Den rödgröna majoriteten klarar sig i Norge. Det innebär en historisk prestation. Valresultatet är samtidigt på flera sätt en bekräftelse på bredare utvecklingstendenser.
På rödgrön sida har socialdemokraterna (Ap) gått framåt på vänsterpartiet Sosialistisk Venstres (SV) bekostnad.
Det beror i huvudsak på att Ap har rört sig bort från den blairism som Jens Stoltenbergs förra regering (2000-2001) bar runt på.
Att etablissemanget kring Stoltenberg tvingats lägga undan sin EU-entusiasm, närma sig fackens ståndpunkter och tona ned sitt marknadstänkande, har gjort partiet mer igenkännligt och eftertraktat. I Trondheim, där den socialdemokratiska vänstern varit mer dominerande, når partiet över 40 procent.
SV däremot, har haft en svår position. Stoltenberg har inkasserat SV:s segrar medan SV har fått betala för besvikelsen att det inte blev mer än så. SV har inte fått ett genombrott i frågor om välfärdsreformer och ekonomisk politik.
Partiet har en välkänd och populär miljöpolitik, men i slutändan visar det sig inte vara avgörande för mångas val.
På borgerlig sida har högerpopulistiska Fremskrittspartiet befäst sin position som det ledande partiet. 22,9 procent innebär det bästa Stortingsvalet någonsin för Frp. Också i Norge visar det sig att högerpopulism med inslag av främlingsfientlighet, hets mot muslimer och rop om hårdare straff, är ett ganska framgångsrikt sätt att ”paketera” i grunden impopulära förslag om privatisering och nedmonterade arbetarrättigheter.
Och det norska kapitalet har tytt sig till Frp för att säkra sig politiska framsteg. Först när det gamla favoritpartiet Høyre helt öppnade sig för regeringssamarbete med Frp, togs det till nåder igen hos många tongivande investerare.
Att vänsterlutningen hjälpt till att hålla Jens Stoltenberg vid makten, betyder inte att han självmant kommer att föra en sådan politik. I den här valrörelsen har de rödgröna saknat stora reformer att gå till val på. Det var nära att kosta dem valsegern. Valdeltagandet sjönk till rekordlåga 74 procent och mobiliseringen har varit mindre entusiastisk än 2005 – om än i slutändan mycket viktig för att det ändå gick vägen. Man vinner nog inte ett val till så här.