Inrikes 17 augusti, 2005

Novell: ”Slutstation”

Den sunda friska tallskogen runtomkring. Som det skulle vara där ett sanatorium placerades – den gången. Vår bil tar sig sakta framåt och jag hinner se in mellan träden. Där marken inte är särskilt ren och jungfrulig, täckt som den är av pappersskräp, colaburkar, apelsinskal och annat odefinierbart. Ett köpcentrum har flyttat ut från staden och slagit sig ner några kilometer bort. Och här i skogen satt sina spår.
Längre bort mellan träden ser vi nu den stora vita byggnaden. En anläggning med slottsdimensioner. I den gamla onda tiden var detta ”slott” fyllt av tbc-patienter. Många från min egen trakt. Och jag har kring detta aldrig hört berättelser om någon som blev botad. Bara dessa döda. De döda i vår egen släkt. Och i gamlingarnas bekantskapskrets.
Den som eventuellt blivit frisk kanske upphörde att vara intressant. Vi människor fångas ju av tragedier, berättelser med svärta. Som i dessa fall kunde fyllas i med skräck för sanatoriet som plats och byggnad. Dit man kom som sjuk, blev än sjukare och aldrig återvände till livet och vardagen. Vårdbiträden behövde man även då och traktens unga flickor fick ett arbete, en anställning. En del av dem blev också smittade. Denna sjukdoms kännemärke.

Tiderna förändras. Tror vi i vår okunnighet. Sanatoriet nu sjukhem som tar in gamlingar så illa däran att de inte kan tas om hand på ett normalt äldreboende. Genom korridorerna mot min mors rum. Genom urinlukten och hastiga blickar in i andra rum. De fasansfulla. En gammal kvinna sover, eller är medvetslös. Jag ser henne när jag frågar en vitklädd skötare vilket rum min mor befinner sig i denna gång.
Den gamla i sängen bakom skötaren har inte längre någon mun. Förmodligen cancer och där läppar och mun skulle varit endast ett svart hål. En gammal kvinna sover här med ”öppen mun”. Mina ögon skyndar förbi hennes bädd och fäster på den vitklädde. Som om jag inte alls sett hans patient.
Ensam mot min mors rum. Familjen väntar på ”mormor” ute i parken. Personalen har hjälpt upp henne ur bädden. I rullstolen och hon grälar på mig och dirigerar var jag skall sätta blommorna och var hon vill ha de saker jag haft med. En ask konfekt bland annat. Hon äter mycket choklad nu, ett bisarrt chokladätande mitt i allt elände. Kanske en kompensation för den trista mat de får här.
Hon har varit här länge och ingen har tidigare brytt sig om att ge henne sjukgymnastik. På det stora sjukhuset i staden var hon ständigt sängliggande och hennes fötter och ben är efter det obrukbara. Fötterna inåtvridna vid vristerna. I de fula mörkbruna strumporna ser de ut som förvridna tjocknade trädrötter. Hennes ögon är arga och munnen hänger. Det enda vackra som finns kvar hos henne är håret. Hennes glänsande mörka hår med en aning henna i lystern.

Förra gången vi var här hade hon hallucinationer. Såg kattungar klänga i gardinerna och nazister ute i korridorerna. Nazister som skall tortera henne i källaren. I dag talar hon normalt och vet var hon är och att hennes sambo och de andra väntar med kaffe därute. Innan vi hinner komma iväg med rullstol och allt dyker den gamle mannen som tigger konfekt upp. Far rastlöst runt, runt i detta rum som inte är hans:
– Har du några karameller? Karameller?
Han börjar riva runt i hennes skåp och den lilla bordslådan. Krafsar. Hon blir arg och menar att personalen borde hålla reda på sina galna patienter. Men jag är rädd för gubben. Hans vattniga ögon utan styrsel och sans. Jag vet ju vad senildemens innebär men denne skrämmer mig. Det är inga snälla blickar han ger oss och jag blir handlingsförlamad. Rulla ut ur rummet med min mor och lämna honom där? Eller försöka få tag på någon ur personalen? Men jag vågar ju inte lämna henne ensam med den ilskne gubben. Ibland brukar det gå att schasa iväg honom. Men tydligen inte idag. Han kommer emot oss men åtrar sig plötsligt och försvinner ut genom dörren.
Hon har inte blivit rädd. Så är hon sig lik. Jag har aldrig sett henne rädd för någon annan människa. Varken för berusade män eller inför några andra situationer där aggressiva beteenden blossat upp. Men nu är hon så sjuk och skulle inte behöva utstå dessa visiter i sitt rum. Vi möter en sköterska när vi rullar genom korridoren men jag vet hur lönlöst det är att ta upp gubbens beteende. Personalen här gillar inte klagomål från anhöriga. Definitivt inte.
Ute i trädgårdsmöblerna har min man dukat upp ur kaffekorgen och vi försöker föra ett normalt och ”glättigt” samtal. Hennes sambo rapporterar från deras gemensamma hus och trädgård. Samtalet går trögt och glider gärna in på pengar och hennes pension som delvis måste användas för elräkningar och telefon i deras lilla villa. Sambons inkomster lika snäva som hennes. Hon tycker inte om att diskutera pengar och linjerna kring hennes mun blir alltmer missnöjda. Detta skulle hon inte heller behöva belastas med men hon och sambon har alltid tjafsat kring sin ekonomi och kan uppenbarligen inte sluta. Inte ens inför hennes sjukdom. Där hon sitter i sin rullstol. Med Parkinson, med för tung medicinering, ibland förvirrad. Ibland sömnlösa nätter, ibland ropande i mardrömmar.
Tänker hon ibland på sin äldre bror som dog här på fyrtiotalet. Som gått omkring i detta sjukhems korridorer, suttit i denna park. Med sin lungsot. En bror hon varit fäst vid och som ställt upp för henne. Hjälpt henne till ett jobb när hon var mycket ung och hade det svårt. Minns hon nu åren han gick hemma med sin sjukdom och skulle försöka arbeta i det lilla jordbruket. Han var sjuk men ville inte söka läkare. Tänkte – som många andra – att läkarbesöket endast skulle bekräfta vad han själv redan visste. Och läkaren skulle ju sedan se till att han hamnade på sanatoriet. Sanatoriet som var vägen till slutet.

Förr talade hon ofta om honom. Hur snäll han alltid varit. Och så ensam. Ingen kvinna lockas av en relation med en lungsotspatient. Ensamheten var inte självvald men han var ju dömd av sjukdomen.
Min systerson rusar omkring på gräsmattan. Leker en lek med ett låtsasflygplan och springer fram och tillbaka. Vår ljuslockige alvgosse. Han har sällan haft tillfälle att besöka sin mormor. Inte ens när hon var någorlunda frisk och han har därför inga bekymmer eller känslor inför hennes sjukdom.
Den lille killen leker högljutt och plötsligt får han för sig att springa rakt mot mig med utsträckta händer. Vill kanske upp i mitt knä. Trädgårdsmöblerna vi sitter i är ranka och ostadiga. Pojkens plötsliga attack får min stol att välta och drar med sig även den åldrige sambons. Som i nästa sekund ligger på marken och kravlar. Mitt hjärta nästan stannar när jag ser hans kavande. Och första tanken blir att här har vi nu ett brutet lårben eller något annat lika hemskt. Ännu en förstörd människa.
Men han tar sig upp. Vilt blängande på oss alla borstar han av sig och frågar rakt ut om vi samtliga blivit galna. Mormor är inte ens förvånad. Hon har alltid ansett dottersonen bortskämd och vild. Den lille ser med häpnad på mig och på den gamle men är inte rädd och förstår väl inte helt vad han ställt till med. Jag tar honom till mig och försöker dämpa hans sätt att leka. Straff väntar han sig inte och får inte heller.
Jag inser att det nu är dags att gå in med mormor och rullstolen och vi bryter upp. Hon tiger och den gamle är sammanbitet arg och tyst. Familjen går mot bilarna.

In i korridorerna. Jag råkar stöta till en dörrpost med rullstolen och hon snäser att jag får väl ändå se upp hur jag gör med henne. Hon har slagit emot med armen. En absolut bagatell för en frisk människa men hennes hud är papperstunn och får stora svarta blåmärken efter minsta stöt.
Jag borde börja storgråta men tiger och tar in henne på rummet. Ordnar åter lite med hennes blommor. Vet inte vad jag skall prata om och säger som en flyktutväg att vi kommer hit om ett par dagar och att vi tar med chokladaskar och annat hon vill ha.
Jag vinkar och går.
En flykt från helvetets förgårdar. Och vet alltför väl att om några år – de friska åren går fort – sitter vi själva på ett liknande ”hem” och stirrar in i en liknande vägg.

Rörelsen 21 augusti, 2025

Fredrik Malm sprider lögner om Palestinarörelsen

De veckovisa demonstrationerna från Odenplan har samlat tusentals svenskar mot folkmord, men demoniseras av högern, skriver Dror Feiler. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Den liberala politikern Fredrik Malms karikatyrer av Palestinarörelsen är inte bara falska – de eldar på hot och hat mot människor som engagerar sig mot folkmord.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Fredrik Malm har länge haft för vana att med lögner, halvsanningar och förvrängningar försöka misskreditera solidaritetsrörelsen med Palestina. Tyvärr har han inte ändrat sig.

Jag har deltagit i över 80 demonstrationer mot Israels folkrättsvidriga politik och folkmordet i Gaza, de flesta med utgångspunkt från Odenplan. Den bild Malm påstår sig ha sett där har jag däremot aldrig sett. Intolerans eller övertramp vid Palestinademonstrationer är ytterst sällsynta – och de gånger det inträffat har demonstrationsansvariga omedelbart ingripit.

Jag har alltid avskytt intolerans och övertramp – oavsett om de bottnar i okunskap, okontrollerad vrede eller sorg, eller i ren antisemitism. (Ja, jag är jude och vet vad antisemitism är – och hur det känns att utsättas för den.) Därför vägrar jag acceptera att enstaka undantag ska utmålas som typiska för en hel rörelse.

Men i Dagens Nyheter (19/8) målar Malm upp en lögnaktig bild. Han påstår att ”antisemitism, hyllningar till terrorism, hat och hot är många” och att Palestinarörelsen ”samlar alla som hatar liberalism, alla som hatar västvärlden, folk som hyllar Brödraskapet, Ryssland och Iran.”

Men detta är inget annat än en cynisk karikatyr, en medveten demonisering. Sanningen är att dessa demonstrationer samlar tusentals svenskar – från studenter till pensionärer, från kulturpersonligheter till politiska aktivister – människor som med civilkurage höjer sina röster för fred och rättvisa och mot folkrättsbrotten på Västbanken och folkmordet i Gaza.

Och det är just därför Malm angriper dem. För honom är varje uttryck för verklig solidaritet med palestinierna ett hot, varje krav på fred och rättvisa ett hinder för honom att torgföra den israeliska regeringens agenda. Då är smutskastning, stämplingar och lögner enklare än att ta en seriös debatt.

Men lögner får konsekvenser. Johannes Klenell beskrev i Dagens Nyheter (15/8) hur hans Facebookflöde svämmade över av rasistiska och våldsbejakande kommentarer bara timmar efter Malms senaste utspel:

”Det tog inte ens 24 timmar efter mitt inlägg på Facebook om hans utspel innan kommentarsfunktionen fick stängas ned på grund av hundratals rasistiska kommentarer. En kvinna från Jönköping jämförde palestinier med Adolf Hitler och muslimer med en invasiv art.

Än värre var mannen från Västerås som upprepade gånger propagerade för att öppna eld mot demonstrationstågen. Ingen av dem hade rimligen ens varit i närheten av Odenplan, men de hade uppviglats av dehumaniserande inlägg om dessa, enligt Malm, ’kriminellt stökiga fiender till västerlandet’. Nu upplevdes detta legitimeras av en liberal makthavare som slängigt dragit alla över en kam.”

Så fungerar hatets logik: När en folkvald politiker bidrar till att normalisera hat bär han ansvar. Fredrik Malm legitimerar hot, hets och våld mot människor som använder sin demokratiska rätt att protestera mot folkmord. Det är inte värdigt en liberal. Det är inte värdigt en demokrat.

Och vad gjorde Malm? Han svarade som vanligt med ytterligare smutskastning och lögner om solidaritetsrörelsen med Palestina – i stället för att föra en saklig och hederlig debatt.

Vi kommer inte låta oss tystas. Vi kommer inte låta hans förvrängda verklighetsbeskrivning stå oemotsagd.

För vår kamp är något helt annat. Den handlar inte om hat, utan om solidaritet. Den handlar inte om lögner, utan om sanning. Den handlar inte om att demonisera, utan om att försvara människovärdet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 augusti, 2025

Högern splittrad om utvisningar av arbetare och unga

Flyktingar, främst från Ukraina, köar i Sundbyberg 2022. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Avskaffandet av ”spårbytet” kan kasta ut minst 4 700 arbetande invandrare ur landet, medan tonåringar slits från sina familjer för att skickas till länder de aldrig varit i. Nu växer kritiken mot Sveriges hårdhänta migrationspolitik – även från högerhåll.

– Min fru är från Pokrovsk, som nu är totalförstört. Här är det en annan sorts krig.

Ukrainaren Yevhenii Verkhovych, 43, skrattar uppgivet från sitt kök i jämtländska Sveg. När han kom till Sverige i mars 2022 med fru och tre barn fick han flera jobberbjudanden inom tekniksektorn redan de första månaderna, och tog sikte på att få ett arbetstillstånd.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 augusti, 2025

”Utan Tiktok hade jag inte varit troende alls”

Jesper Liljeblad deltog på ”Sverige tillber Jesus” i Kungsträdgården 2 augusti. Foto: Line Bankel.

Unga flockas till Svenska kyrkan, inte minst flickor. Samtidigt larmar präster om konservativa tankar som hämtats i sociala medier. ”Varje gång jag kommer hit är det alltid minst tio nya ansikten”, säger Jesper Liljeblad, 23, från Korskyrkan.

På Kolmården hoppar och jagar delfinerna frenetiskt de blå plastdunkarna som kastats ut i vattnet. Bassängen omringas av konfirmander i vita dräkter som vänder sig mot oss anhöriga i publiken.

Det är Svenska kyrkan som tagit över delfinariet för en dag och lokalen är proppfull. Vi stämmer upp i ”En vänlig grönskas rika dräkt” och bakom bassängen rullar psalmtexten på en projektorduk.

Prästen lägger handen på konfirmandernas huvuden, en efter en, och så sjunger vi psalm 791, ”Du vet väl om att du är värdefull”.

Prästen Anna Ryding (bilden) berättar för Flamman att församlingen haft konfirmation på Kolmården sedan 2007.

– Då var ju [SVT:s äventyrsprogram] Wild kids på tapeten. Vi satt några stycken från kyrkan och djurparken och spånade namn. Någon sade Wild and holy, och det lät ju ganska kul.

Förutom själva ceremonin övar de sig att få kontakt med djuren. Det finns en tanke med det, förklarar hon.

– Att vara nära djur, det vet man att det är bra för människor.


Även om Wild kids lagt ned så tycks inte intresset för kyrkan avta bland Sveriges unga. Kyrkohistorikern Joel Halldorf är professor vid Enskilda högskolan i Stockholm och har undersökt Svenska kyrkans konfirmationstatistik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 20 augusti, 2025

V utesluter Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat

Vänsterpartiet har inlett uteslutningsärenden mot de båda partimedlemmarna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas. Foto: Pontus Lundahl & Christine Olsson/TT.

Vänsterpartiet har uppmanat Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas att lämna sina uppdrag, vilket båda meddelar att de inte kommer att göra. Nu har ett uteslutningsärende inletts mot de båda styrelsemedlemmarna. ”Vi lämnar inte kampen”, förklarar Daniel Riazat på Facebook.

Det har stormat kring de båda vänsterpartisterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat de senaste åren. Inte minst sedan 7 oktober 2023, när de har hamnat i konflikt med partiledningen över hur partiet ska förhålla sig till den svenska Palestinarörelsen.

I dag stod det klart att Vänsterpartiet inlett uteslutningsärenden mot båda partimedlemmarna. Maria Forsberg förklarar beslutet i en skriftlig kommentar till Flamman:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 augusti, 2025

SD-toppar minglade med dömd ekobrottsling: ”Trevlig tillställning”

Tobias Andersson är ordförande i riksdagens näringsutskott. Foto: Christine Olsson / TT.

Tobias Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, undviker frågan om samröret med Allra-profilen undergräver förtroendet för utskottets arbete.

I tisdags kväll höll den tidigare Allra-vd:n Alexander Ernstberger släppfest för sin bok Staten mot kapitalet. Ernstberger dömdes till fängelse 2021 för mutbrott och grov trolöshet mot huvudman, efter att ha genomfört affärer där de själva berikade sig medan svenska pensionssparare förlorade 137 miljoner kronor.

Patrick Siegbahn, som var först med att avslöja Allras affärer på sin sajt Småspararguiden, beskriver Ernstbergers affärer under tiden på företaget som en ”katastrof”. Han understryker också att domen mot Ernstberger bara rör en enskild transaktion av ett dussin affärer på pensionsspararnas bekostnad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 20 augusti, 2025

Ryskt vägval: Washington eller Peking

Eliterna kring Putin slits nu mellan att närma sig USA eller Kina. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP/TT.

Den ryska makteliten har länge kunnat förena två berättelser om kriget: ett antiimperialistiskt uppdrag och ett messianskt försvar av västerländska traditioner. Men USA:s inviter riskerar att tvinga fram ett val.

När Donald Trump talade om Ukraina strax efter att han tillträtt, lade han fram förslag med betydande eftergifter till Moskva – bland annat ett formellt erkännande av Krim som ryskt territorium och att överge planerna på att släppa in Ukraina i Nato. Sex månader senare gör Kreml fortfarande anspråk på fem av grannlandets oblaster och vill inskränka landets säkerhetsgarantier.

Rysslands oförsonlighet sägs ofta spegla hänsynslösheten hos en enda man – Vladimir Putin – men förklaras bättre i ljuset av den debatt som följde på USA:s senaste invit till Ryssland. Även om två olika läger har uppstått är de överens om en princip: att inte ge vika en tum när det gäller Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 augusti, 2025

Samarbete är bästa försvar

Mark Rutte smeker Donald Trump medhårs under ett möte i Vita huset. Foto: Evan Vucci/AP.

Från höger till vänster blåser upprustningens vindar i Europa, men är det verkligen fler tanks och artilleripjäser som behövs? Genom integration av de existerande försvaren kan man i stället uppnå säkerhet, undvika kapprustning och rädda välfärden.

Orden är redan bevingade.

”Du flyger in till ännu en stor framgång i Haag ikväll. Det var inte lätt men vi fick dem att gå med på fem procent!”

”Europa kommer att betala STORT, som de borde, och det kommer att vara din seger.”

Så löd sms:et från Nato:s generalsekreterare Mark Rutte till Donald Trump inför toppmötet i nederländska Haag i slutet av juni. Då bestämdes att de europeiska Natoländerna alla ska öka sina försvarsutgifter till de fem procent av BNP som Trump hade krävt. Det var en drastisk höjning från de två procent som Nato tidigare hade krävt av sina medlemmar och som bara ett fåtal länder levt upp till.

Under den efterföljande presskonferensen sade Rutte också att ”ibland måste pappa använda hårda ord för att få dem att sluta”, i en referens till Trumps hantering av det pågående kriget mellan Israel och Iran. Ruttes krypande för Trump fick många européer att skämmas. Men hans beteende visar hur underdånigt kontinentens ledare hittills har förhållit sig till den amerikanske presidenten, även om en genomtänkt försvarspolitik samtidigt kan leda till större självständighet från USA.

Detta behov aktualiserades inte minst av mötet mellan Donald Trump och Vladimir Putin i Alaska förra torsdagen, då de planerade att stifta fred genom att tvinga Ukraina att avträda stora områden utan att behöva fråga de jobbiga européerna.

Det är nämligen inte främst mer pengar som behövs om Europas försvar ska säkras.

Orden har också redan omsatts i handling. Enligt Financial Times expanderar europeiska vapenfabriker nu tre gånger så snabbt som före Rysslands invasion av Ukraina. De flesta är inriktade på ammunition och missiler åt det ukrainska försvaret. Men i de nya fem procenten som ska läggas kommer långt mer än så att byggas och köpas.

Europa har alltså antagit utmaningen från Trumps regering när den i vintras indikerade att Europa inte längre kan lita på amerikansk militärmakt för sitt försvar. Rent militärt kan det framstå som rationellt: kontinenten är uppenbarligen hotad av ett Ryssland som har invaderat ett europeiskt land, samtidigt som USA drar sig tillbaka – då måste man bygga upp ett nytt eget försvar. För detta ändamål är man nu till och med beredd att riskera den välfärd som européer så ofta är stolta över, särskilt gentemot amerikaner.

Kalkylen är dock feltänkt. Det är nämligen inte främst mer pengar som behövs om Europas försvar ska säkras.

2024 låg EU:s samlade försvarsutgifter på 3,75 biljoner kronor, vilket utgjorde 1,9 procent av den samlade BNP:n. Nästa år planerar Ryssland, som har ställt om till krigsekonomi, att spendera 7,2 procent på sitt försvar. Det utgör 1,95 biljoner kronor.

I absoluta termer lägger Europa alltså redan mer på sitt försvar än Ryssland.

Det som trots detta gör kontinenten sårbar är att den består av 27 separata arméer, med egna system, befälsstrukturer och organisationer. Så länge det är fallet är Europa inte redo för krig, oavsett hur mycket man spenderar på de enskilda försvaren. Som ekonomen Adam Tooze har påpekat har europeiska länder fått ut extremt lite av sina försvarsinvesteringar under de gångna åren. Hans slutsats är därför att Europa snarare än att dramatiskt öka försvarsutgifterna bör stärka det interna samarbetet.

Ökad integration mellan de europeiska länderna ifråga om allt ifrån upphandling till militär organisering samt förbättring av transportsystem, räcker för att göra det gemensamma försvaret operationellt och effektivt, menar han. Till exempel kan bättre kvalitet uppnås med gemensamma större upphandlingar i stället för det lapptäcke som existerar i dag, något som inte kostar mer pengar men som leder till långt mer effektiva resultat rent militärt.

Läs mer

Ett sådant samarbete kan också kräva nya institutioner och koordineringssystem, företrädesvis under EU:s hägn. Det lär visserligen inte heller vara gratis, men det skulle kosta långt mindre än de 30 biljoner kronor som man nu tänker spendera över tio år.

Med en sådan linje hade man undvikit kapprustning och nedskärningar i välfärden på försvarets altare. Nu ska Sverige som nyblivet Natoland i stället spendera en större andel av BNP än under efterkrigstiden – vilket då skedde för att man skulle stå utanför alla försvarsallianser. Vad förespråkarna för alliansfrihet tenderar att missa är nämligen att priset för neutralitet har alltid varit en stark egen militär.

Även i det ljuset framstår utökat samarbete som en attraktiv linje. Inte minst för en vänster som vill undvika ännu ett årtionde av åtstramning, men som måste hitta ett övertygande svar i försvarsfrågan i en tid som domineras av krig.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 19 augusti, 2025

Att flytta en stad – eller riva ett samhälle?

Kiruna kyrka flyttas fem kilometer bort. Inuti finns altarmålningen av prins Eugen som saknar kristna symboler. Foto: Matts Leiderstam.

Altartavlan i kyrkan som rullar genom ruinerna i Kiruna är som LKAB – fylld av guld och gröna skogar. Men löften räcker inte. Nu måste gruvans frukter även komma lokalborna till del.

Nu ska hon i väg. Den 600 ton tunga, 40 meter breda och lika höga kyrkan i Kiruna. Med sin rödbruna kroppshydda och lustiga lökkupoler kommer hon den 19 och 20 augusti att i majestät skrida över en specialkonstruerad väg, vilande på stålbalkar lika tunga som hon själv. Det handlar om en fem kilometer lång sträcka som går från den gamla, redan tömda stadsdelen, till en plats närmare nya centrum. Alla håller andan. 

Och visst lär det bli en spektakulär syn. Det som dock inte kommer att synas när SVT sänder live är hennes dyrbara last: prins Eugens altarmålning som gruvdisponenten och Kiruna-grundaren Hjalmar Lundbohm beställde av sin vän. Det monumentala verket är ingipsat i väggen och gick inte att montera ned, varför minsta skakning under färden kommer att få konservatorernas hjärtan att hoppa.   

Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.

Altartavlan är märkvärdig på flera vis. Någon Jesus eller ängel syns inte till. I stället fick de som var med på invigningen 1912 häpet blicka ut över ett solbelyst landskap med frodiga lövträd i vad som ser ut som en het sommardag i Toscana. De fluorescerande färgerna med guldstänk nästan lyser upp den ölstugeliknande lokalen med elektriskt ljus. Som om prins Eugen hade velat skänka folket en biograf i stället för ett altare. Konsthistoriker har spekulerat. Ville han skänka kyrkan en naturlyrisk andlighet som kunde förena laestadianerna, samerna, högkyrkliga och kommunister? Prins Eugen, eller monsieur Oscarsson som han titulerade sig som konststudent i Paris, kallades ändå ”den röde prinsen”. 

Men motivet handlar mest om symbolik. Han ville framkalla ett mentalt tillstånd av salighet, guld och gröna skogar i bokstavlig tappning. 

På sätt och vis är målningen profetisk. Kyrkflytten är symbolen för det futuristiska projektet Flytta Stad. Inte bara för att undvika en katastrof när håligheterna under marken riskerar att kollapsa hela kvarter, utan för att borra sig ännu djupare in i Kiirunavaras innandöme. LKAB står visserligen för notan, som enligt tidigare beräkningar kommer att landa på 30 miljarder kronor, men det borde ändå betraktas som rea eftersom kommunen får nya enorma kostnader vid omställningen som måste tas någonstans ifrån. Många, särskilt mindre kulturföreningar, har blivit mos i maskineriet, vilket såklart är ett problem för det som ska bli Europas kulturhuvudstad 2029. 

Visst rullar pengarna in: under 2024 gjorde det statligt helägda företaget en vinst på 8,7 miljarder kronor. De pengarna kommer dock inte Kirunaborna till del. Väntetiden för en hyresrätt är minst tio år – tjugo år om det gäller stadskärnan – och den som behöver föda barn måste köra 1,5 timme till Gällivare. Skolorna saknar lärare och 35 procent av eleverna går ut utan fullständiga betyg. Det gör att det är svårt att få kunnigt folk, ja folk över huvud taget, att stanna kvar och söka sig dit för att ta några av de många lediga jobben. De som försöker pendla ger upp eftersom tågen norrut är så nedgångna att de luktar kiss och nattågen ser ut att läggas ner helt och hållet. I samebyarna som ser sina FN-stadgade rättigheter köras över av LKAB, kokar det av frustration.

Här kolliderar alltså starka intressen. Urfolk och kulturbygd utmanas i strävan efter ett livskraftigt Norrbotten, där de unika resurserna ger jobb och bidrar till klimatomställningen. Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.

I Norge och andra länder finns regler som gör att en viss del av intäkterna tillfaller kommunen och lokalbefolkningen, men den svenska minerallagen utlovar bara en ersättning till staten. Det inte konstigt att folk förtvivlar inför denna resurskolonialism när de samtidigt ser sin hembygd jämnas med marken av bulldozrar.

Läs mer

Kungen är på väg norrut, likaså Carola och Kaj. Gruvan är trots allt en nationalklenod och 80 procent av Europas järnmalm kommer härifrån. 

Vad skulle gruvdisponent Lundbohm och prins Eugen tänka om de såg ner på spektaklet från sin himmel? Kanske att deras plan fullföljs hundra år senare. Det enda som möjligen överraskar dem är att altartavlans toscanska landskap är på god väg att bli verklighet i Kiruna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 19 augusti, 2025

Frilans Finans startar ”gult fack”

Via Frilans Finans kan privatpersoner fakturera utan eget företag, i utbyte mot en avgift. Foto: Erik Simander/TT.

Frilans Finans beskriver sitt nya kollektivavtal som ”en milstolpe”. Men det nybildade Uppdragsarbetarförbundets ledning har en lång historia inom bolaget. ”Man har i stort sett tecknat ett kollektivavtal med sin HR-avdelning”, säger den fackliga utredaren Pontus Blüme.

Den 6 augusti tecknade det nystartade Uppdragsarbetarförbundet ett ”banbrytande” kollektivavtal med Frilans Finans, en plattform som låter privatpersoner fakturera utan eget företag.

Enligt företaget har över 100 000 använt tjänsten för att fakturera kunder (till en avgift på några procent) sedan man ”uppstod organiskt” år 1999, och i dag finns man i fem länder utöver Sverige. Över en halv miljon fakturor har skickats via plattformen sedan start.

”Vi anser att vi har en plats att fylla här. Det finns många utmaningar inom området. Exempel på det är rätten till a-kassa och säkerställande av avsättning till tjänstepension”, skriver Dick Rehnström.

Han är ombudsman på Uppdragsarbetarförbundet (UAF), som beskriver sig som ett ”opolitiskt och fristående” fack, bildat under sommaren ”för att möta de specifika behoven hos människor som arbetar uppdragsbaserat”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 16 augusti, 2025

Alice Aveshagen: Labubu är inget gulligt troll – det är avgrunden

Enligt uppgift har trollet under årets första halvår sålts till en summa av drygt fyra miljarder kronor. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Det är en kvav sommarkväll i herrens år 2025. Du står i ett gathörn och väntar på grönt. Framför dig: en Prada-väska, en perfekt gelmanikyr, och så dinglande från dragkedjan – ett plastmonster med ljusrosa päls och psykotiskt leende. Labubu. Den stirrar. Den dömer. Den vet att du redan googlat återförsäljare. Och du vet att den vet.

Det här är inte gulligt utan diaboliskt. Samtidens känslomässiga bottenläge, fäst med kromad karbinhake.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)