För en månad sedan bildades organisationen Varken hora eller kuvad i Stockholm. Den är del i en internationell rörelse som fick sin början 2003, då tjejer i Paris förorter började organisera sig mot kvinnoförtryck och rasism utifrån devisen Varken hora eller kuvad. Det gav ringar på vattnet och nu finns organisationen i bland annat Kanada, Nederländerna och en rad nordafrikanska länder.
Amineh Kakabaveh, socialsekreterare från Stockholmsförorten Sätra, är ordförande för svenska Varken hora eller kuvad. Hon är trött på vad hon uppfattar som kulturrelativism, och tycker att det nu är dags att bryta den kompakta tystnaden kring unga tjejers situation i förorten.

Förtrycket legitimeras
– Svenska staten ger bidrag till organisationer i förorterna utan att kontrollera om de lever upp till kvinnors och barns rättigheter. Man hänvisar till respekt för annorlunda kulturer, och därigenom legitimerar man det förtryck som pågår, säger Kakabaveh.
Kakabaveh leder på arbetstid ett projekt mot hedersmord i Botkyrka, och sällar sig till den skara som anser att det finns specifika hederskulturer och att man kan tala gradskillnader av kvinnoförtryck mellan olika miljöer.
– Det handlar inte om att muslimer är mer kvinnoförtryckande än andra, utan det är religion i allmänhet som är problemet. Samma hedersbegrepp finns i religiösa miljöer i exempelvis Sydeuropa.
Just detta hedersbegrepp har i svensk offentlighet varit upphov till inflammerade debatter mellan olika falanger av feminister och antirasister.
Många motsätter sig idén att det inom vissa kulturella grupper råder en speciell hederslogik som inte finns i andra grupper.

Barbariskt kvinnoförtryck
Amineh Kakabaveh står fast vid att vissa invandrartjejer i förorten är utsatta för en särskild form av patriarkalt förtryck, men hon ser inte detta som en spegling av en viss nationell kultur.
– I Iran, där jag är uppvuxen, är kvinnoförtrycket barbariskt, starkare än i Sverige. Där betraktas man till och med juridiskt som en halv människa. Men samtidigt var det i Iran som jag började kämpa för kvinnors rättigheter, framhåller Amineh.
Ett bevis om något på att ”den iranska kulturen” inte bara är patriarkal utan även feministisk.
På samma sätt menar hon att Sverige på sätt och vis nått längre vad gäller jämställdhet – här är det åtminstone olagligt med könsdiskriminering. Och samtidigt: De förorter som Amineh pratar om som präglade av ett särskilt kvinnoförtryck är ju en del av Sverige.
– Jag pratade med några Fittja-tjejer med turkisk bakgrund häromdagen. De sa att de aldrig skulle kunna gå klädda i kort kjol här, utan att bli kallade för horor – samtidigt som kvinnor i Istanbul går omkring på stan i bara bh, säger Amineh för att visa på att situationen i förorterna är specifik och inte en avspegling av hur det ser ut i tjejernas ”hemländer”.

”Svennar” i styrelsen
Drygt 100 personer har anmält sitt intresse till stockholmska Varken hora eller kuvad. Organisationen är till för att ”ge tjejerna i gettona en röst”, men i styrelsen ingår också många män och ”svennar”, och Amineh poängterar att det här är något som alla ska göra tillsammans. Men hur göra för att inte överrösta förortstjejernas röster?
– Det är svårt att få tjejerna att gå med och engagera sig, trots att de är intresserade. Ofta måste de få lov från sina föräldrar först. Nu höjer vi vår röst för att bereda vägen för att dessa tjejer tar sig ton.

”Vårt system är inte lösningen”

Initiativtagaren till franska Varken hora eller kuvad, Fadela Amara, har skrivit en bok med samma namn. Den handlar om kvinnoförtrycket i förortsgettona, och dess analyser och förespråkande av “universalism” ligger i mångt och mycket till grund för svenska Varken hora eller kuvad.
Paula Mulinari, som forskar om genus och etnicitet, är mycket kritisk mot boken.
– Huvudproblemet är att Amara tror att den franska sekulariserade republiken löst alla problem – det gäller bara att få alla att underordna sig den så blir vi fria från rasism och sexism, säger Mulinari.

Ett uttryck för Amaras tro på den franska republiken och dess anspråk på sekulär universalism är att hon är för ett förbud mot att bära slöja i skolan.
– Det som inte alls framkommer i boken är att även den västerländska demokratin har brister, att det i själva verket är denna som genom imperialism skapat de flesta av de problem som boken lyfter fram.