Feministen Nina Björks hållning kommer farligt nära det manliga, humanistiska supersubjektet. Bäst är hon när hon briljerar i paradoxernas osäkra gränstrakter.
Nina Björk, känd kritiker av den marknadsliberala individualismen, tänker vidare. ”Jag har liksom glömt bort”, skriver hon i sin nya bok Medan vi lever – tankar om existensen, ”att individualism också kan handla om en möjlighet för var och en att vara just en individ, att vara en personlighet.” Vad detta kan innebära undersöker hon i sju kapitel – Autenticitet, Identitet, Mening, Tillit, Kärlek, Tid och Värld – med hjälp av allt ifrån Descartes och Eva Illouz till Jane Austen och Alex Schulman.
En av Björks styrkor har alltid varit att hon blottlägger motsägelser. Kolla: jag vet att viljan att vara ung och vacker är uttryck för en internaliserad manlig blick – ändå vill jag vara både ung och vacker! Om det skrev hon i en artikel i tidskriften Tiden, 2021, vilket fick Marianne Lindberg De Geer att rasa i Expressen. Var författaren till Under det rosa täcket inte längre feminist? Björks svar: ”Det jag sa var ’någon har planterat ett begär i mig som jag inte vill ha men som jag ändå har’. Det Lindberg De Geer svarade var inte ’vad dumt av den’, utan ’vad svag du är’.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det är ett uppslagsrikt sätt att visa på individens begränsade inflytande över sin vilja i ett samhälle byggt på strukturell orättvisa. Insikten om glappet mellan ideal och vilja leder dessutom till nästa fråga: Vill jag vilja det jag vill? Strukturer kan vi inte välja, men nog är det bättre att erkänna dem än att låtsas vara suverän? Den sortens individualism är ju, som Björk framhåller, ingenting annat än inkarnerad marknadsliberalism.
I ljuset av den jagcentrerade bekräftelsesjuka som inte minst visar sig på sociala medier pekar Björk på storheten i utebliven bekräftelse.
Så hur kan ett alternativt individbegrepp – ett jag anno 2024 – se ut? Tonen är uppfordrande och didaktisk när Björk uppmanar läsarna att börja ta ansvar: vi måste sluta ägna oss åt skitsaker, vi måste växa upp! Utropstecknen duggar tätt. I ljuset av den jagcentrerade bekräftelsesjuka som inte minst visar sig på sociala medier pekar Björk på storheten i utebliven bekräftelse och gör en snygg analys av influerarkulturen med hjälp av Rousseau.
1700-talsfilosofen höjde ett varningens finger för individens begär efter att bli bekräftad: längtan efter att vinna andras erkännande, menade han, förvandlas lätt till strävan efter makt med effekten att vi förlorar kontakt med oss själva. Detta kopplar Björk till självframställning på sociala medier. Styrda av varumärkestänkande presenterar vi våra ”autentiska” jag i enlighet med vad marknaden efterfrågar, läs: vad vännerna lajkar. Källan till framgång för den framgångsrika influeraren är som Björk skriver inte en självständig röst – utan avsaknaden av en. I kapitlet om kärlek slår hon ett slag för beroendet: ”Frihet står i motsättning till alla former av kärlek, eftersom kärlek till någon eller något gör dig beroende av det du älskar. Och den som är beroende är inte fri.”
Inte alls övertygande är det polemiska avsnittet om kön, där Ekis Ekmans lag ställs mot RFSL:s lag i vad som bara bekräftar en lika känd som låst debatt. Björks argument för biologins – den materiella verklighetens – beskaffenhet stavas kort och gott fysik: alla vet ju att man bränner sig om man stoppar handen i elden! Verkligheten har i Björks ögon dock blivit en fråga om ”upplevelser”, något hon förstår som ett utslag av föreställd, mänsklig omnipotens. Hennes individbegrepp förutsätter en mer enhetlig verklighet, och här blir argumentationen svår att förstå. Den fria individ som är feminismens mål förutsätter ju att man omprövar just den enhetliga uppfattning om verkligheten som skapats av det manliga, humanistiska supersubjektet. Ändå tycks den individ som allteftersom ges skarpare konturer i boken mer och mer likna just ett sådant.
Begreppen är alltså rörliga och ibland också röriga, och det är både givande och prövande. Bäst är Björk när hon väjer för det tvärsäkra och briljerar i paradoxernas osäkra gränstrakter.
