Den sunda friska tallskogen runtomkring. Som det skulle vara där ett sanatorium placerades – den gången. Vår bil tar sig sakta framåt och jag hinner se in mellan träden. Där marken inte är särskilt ren och jungfrulig, täckt som den är av pappersskräp, colaburkar, apelsinskal och annat odefinierbart. Ett köpcentrum har flyttat ut från staden och slagit sig ner några kilometer bort. Och här i skogen satt sina spår.
Längre bort mellan träden ser vi nu den stora vita byggnaden. En anläggning med slottsdimensioner. I den gamla onda tiden var detta ”slott” fyllt av tbc-patienter. Många från min egen trakt. Och jag har kring detta aldrig hört berättelser om någon som blev botad. Bara dessa döda. De döda i vår egen släkt. Och i gamlingarnas bekantskapskrets.
Den som eventuellt blivit frisk kanske upphörde att vara intressant. Vi människor fångas ju av tragedier, berättelser med svärta. Som i dessa fall kunde fyllas i med skräck för sanatoriet som plats och byggnad. Dit man kom som sjuk, blev än sjukare och aldrig återvände till livet och vardagen. Vårdbiträden behövde man även då och traktens unga flickor fick ett arbete, en anställning. En del av dem blev också smittade. Denna sjukdoms kännemärke.
Tiderna förändras. Tror vi i vår okunnighet. Sanatoriet nu sjukhem som tar in gamlingar så illa däran att de inte kan tas om hand på ett normalt äldreboende. Genom korridorerna mot min mors rum. Genom urinlukten och hastiga blickar in i andra rum. De fasansfulla. En gammal kvinna sover, eller är medvetslös. Jag ser henne när jag frågar en vitklädd skötare vilket rum min mor befinner sig i denna gång.
Den gamla i sängen bakom skötaren har inte längre någon mun. Förmodligen cancer och där läppar och mun skulle varit endast ett svart hål. En gammal kvinna sover här med ”öppen mun”. Mina ögon skyndar förbi hennes bädd och fäster på den vitklädde. Som om jag inte alls sett hans patient.
Ensam mot min mors rum. Familjen väntar på ”mormor” ute i parken. Personalen har hjälpt upp henne ur bädden. I rullstolen och hon grälar på mig och dirigerar var jag skall sätta blommorna och var hon vill ha de saker jag haft med. En ask konfekt bland annat. Hon äter mycket choklad nu, ett bisarrt chokladätande mitt i allt elände. Kanske en kompensation för den trista mat de får här.
Hon har varit här länge och ingen har tidigare brytt sig om att ge henne sjukgymnastik. På det stora sjukhuset i staden var hon ständigt sängliggande och hennes fötter och ben är efter det obrukbara. Fötterna inåtvridna vid vristerna. I de fula mörkbruna strumporna ser de ut som förvridna tjocknade trädrötter. Hennes ögon är arga och munnen hänger. Det enda vackra som finns kvar hos henne är håret. Hennes glänsande mörka hår med en aning henna i lystern.
Förra gången vi var här hade hon hallucinationer. Såg kattungar klänga i gardinerna och nazister ute i korridorerna. Nazister som skall tortera henne i källaren. I dag talar hon normalt och vet var hon är och att hennes sambo och de andra väntar med kaffe därute. Innan vi hinner komma iväg med rullstol och allt dyker den gamle mannen som tigger konfekt upp. Far rastlöst runt, runt i detta rum som inte är hans:
– Har du några karameller? Karameller?
Han börjar riva runt i hennes skåp och den lilla bordslådan. Krafsar. Hon blir arg och menar att personalen borde hålla reda på sina galna patienter. Men jag är rädd för gubben. Hans vattniga ögon utan styrsel och sans. Jag vet ju vad senildemens innebär men denne skrämmer mig. Det är inga snälla blickar han ger oss och jag blir handlingsförlamad. Rulla ut ur rummet med min mor och lämna honom där? Eller försöka få tag på någon ur personalen? Men jag vågar ju inte lämna henne ensam med den ilskne gubben. Ibland brukar det gå att schasa iväg honom. Men tydligen inte idag. Han kommer emot oss men åtrar sig plötsligt och försvinner ut genom dörren.
Hon har inte blivit rädd. Så är hon sig lik. Jag har aldrig sett henne rädd för någon annan människa. Varken för berusade män eller inför några andra situationer där aggressiva beteenden blossat upp. Men nu är hon så sjuk och skulle inte behöva utstå dessa visiter i sitt rum. Vi möter en sköterska när vi rullar genom korridoren men jag vet hur lönlöst det är att ta upp gubbens beteende. Personalen här gillar inte klagomål från anhöriga. Definitivt inte.
Ute i trädgårdsmöblerna har min man dukat upp ur kaffekorgen och vi försöker föra ett normalt och ”glättigt” samtal. Hennes sambo rapporterar från deras gemensamma hus och trädgård. Samtalet går trögt och glider gärna in på pengar och hennes pension som delvis måste användas för elräkningar och telefon i deras lilla villa. Sambons inkomster lika snäva som hennes. Hon tycker inte om att diskutera pengar och linjerna kring hennes mun blir alltmer missnöjda. Detta skulle hon inte heller behöva belastas med men hon och sambon har alltid tjafsat kring sin ekonomi och kan uppenbarligen inte sluta. Inte ens inför hennes sjukdom. Där hon sitter i sin rullstol. Med Parkinson, med för tung medicinering, ibland förvirrad. Ibland sömnlösa nätter, ibland ropande i mardrömmar.
Tänker hon ibland på sin äldre bror som dog här på fyrtiotalet. Som gått omkring i detta sjukhems korridorer, suttit i denna park. Med sin lungsot. En bror hon varit fäst vid och som ställt upp för henne. Hjälpt henne till ett jobb när hon var mycket ung och hade det svårt. Minns hon nu åren han gick hemma med sin sjukdom och skulle försöka arbeta i det lilla jordbruket. Han var sjuk men ville inte söka läkare. Tänkte – som många andra – att läkarbesöket endast skulle bekräfta vad han själv redan visste. Och läkaren skulle ju sedan se till att han hamnade på sanatoriet. Sanatoriet som var vägen till slutet.
Förr talade hon ofta om honom. Hur snäll han alltid varit. Och så ensam. Ingen kvinna lockas av en relation med en lungsotspatient. Ensamheten var inte självvald men han var ju dömd av sjukdomen.
Min systerson rusar omkring på gräsmattan. Leker en lek med ett låtsasflygplan och springer fram och tillbaka. Vår ljuslockige alvgosse. Han har sällan haft tillfälle att besöka sin mormor. Inte ens när hon var någorlunda frisk och han har därför inga bekymmer eller känslor inför hennes sjukdom.
Den lille killen leker högljutt och plötsligt får han för sig att springa rakt mot mig med utsträckta händer. Vill kanske upp i mitt knä. Trädgårdsmöblerna vi sitter i är ranka och ostadiga. Pojkens plötsliga attack får min stol att välta och drar med sig även den åldrige sambons. Som i nästa sekund ligger på marken och kravlar. Mitt hjärta nästan stannar när jag ser hans kavande. Och första tanken blir att här har vi nu ett brutet lårben eller något annat lika hemskt. Ännu en förstörd människa.
Men han tar sig upp. Vilt blängande på oss alla borstar han av sig och frågar rakt ut om vi samtliga blivit galna. Mormor är inte ens förvånad. Hon har alltid ansett dottersonen bortskämd och vild. Den lille ser med häpnad på mig och på den gamle men är inte rädd och förstår väl inte helt vad han ställt till med. Jag tar honom till mig och försöker dämpa hans sätt att leka. Straff väntar han sig inte och får inte heller.
Jag inser att det nu är dags att gå in med mormor och rullstolen och vi bryter upp. Hon tiger och den gamle är sammanbitet arg och tyst. Familjen går mot bilarna.
In i korridorerna. Jag råkar stöta till en dörrpost med rullstolen och hon snäser att jag får väl ändå se upp hur jag gör med henne. Hon har slagit emot med armen. En absolut bagatell för en frisk människa men hennes hud är papperstunn och får stora svarta blåmärken efter minsta stöt.
Jag borde börja storgråta men tiger och tar in henne på rummet. Ordnar åter lite med hennes blommor. Vet inte vad jag skall prata om och säger som en flyktutväg att vi kommer hit om ett par dagar och att vi tar med chokladaskar och annat hon vill ha.
Jag vinkar och går.
En flykt från helvetets förgårdar. Och vet alltför väl att om några år – de friska åren går fort – sitter vi själva på ett liknande ”hem” och stirrar in i en liknande vägg.
