Jag kom i dagarna hem från en resa i Norge. På många sätt är det ett betydligt vettigare land: arbetslöshet och sjukfrånvaro diskuteras som strukturproblem, inte som enskilda människors fusk. När finansminister Kristin Halvorsen utfrågas kommer frågorna inte bara från höger, utan från vänster. Debatten är balanserad och på högre nivå, även inom vänstern. En klart bidragande orsak är att det finns en vänsterdagstidning, Klassekampen, men också att den politiska miljö som aktiverats i de senaste årens kamp mot sjukhusnedläggningar och brutaliseringen av arbetslivet ger utrymme för en helt annan diskussion.
Det är kort sagt lätt att skönmåla hela landet, bara för att min vardag skulle vara roligare om jag bodde i Oslo. Norge är dock långt ifrån ett paradis. Avregleringen av taxibranschen, bara för att ta ett exempel, har inneburit att många får jobba sju dagar i veckan bara för att klara livsuppehållet, och att en del av de oftast pakistanska taxichaufförer som är villiga att ta jobbet dör av hjärtproblem strax över 35 års ålder.
Jag vet att det är ett stort problem i Sverige också. Men det diskuteras inte i medierna, och knappast i vänsterpartierna.
Jag får känslan av att vänstern i många europeiska länder i bästa fall känner till hur det fungerar inom den offentliga sektorn, och det av ett slags medlemssociologiskt skäl. Kunskapen om hur det ser ut i de privata sektorerna har gått förlorad när organiseringen av arbetarklassen steglöst bytts ut mot allmän lobbyism och nätverksbyggande på hög nivå.
Det bäddar för en backlash.
I Norge är det alltför lätt att se hur Fremskrittspartiet, trots att det är ett klart liberalt parti ekonomiskt kan bli partiet för missnöjda, privatanställda män. Om Oslos samlade taxichaufförer inte kan få bättre arbetsvillkor hos Arbeiderpartiet, vilket oftast är alternativet, kan de lika gärna rösta på ett parti som ger dem billigare sprit och bensin. Men läget vore annorlunda om regeringen med Europas mest radikala regeringsförklaring skulle riva upp taxiavregleringen.
Det vore inte bara bra att börja diskutera det också i Sverige. Utan förmodligen en vinnande fråga för ett vänsterparti.
