Nu börjar slutspurten i den längsta valrörelsen på många år. Den kommer vara kort, bara fem veckor. Men det är under dessa dagar alla kampanjmiljoner förbrukas på affischer, filmer, flygblad, böcker och resor. Skälet är enkelt. Det lönar sig att vara sist. Runt 20 procent av väljarkåren säger sig vara osäkra på vad de skall rösta på och alla väljare, osäkra eller inte, skall fås att rösta. Några nya grepp kan urskiljas i denna slutspurt. Medan val- affischerna ser ut som vanligt, har de första verkligt påkostade valreklamerna kunnat ses på bio. Men det är bokfloran som är det nya. Partiledarna har blivit författare och utsätts alltmer för avslöjande personporträtt.
Det lönar sig också att vara först. Man kan sätta ramarna för debatterna och prägla in en stämning i det tunna lager av journalister som skall vara allmänhetens känselspröt i verkligheten.
Här är den största skillnaden mellan valet 2006 och alla andra val vi sett i Sverige. Borgerligheten har med en subtil negativ kampanj riktat in sig på sådant som s-väljare ogillar. Syftet är att förstöra mobiliseringen för socialdemokraterna, Sveriges enda starka folkrörelseparti, som är oöverträffat i valkampanjer. Den borgerliga kampanjen är utryckligen inspirerad av Ukrainas ”orangea revolution” och bär dess karakteristik till fullo. Det viktiga är att frammåla en bild av korruption och trötthet hos regeringen, och sedan framställa sig som motsatsen med hjälp av enighet och många färgglada flaggor. Alla som följde bevakningen av Ukrainas mytomspunna ”revolution” kunde notera att nästan ingenting sades om det politiska innehållet. Det fick bli tydligt i efterhand: marknadsreformer, närmande till Nato, stagnerande ekonomi och en regeringskoalition som brutit ihop. Men så har inte heller Ukraina dykt upp i den borgerliga retoriken på ett tag.
Det andra särdraget är förstås moderaternas vänsterfint. Det brukar sägas att socialdemokraterna aldrig är så mycket socialdemokrater som dagarna före ett val.
I år kan detta också sägas om moderaterna. Men bakom fasaden är det snarare tvärtom i deras fall, för den politiska verkligheten har på flera sätt förflyttat sig till höger. Den stora högervågen skedde under 1980- och 1990-talet, då det på kort tid betraktades som normalt att även kärnsektorer som vård och skola skulle drivas privat och utsättas för konkurrens, och då klassklyftorna ökade. I utrikespolitiken är det ännu tydligare. På båda dessa områden kan nu moderaterna gå fram med förslag som Gösta Bohman aldrig skulle ha vågat driva. Folkpartiet skall vi inte tala om. Per Ahlmark delade flygblad på Sergels torg mot USA:s krig i Vietman. Lars Leijonborg föreslog svensk trupp på USA:s sida i Irak.
Det är inte heller så att skillnaderna mellan blocken är mindre än förut. Socialdemokraterna har, efter lång tids vinglande, slagit in på en tydligare vänsterlinje, markerad på kongressen i november 2005. Kritiken mot friskoleexperiment, nedskärningar och privatiseringar har börjat slå igenom. Strategin handlar inte heller, som ibland tidigare, om att främst vinna ”mittenväljare”. Det är LO-medlemmarna som skall mobiliseras. En bärande del i den borgerliga argumentationen är att socialdemokraterna behöver avsättas för att bli bättre i framtiden. Men just i detta läge är det tvärtom. S går till val på en vänsterlinje. En valförlust stärker kanslihögerkrafterna inom regeringspartiet.
Då ger vi dem en möjlighet att efter valdagen säga: nej, det här med traditionell socialdemokrati, det funkar inte.
De politiska kommentatorerna Mats Knutsson och KG Bergström kommer kunna le snett och påstå att svensk politik blir alltmer normal och lik den europeiska standarden.
Fredrik Reinfeldt kommer att ha förberett sig hela sitt liv på att låta lagom ödmjuk efter valsegern. Andra får sköta jublandet. Och på det nya regeringspartiets lokaler kommer gratulationsfaxen från Israel och republikanerna i USA. En omsvängning i Sveriges utrikespolitik är avvärjd.
Det vore rasande dumt att ge dem chansen.
