Nu kallar de oss Amerika-hatare och Europa-hatare. Vi måste ha läst fel. För längre från sanningen är svårt att komma. Redan antikrigs-generationen före dagens generation var svårt influerad av den amerikanska fredsrörelsen och de artister som tog ställning mot krig och imperialism. Bob Dylans eller Pete Seegers sånger var närmast officiella delar av fredsrörelsen kultur i de delar av världen där anglosaxisk popkultur dominerade.
Om vi går längre tillbaka än så måste erkänna vi att vi har en stor idémässig skuld till just USA:s fredsaktivister. Charlie Chaplins ”Diktatorn” häcklade Hitlers krigshets med tal som skulle kunna vara hämtade ur folkfrontens program. Paul Robeson, den svarta kommunistiska operasångaren kritiserade efter andra världskriget USA:s invansioner var de än skedde.
Idag, när de mest kända kritikerna av kriget är amerikaner – Noam Chomsky, Michael Moore och (canadensaren, men dock amerikanen) Naomi Klein, och den nya fredsgenerationen lyssnar på sånger mot militarismen från Steve Earle och Eminem, borde det vara ännu svårare att anklaga oss för anti-amerikanism. Men det går naturligtvis om man inte vet mycket om populärkultur och den starka kritik av regeringen som finns i USA.
Egentligen är det mycket enkelt – vi tar ställning för det amerikanska folket, som nu få se rejäla nedskärningar i social service för att ockupationen skall fortsätta. Vi tar ställning för det amerikanska folkets rätt att slippa bespottas i resten av världen för regeringens aggressiva politik. I likhet med många amerikaner.
Talet om amerikahat förflyttar argumenten från en rationell sida till en känslomässig. Detta är en gammal tradition: Chaplin, så väl som Dylan, Chomsky och Eminem har alla för sin kritik anklagats för att vara oamerikanska av högern i USA. Det har skett i öppna parodier på juridik som under Mc Carthy-rättegångar, eller genom hotbrev och hatkampanjer, som de som nu drabbar Tim Robbins och Susan Sarandon, två Hollywoodskådespelare som tagit ställning mot kriget.
Samma retorik börjar leta sig in i EU-vännernas vokabulär. Jan Guillou skriver nu till exempel att EMU-motståndarna när ett ”Europahat”. Fredrik Malm skriver om ”europeiskt självhat”. Det som menas är kritiken mot europeiska länders koloniala historia och imperialistiska nutid. Malms formulering ligger inte långt ifrån en dolkstötslegend – tanken att det finns en inre fiende, som vägrar att ansluta sig till den officiella politiken och saboterar den inre sammanhållningen.
Uppenbarligen är EU-vännernas bild av det nya Europa ett statsbygge som inte går att kombinera med politiskt avvikande meningar. Det var mycket länge sedan ”osvensk” kunde användas som ett argument i svensk debatt, men i det EU som byggs upp är det gångbart. Vad är detta om inte den unknaste nationalism?
De flesta nationer har under nittonhundratalet utvecklats till sammanslutningar där pluralism tolereras och till och med uppmuntras, där man i alla fall har en läpparnas bekännelse till folkets vilja. Guillou och Malm tar i sina utfall mot EU-motståndet oss tillbaka till 1800-talets idéer om en enad, monolitisk nation, stående över folkets vilja. Men det har sin logik. EU-projektet har i sin intesifierade fas efter den inre marknaden och euron mötts av i bästa fall apati, i värsta fall av hårdnackade protester av befolkningen inom EU. Varför vill människor se ”ett annat Europa” i demonstrationstågen? För att det som vi har inte är demokratiskt, rättvist eller mänskligt! Om kritik av EU anses som europahat är det snart läge att välja ett nytt folk för EU-byråkratin. För oss är det tydligt.
De som pratar om amerikahat idag sällar sig till McCarthys traditioner. De som talar om europeiskt självhat ansluter sig till byråkratins elitism gentemot medborgare i Europas länder.Vi är inte emot det amerikanska folket, utan dess ledare. Vi är inte antieuropeiska – vi är emot en synnerligen dåligt förankrad idé om Europas förenta stater.
