utveckling, råkade med ofrivillig humor sammanfatta den mediala logiken: ”Man kan inte inskränka pressfriheten, men inte heller företagsfriheten” (La Correspondance de la presse, 16/8) – även när den senare utgör ett dödligt hot mot den förra. I grunden beklagar sig dessa gråterskor i den styrande klassen inte över att pressfriheten håller på att reduceras till en handelsvara – de oroar sig för att de ska förlora kontroll över en tidning som tjänar dem. Kanske skulle de inte ha något emot att den köptes upp av den liberale miljardären Bernard Arnault i stället?

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville är chefredaktör för Le Monde diplomatique

Nicaragua vrider sig mot Syd

Det judiska är större än Israel

Liz Fällman: Vad vet AI om min bäver?

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

En vanlig kille

”Har Mats Persson varit i Vingåker?” – skarp kritik mot neddragningar för studieförbund

Veckan som gått

Det har Ikeas köttbullar lärt mig om gemenskap

Pressfrihet till salu

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev