Nyligen presenterade LO ännu en förödande rapport om hur pensionssystemet missgynnar många löntagare.
En manlig industriarbetare kan räkna med 60 procent av sin slutlön i pension – efter 45 års arbetsliv. Vid pensionering får han, från en månad till en annan, 7 000 mindre efter skatt.
En kvinnlig kommunalare kommer inte ens upp i 60 procent. Där är sannolikheten stor för att hon tvingas ansöka om bostadstillägg för att komma upp i ens 13 000 netto. Inklusive avtalspension.
Och då kan det exemplet vara högt räknat. Enligt en årsgammal rapport från Kommunal är det ännu värre. Många av deras medlemmar är kvinnor som deltidsarbetat under kortare eller längre tid. Då hjälper inte ens 45 år i arbetslivet. Bland Kommunals kvinnliga pensionärer är det sju av tio som är beroende av garantipension – den lägsta möjliga allmänna pensionen.
Sju av tio som lika gärna hade kunnat strunta i att jobba en enda dag, och hade ändå fått samma allmänna pension.

Många från vänster vill gärna fokusera på den relativa orättvisan mellan män och kvinnor. Men det finns fler. Som att arbetare jobbar fler år för färre år som pensionär. Eller att kvinnliga höginkomsttagare, på grund av hög medellivslängd, är med och drar ned pensionspotten för, särskilt manliga, arbetare. Eller att tanken om fler invandrare för att rädda välfärd och pensioner bygger på det outtalade, men i sak korrekta, antagandet att dessa invandrare själva får räkna med en usel tillvaro som pensionär. Utan rätt till garantipension.
Så kan man hålla på och diskutera. Men den huvudsakliga orättvisan är riktad mot oss alla. Att vi helt enkelt, i olika grad, inte kan räkna med en rimlig pension.
Arbetarrörelsen har länge efterlyst tre förändringar, inom befintligt system.
Att förbättra arbetsmiljön och på andra sätt skapa ett arbetsliv där folk faktiskt orkar jobba till ens 65. Och helst några år till.
Att höja pensionsavgifterna, vilket skulle förändra de matematiska utfallen i systemet. Om inte annat skulle den så kallade bromsen sluta sluta slå till var och vartannat år.
Att man inte bara ska ha arbetsrättsliga möjligheter att fortsätta jobba efter 65, utan också att ens rättigheter inom socialförsäkringarna då ska hänga med.
Alla tre punkter borde egentligen vara självklarheter redan från det nya pensionssystemets start.
Rentav: den första punkten är faktiskt redan beslutad. Ett bättre arbetsliv var en av grundförutsättningarna för pensionsöverenskommelsen. Alla har redan bundit sig till det. En annan grundförutsättning var att den genomsnittliga etableringsåldern på arbetsmarknaden skulle sjunka.

En tredje var målet om att de ovan nämnda arbetarna skulle få ut 70 procent av slutlön i pension.
Inget har blivit verklighet. Snarare tvärtom. Efter 20 år är vi så långt ifrån löftena och grundförutsättningarna att vi inte kan hålla på och småpeta längre. Det krävs en rejäl svekdebatt, utvärdering och omräkning. Riv upp och börja om.
Men vad gör LO? Fortsätter med fromma förhoppningar om att arbetslivet ska bli bättre. Man verkar ha släppt kraven om höjda pensionsavgifter, och kräver nu istället att folk ska kunna få sjukersättning fram till 67 års ålder i stället för 65.
I sig är det inget att protestera emot. Men det är en mycket marginell förändring vilken, som sagt, borde varit genomförd för länge sedan. Och värre: om Socialdemokraterna vill genomföra det, är man beroende av pensionsgruppens förhandlingsgegga. Där gäller konsensusprincipen och således möjligheten för högern att blockera. De ger knappast bort något utan utbyte: en förbättring här mot en försämring där.
Och så kommer detta nollsummespel fortsätta tills någon aktör slår näven i bordet på riktigt.