Det var en försvagad Nordiska motståndsrörelsen som på måndagen försökte skapa uppmärksamhet kring sin organisation i samband med firandet av första maj.
Trots veckor av uppmaningar till medlemmar att ta sig till Sundsvall lyckades man enligt Expo dra ihop knappt 30 personer till sitt tåg.
Vid tidigare tillfällen, som i Borlänge 2016, har organisationen kunnat samla så många som 300 medlemmar och sympatisörer.
För en organisation som gärna vill utmåla sig som det svenska folkets sanna röst är det förstås ett pinsamt nederlag.
Men det är inget ovanligt. Den svenska nazismens historia är kanske mer än något annat en historia om splittringar, nederlag och nystarter. Att NMR under början av 2010- och 2020-talet varit nästan synonymt med svensk nazism, med få konkurrenter, är närmast en historisk avvikelse. När många av organisationens mest hängivna aktivister 2019 lämnade organisationen för att starta Nordisk styrka var det till följd av en konflikt inom partiets ledning, och ett tecken på att allt höll på att bli som vanligt igen.
Utanför LO-borgen i Stockholm stod på måndagen en handfull NMR-medlemmar och huttrade i duggregnet med sin banderoll. Så kan vi, för stunden, vänja oss vid att se dem.
