Det verkar vara kampen mot alltings förgänglighet det handlar om ofta, det här med att skriva romaner, kampen för det där livet som obevekligen blev till ett minne och med tiden ett minne av ett minne. Och det här med att ge ut romaner, det handlar nog ofta om att man hittar någon som lyckats föreviga ens liv, eller ett liv man önskar att man haft.
Martin Jonols Okrossbar är just en sådan liten roman för nostalgiska romantiker, och säkert funkar den fint för andra typer av romantiker också. Här finns både romantiskt ultravåld och romantiska haschpsykoser, romantisk dekadens och självdestruktivitet i största allmänhet och den romantiska kvinnan, skönheten, mysterierna och trösten inkarnerad av lite olika figurer.
Det är sent sjuttiotal, i Stockholm springer det runt några spinkiga punkare och råmar genom nätterna. De är uppfuckade av sina fadersgestalter, hatar majoritetsamhället och drogar så mycket de kan. Historien berättas fladdrande på ytan, med ett driv som aldrig pausar. Språket kommer i vissa stycken in i ett poetiskt/psykotiskt babbelflow som är rätt behagligt och de hårdkokta metaforerna kan faktiskt bli roliga. Den ”svarta humor” som utlovas på omslaget däremot kanske snarare kan kategoriseras som ligistbuskis.
Romanens behållning är gestaltningen av klassernas ömsesida lockelse på varandra, hatkärleken och myterna om den andre som drar in båda sidor i ett förnedrande spel, både eliten som vill ner i skiten och ”leva på riktigt” och förortsungarna som vill härska över en elit de idoliserar och imiterar.
Tyvärr blir det i Okrossbar alltför tydligt att tajming kan vara svidande viktigt för effekten av en roman. En stor generationsroman gör oss kollektivt medvetna om vår roll i historien och vårt avtryck i framtiden. Den kan, om vi vill formulera oss i sådana termer, förbereda oss på revolution. Jonols vill uppenbarligen trotsa förgängligheten och föreviga en epok, en generation, men att skriva en generationsroman där och då när det verkligen händer och att skriva den tjugofem år senare är två olika saker. Det som en gång i tiden hade kunnat vara ett stridsrop fungerar nu bäst som mysig nostalgiporr.
